Nu loggar jag ut för idag. Ska gå och lägga mig och läsa Långsamhetens lov, som jag tidigare skrivit om. En mycket intressant bok. Jag kanske skriver något om den när jag har läst klart.

Trots att barnen i familjen har höstlov, och således är som klippta och skurna för att vara hundvakt, var jag tvungen att vara hemma i dag på eftermiddagen. Dom skulle på bio (obegripligt när man kan vara hemma med världens goaste hund). I stället har jag varit hemma med världens goaste hund. Som har fått ta det väldigt lungt idag. Får se hur hon blir nu i kväll. På eftermiddagen märkte jag ingen större skillnad. Men än att hon, i ett längre perspektiv har mer och mer börjat tigga om uppmärksamhet. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Det är nog bra att Ia söker kontakt och vill göra något, men det är svårt att veta vad man ska göra för att det inte ska bli för mycket.Ett annat beteende som vi tyvärr ser mer och mer av, är en hund som står på bakbenen med nosen på matbordet när vi äter. Hon är för jävlig på att tigga mat, och om hon kan så snor hon också. Och hon gör likadant på bänkarna i köket, så när man lämnar köket kan ingenting stå nära kanten. Det måste stå minst 15 cm in, annars river hon ner det. Detta är inte bra, och jag har inte riktigt någon bra idé om hur jag ska komma tillrätta med problemet. Detta är vår ena riktigt stora utmaning. Den andra stora utmaningen är hur vi ska få henne att inte dra när hon går i koppel. Ibland är hon hopplös och ibland är hon rent förjävlig. Handboken säger ju, håll emot, så hon inte lär sig att det lönar sig att dra. Men med den metoden skulle vi aldrig komma någonstans på våra små promenader. Men vår kursledare sa igår att detta tar tid och kräver tålamod. Samt att man uppträder konsekvent. Och det är väl det sista som är svårast. Jag har idag också lite grann prövat de övningar vi lärde oss på kursen igår, och nu märker man att det börjar bli lite svårt. Varken U-sväng eller att stå fungerar så himla bra. Ännu. Vi får väl fortsätta att öva. Nån gång till i alla fall.

Jag tycker det har varit osedvanligt lungt på bloggfonten idag. Jag har inte skrivit så mycket, jag har inte haft så många besökare. På de bloggar jag vanligtvis läser har det inte heller skrivits så mycket. Vadan detta? Sitter ni alla och samlar kraft inför den kommande snöstormen? Jag gör det inte. Det enda jag gjort är att köra in Vesporna i garaget. Det var inte roligt. Jag skulle ha velat kunna köra ytterligare en halv månad. Det kunde jag ju förra året. När nu Vespasäsongen är slut, vad ska jag då skriva om i stället? Bussen som kommer att ta mig till och från jobbet? Hur roligt kan det bli?

Idag är en sån där jobba-delvis-hemma-dag. För några timmar sedan satt jag och jobbade vid datorn, telefonen ringde och jag började diskutera tidplaner med en kollega. Efter en liten stund ringer det på dörren. Jag är tvungen att rusa och öppna, hunden vaknar och eftersom hon smiter ut när man öppnar dörren, måste jag först fånga in henne innan jag kan öppna, och när jag öppar, ja då.... Då står där ett bud från DHL och vill leverera en säng. Jag ska inte ha någon säng säger jag. Men din fru kanske beställt en, försöker han. NIX, det har hon INTE. Vad har du för leveransadress, frågar jag sedan. Och då uppenbarar sig även för DHL att det är skillnad på 38 och 32.

går morse letade efter en nagelborste för att ta bort resterna från helgen under naglarna. Vanligtvis brukar jag baka på söndagkvällarna, och degknådning är oöverträffat när det gäller att bli ren under naglarna. (Skojja bara, brukar faktistk göra rent under naglarna INNAN jag bakar) I alla fall så letade jag i ett skåp på "lilla toaletten", för borsten ligger vanligtvis på handfatet. Skåpet öppnar jag vanligtvis inte, för där finns inget som jag behöver. Nu visade det sig emellertid att min fru hade ockuperat en del av skåpet med hundtillbehör. Fästingplockare, avmaskningsmedicin, örontvätt, barnolja, etc, Dessutom låg det en clownnäsa i skåpet. Jag undrar vad clownnäsan har med hundvård att göra.

Av kommentarerna att döma är det i alla fall två av mina läsare som uppskattar Dan Andersson. Därför genast lite mer om honom. Precis som Filifjonkan säger i sin kommentar är han känd såsom skildrare av svårmodet, och därför vill jag framhäva hans humoristiska sida också. Den framkommer inte så mycket hans dikter (Hos den äldste förläggaren undantaget) och noveller, men väl i hans kåserier, inte minst från tiden på Ny Tid i Göteborg.Vad som jag tycker är så fashinerande med Dans författarskap är framför allt hans förhållande till religoner. Det finns en hel del som försökt tolka detta förhållande, och bland dessa uttolkare finns både de som hävdar att han var starkt kristen och de som hävdar att han var en sann ateist. Dikten i förra inlägget brukar användas för att påvisa hans tro. "Se med mig mot bleka, blåa skyn" anses betyda att Dan tror man kan söka tröst uppe i himlen. Sen finns det andra dikter som används för att bevisa motsatsen, men mer om det en annan gång.

Såsom medlem i Dan Andersson-sällskapet har jag idag fått den eminenta medlemstidningen På Färdvägarna. I den kan man bland annat läsa om årets Dan Andersson-pristagare, Kiko del Paraguay. Han kom hit som flykting 1973, lärde sig snabbt svenska och upptäckte Dan Andersson. Kiko som redan som liten lärt sig spela och sjunga tog till sig Dans texter och började sjunga dem. Men för att de skulle bli begripliga för andra än svenskar översatte han dem till spanska. Och han lärde oss att det finns stora likheter mellan Dan Andersson och de visdiktare han växte upp med. Dan Andersson är på intet sätt en unikt svensk poet. Hans poesi är internationell, sa Kiko. Kiko är en mycket duktig artist, och kan på ett fantastiskt sätt förmedla uttrycket i Dans texter. Jag har aldrig sett honom uppträda live, men jag har sett honom på TV, vilket räcker för att inse hans storhet. För runt 20 år sedan bodde jag granne med Kiko (vi bodde i samma hus, ett så kallat kollektivhus (mer om det en annan gång)). Jag kände redan då till hans storhet som Dan Andersson-tolkare, och jag ville gärna lära känna honom mer. Vi träffades ganska ofta i huset, det gjorde ju alla som bodde där, men jag fick aldrig någon riktigt bra kontakt med honom. Och det förstår jag. Hur intressant för honom är en 20-årig snorunge som tror sig veta något om livet i allmänhet och Dan Andersson i synnerhet? Föga! Så tyvärr lärde jag aldrig känna Kiko. Numer har han flyttat hem igen. Men jag är oerhört glad att han fick årets Dan Andersson-pris. Nu ska jag gå och lägga mig att läsa resten av På Färdvägarna. Men på vägen vill jag ge er läsare den finaste höstdikten jag vet. Av Dan Andersson naturligtvis. Gässen flytta.När de gamla såren heta tära,när din kind är vätt av ensamhetens gråt,när att leva är att stenar bäraoch din sång är sorg som vilsna tranors låt,gå och drick en fläkt av höstens vindar,se med mig mot bleka, blåa skyn!Kom och stå med mig vid hagens grindar,när de vilda gässen flyga över byn!

Då byter vi då. Resultatet av den gamla har jag redan kommenterat, och bakgrunden till den nya har jag också redan berört, så det är bara att rösta järnet. Gör det.