Såsom medlem i Dan Andersson-sällskapet har jag idag fått den eminenta medlemstidningen På Färdvägarna. I den kan man bland annat läsa om årets Dan Andersson-pristagare, Kiko del Paraguay. Han kom hit som flykting 1973, lärde sig snabbt svenska och upptäckte Dan Andersson. Kiko som redan som liten lärt sig spela och sjunga tog till sig Dans texter och började sjunga dem. Men för att de skulle bli begripliga för andra än svenskar översatte han dem till spanska. Och han lärde oss att det finns stora likheter mellan Dan Andersson och de visdiktare han växte upp med. Dan Andersson är på intet sätt en unikt svensk poet. Hans poesi är internationell, sa Kiko. Kiko är en mycket duktig artist, och kan på ett fantastiskt sätt förmedla uttrycket i Dans texter. Jag har aldrig sett honom uppträda live, men jag har sett honom på TV, vilket räcker för att inse hans storhet. För runt 20 år sedan bodde jag granne med Kiko (vi bodde i samma hus, ett så kallat kollektivhus (mer om det en annan gång)). Jag kände redan då till hans storhet som Dan Andersson-tolkare, och jag ville gärna lära känna honom mer. Vi träffades ganska ofta i huset, det gjorde ju alla som bodde där, men jag fick aldrig någon riktigt bra kontakt med honom. Och det förstår jag. Hur intressant för honom är en 20-årig snorunge som tror sig veta något om livet i allmänhet och Dan Andersson i synnerhet? Föga! Så tyvärr lärde jag aldrig känna Kiko. Numer har han flyttat hem igen. Men jag är oerhört glad att han fick årets Dan Andersson-pris. Nu ska jag gå och lägga mig att läsa resten av På Färdvägarna. Men på vägen vill jag ge er läsare den finaste höstdikten jag vet. Av Dan Andersson naturligtvis. Gässen flytta.När de gamla såren heta tära,när din kind är vätt av ensamhetens gråt,när att leva är att stenar bäraoch din sång är sorg som vilsna tranors låt,gå och drick en fläkt av höstens vindar,se med mig mot bleka, blåa skyn!Kom och stå med mig vid hagens grindar,när de vilda gässen flyga över byn!

Då byter vi då. Resultatet av den gamla har jag redan kommenterat, och bakgrunden till den nya har jag också redan berört, så det är bara att rösta järnet. Gör det.

Idag när jag var på valpägarkursen kom jag att tänka på en episod för närmare 20 år sedan. Bland kursdeltagarna finns det en Pumi-ägare, och det körde en moped förbi platsen där vi hade kursen, och eftersom denna episod handlar om både Pumi och mopeder var det ingen konsig tanke. Nåväl, min gode arbetskamrat Jesper var en mörk höstkväll ute och gick med sina hundar, en Pumi (där kom den) och en Mudi. Dessa hundar är svarta, och det regnade ute, så asfalten var också väldigt svart. Plötsligt ur mörkret kommer en moped (där kom den också) farande i full fart mot Jesper och hans hundar. Jesper inser raskt att ska hundarna inte bli modederade, bör han snarast kliva ur vägen med sina hundar, och sekunden efteråt far mopeden förbi i en fart som vida översteg de tillåtna 30 km/h för en moped. (länge sen, gamla regler, nu gäller 25 km/h) När tystnade åter lagt sig över gångväger fortsätter Jesper sin promenad, tämligen förbannad över det oansvariga tilltaget att köra så fort när det var så mörkt. Efter en stund hör han återigen mopeden närma sig, och Jesper är inte den som håller tyst. Han ställer sig mitt på gångvägen och stoppar mopeden och skäller ut föraren. Det visar sig då att det inte är en moped, utan en 125:a, som för det första inte får köra på gångvägen, och för det andra kräver körkort. Jesper frågar om föraren har körkort för 125:a och han vill se det. Det får han naturligtivs inte. Då flyger fan in i Jesper. Han tar den ena backspegeln i sin hand, klämmer till och den krossas fullständigt, för den var av plast. Sen säger Jesper; du kan gå till polisen och anmäla detta om du vill. Berätta då vad som hände var det hände, och sen ska vi nog få reda på vad du heter.Det blev aldtig något rättsligt efterspel för Jesper för att han förstört backspegeln.

Så har vi varit på valpkurs igen. Fast jag läste på en annan blogg att valpkurser och hundkurser egentligen inte är det. De är valp- respektive hund-ägarkurser. Det som lärs ut är ju hur vi som ägare ska kommunicera med våra hundar. Nåväl idag lärde vi oss den så kallade U-svängen, som används för att hunden ska sätta sig på rätt ställe på ens vänstra sida. Det var svårt! Sedan lärde vi oss ytterligare en kontaktövning. Den funkade inte alls! Vi gjorde en kort promenad bort till en annan plats, och meningen var att vi skulle öva gå fint. Fiasko! Sedan släpptes hundarna, två och två lösa inne på ett inhägnat område. Meningen var att vi lite grann skulle lära oss läsa hundarnas betéende. Det gick kanon. Nu kan jag allt om hundars kroppsspråk (Näe, det kan jag inte. Skojjade bara!) När Ia skulle vara tillsammans med border collie-labrador-blandningen tröttnade hon och hoppade över staketet och drog iväg. Det var inget roligt att leka med den hunden. När jag så Ia hoppa över var min ryggmärgsreaktion måste-springa-i-kapp-och-fånga-henne, men sedan vaknade hjärnan. Hjärnan sa, varför ropar du inte på henne? Hon kommer ju alltid på inkallning. Och det gjorde hon nu också. Sedan släpptes mördarblandrashunden, american staffordshie och schäfer, tillsammans med border collien/labben. Mördarblandrashunden var så våldsam i sina lekinviter att den andra hunden, tvärt emot alla böckers beskrivningar av hundar, valde att försöka bita ifrån. Den försökte inte ens fly, för det var liksom ingen ide tycket hon. Dom kommer få problem med sin mördarhund. Det var pappan och sonen som var på kursen, och jag hörde hur sonen sa till hunden; ska vi hem och brottas sen? Jag höll på att skrika; gör du det, men tro inte att du får en hund som är trygg och stabil. Du kommer få en hund som har lätt till utfall och aggresion, men det är ju ditt jävla problem. IDIOT! sa jag inte. Men tänkte jag det, ja de gjorde jag. Men vad vet jag? Inte så mycket i och för sig. Men det är lätt att vara hundexptert, i synnerhet åt andras hundar. På frågan om vad vi ska göra för att Ia inte ska vara så bitig och vild på kvällarna svarade kursledaren att vi kanske ska ta det ännu lugnare med aktiveringen på dagarna. Jag ska prova det i morgon.

Klocan 11, när mina rumskamrater frågade om jag ville gå med och äta lunch och lockade med att det serverades lammstek, kunde jag naturligtvis inte motstå frestelsen. När vi såsmåningom fått mat och sitter ner och äter i godan ro, hör jag hur kalendern i min mobiltelefon piper till för att tala om att jag har ett möte en kvart senare. Jag kom inte på vad det var för möte, så jag tar upp telefonen för att titta efter. Till min fasa ser jag att jag har en bokad lunchdate med en arbetskamrat som jag nästan aldrig äter lunch med. Öhhhhhhhhhhh, vad göra? Det var bara att bita ihop, slänga i sig lammsteken och rusa till mötesplatsen och försöka se hungrig ut. Det gick väl sådär. Men vi hade väldigt trevligt. Och nu är jag i alla fall inte hungrig