Som sagt, från och med nu flyttar jag till annan adress. http://hundblues.blogspot.com

Ni är välkomna dit om ni vill föjla mig under 2008 (och kanske även längre)

Nyårsafton, årets sista och mest spännande dag för alla hundägare. (Det är väl i och för sig årets sista dag för rätt många människor.) Dagen började med en tvåtimmarspromenad på golfbanan, och nog fan var det folk ute och spelade golf idag också. Dessutom började det snöa också, men det blev inga bestående spår av snöfallet. Vi lät Ia springa en hel del lös på golfbanan i förhoppning om att kunna ta några riktigt bra bilder på lagottofladderöron. Det gick väl sisådär. Det var egentligen för mörk för att fotografera med dagens moderna ljussvaga objektiv.

Promenaden verkade i alla fall ha önskad effekt på Ia, för när vi kom hem gick hon och la sig och vi kunde städa inför kvällens firande. Bortemot halvtre kom gästerna och runt tre kom jag hem från affären, och vi påbörjade tillagningen av nyårsmiddagen. Hummersallad till förrätt,

entrecotè till huvudrätt, ost och kex till mellanrätt och fruktsallad med vaniljglass och hallon- och mangosorbet i rånskål till efterrätt.

Kvällen förlöpte lungt och sansat utom ibland då Ia var tvungen att skälla ut en och annan fyrverkeripjäs som smällde till. När helvetet brakade löst strax före tolv drog vi för gardinerna, gav Ia ett tuggben och därmed var hon helt nöjd och lät sig inte bekommas av smällare. Försedd med en himla bra kamera tänkte jag mig ta några fina bilder på fyrverkerierna, men jag och kameran kom inte riktigt överens om hur man exponerar fyrverkerier, så resultatet blev inte speciellt lyckat. Bilderna ser mer ut som repotagebilder från ett krig under ett raketanfall.

Det är lite tråkigt med alla smällare just nu. Inte för att Ia verkar vara så rädd, men hon blir uppriktigt förbannad på alla raketer och smällare. Därför väljer vi att inte gå ut så mycket i dessa dagar. I morse gick vi en promenad, och jävlar vad smutsig en viss hund blev efter det. Tur att vi inte gick hem direkt efter promenaden utan gick till våra vänner och fikade. För att kompensera Ia för lite uteblivna promenader har vi under eftermiddagen roat henne (och oss) med att klippa henne. Det heter ju att vi ska klippa ner hennes päls eftersom det är långt till nästa utställning, Men som vanligt när det gäller klippning i detta hus har vi olika uppfattningar om hur mycket det ska klippas. Jag vill hävda att Ia inte är nerklippt utan bara kortklippt på kroppen. Sen tycker jag man kan klippa mer på huvud och ben. Men eftersom det inte är jag som håller i saxen får jag acceptera att det blir som det blir. Och det gör jag också (bara jag får gnälla lite grann här). Vi har också ryckt bort en himla massa hår från Ias öron.  I morgon ska vi köra samma koncept som på juldagen, en riktigt lång promenad på förmiddagen och sedan hjärnaktivering på eftermiddagen. Då borde hon hålla sig lugn i morgon kväll när vi får nyårsgäster.

Som framgår av de två tidigare inläggen har vi alltså varit och hälsat på i Talby. Människor och hundar som vi för ett år sedan aldrig hade träffat. Jag tycker det är helt fantastiskt. Men hur kunde det bli så? Alltihop har väl sin grund i att vi har hundar från samma kennel. Men det räcker inte. Vi har också träffats en del på hundutställningar i sommar. Men det räcker inte heller. Vi skriver också varsin blogg, samt läser varandras.  Men det räcker inte heller. Tillsammans däremot räcker det ganska långt. Jag tror inte riktigt vi hade hamnat i Talby igår eftermiddag om inte alla dessa tre saker hade samverkat. Snacka om att hundar socialiserar sina ägare, och att internet underlättar för folk att hålla kontakten trots att man inte alls bor på samma ställe.

Hundar och internet i all ära, men det som ändå gjorde besöket så angenämt har varken med djur eller datorer att göra. Det helt och hållet på det mänskliga planet. Det var ett helt fantastiskt dygn ute i Talby. Fina omgivningar att promenera i (även om jag är helt övertygad om att det är oändligt mycket finare på våren), mycket god mat (trots, eller kanske just på grund av bananerna i såsen), och som sagt ett fantastiskt umgänge. Ett stort tack till Karin, Lars, Hannah, Tristan, Fixa och Basta för att vi fick komma och hälsa på.

Nedan några bilder från Talby

Fixa myser med frun (eller om det möjligen är frun som myser med Fixa)

Ia och Fixa

Lagottopromenad

Ia försöker leta tryffel

Ia provspringer gräsmattan, och bakom Ia skymtar Basta

I och med att vi hade snott Tristans, Fixas och Bastas sovplatser lär det på fram på morgonen ha varit en del spännande diskussioner mellan Ia och de andra hundarna. Ia hade nämligen lagt sig ovanpå frun, som låg och sov på golvet, och hade på så vis full uppsikt över vilka som försökte komma in i rummet.  Vissa av de andra hundarna ville nog gärna ta tillbaka sitt sovrum, men enligt utsago sa Ia åt dem att dra! (Hannah gjorde däremot inga sådana återtagningsförsök så vitt jag vet. Men henne hade nog inte Ia morrat åt, så hon hade nog varit mer framgångsrik.)

Efter frukosten gick vi en förmiddagspromenad, och återigen letade Tristan och Basta hartryffel. Och ta mej fan om inte Ia började fatta vad det hela handlar om. Hon for faktiskt runt och letade med nosen i marken och började gräva hon också. Jag vet ju inte om hon förstod vad det handlade om, eller om hon bara gjorde som de andra hundarna. Men några gånger till med Tristan eller Basta ute i skogen och jag tror hon har lärt sig.

Väl hemkomna från promenaden var det en favorit i repris. Duscha, fika, umgås och lagottomysa. Sedan drog det alltför hastigt ihop sig till hemfärd. Vi stuvade in all skit i bilen och begav oss hemåt Utan omväg denna gång. (Tror jag. Om vi inte körde lite fel i Örebro, men det tror jag inte. Dock han vi inte titta på staden speciellt mycket för det hade nästan blivit mörk när vi kom in till stan.)

Väl hemma blev vi direkt påminda om den oerhörda fördelen med att bo ute på landet. Där finns det inte alls lika många idioter som skjuter raketer och smällare. Det gör det i vår by upptäckte vi så fort vi kommit hem. Som tur är blir ju inte Ia rädd för smällare, hon blir bara förbannat och tycker att det är ett jävla sätt att väsnas på det viset.

Jag vet inte om det var ett slags tecken på att vi varit utanför storstan ett dygn, om vi raskt ville tjäna in kostnaden för medlemsskapet i videobutiken eller om det helt enkelt var det roligaste vi kunde hitta på en lördagskväll, men vi hyrde i alla fall två filmer och tittade på. (Taxi och Taxi 2, de franska versionerna.) Och det tyckte inte Ia var roligt. Vi hade väl någon from förhoppning om att hon skulle vara trött efter besöket i Talby, men det var hon inte. Hon gjorde att hon kunde för att uppmärksamhet. Bl a snodde hon en sån där påsklämma som man köper på IKEA. Det brukar hon göra så fort hon får möjlighet, och så ligger hon och tuggar på den. Men inte idag. Idag var hon först tvungen att komma upp till oss på övervåningen för att visa upp att hon hade lyckats sno en. Sedan tänkte hon lägga sig och tugga på den, med jag bytte raskt till mig påsklämman mot en godis. Fan vad lättlurad Ia är (Eller om det är jag som är lättlurad. Det kanske jag ska låta vara osagt.) Nu har hon emellertid knoppat in, och det har de övriga i familjen också gjort.

Morgonen började rätt tråkigt för Ia, men framemot halv 11 gick vi på en liten promenad. När vi sedan hade packat in diverse nödvändigheter i bilen styrde vi kosan mot Talby, där Karin, Lars, Hannah, Basta, Fixa och Tristan väntade oss. Efter dryga två timmars bilåkande, och en jävla omväg, var vi framme. För att hinna promenera innan det blev för mörkt drog vi omedelbart iväg på promenad, allihop, fyra hundar och sju människor.  Det var fina omgivningar och de flesta hundarna fick springa lite lösa. Ia tyckte det var vansinnigt roligt. Tristan och Basta visade att de är äkta tryffelhundar genom att gräva fram en massa hartryffel i skogen. Min förhoppning var att dom skulle lära Ia också, men hon verkade inte speciellt intresserad.

Hemkomna hamnade fyra hundar i duschen, för de var rejält skitiga. Det serverades fika, trevlig samvaro och massor med lagottogos under resten av eftermiddagen och kvällen. Att se flera hundar interagera med varandra på det sättet som Tristan, Fixa, Basta och Ia gjorde, var något nytt för mig. Det var helt underbart att se alla dessa fyra hundar tillsammans. Och jag tror att Ia också uppskattade kvällen. Det var verkligen förnämligt att Lars och Karin hägnat in sin tomt, så det bara var att släppa ut hundarna när dom behövde gå ut, för för en som är uppväxt i storstan var det lite mörkt, och en kvällspromenad lockade inte sådär vansinnigt mycket.

När vi kört ut Hannah, Tristan, Basta och Fixa ur deras rum (läs mer om deras nattliga äventyr här och här) gick vi och la oss.

Jag noterar till min förvåning att jag även idag ligger på tredje plats över de populäraste bloggarna. Jag känner att sådant förpliktigar. Jag har på intet sätt drabbats av storhetsvansinne, men jag känner att jag, liksom kungen måste hålla ett tal till nationen. Här kommer mitt tal. Man får ju stjäla fyra takter, så jag har stulit lite från kungens tal. För er som hellre vill läsa hans tal, finns det här.

Kära bloggvänner, hemma och utomlands,
Jag önskar er alla en god fortsättning på julen. Några av er som läser detta har kanske deltagit i julottan eller julmässan och påmints om julens budskap, om Jesus som föddes för att rädda världen. Därmed tändes ett hopp om en bättre värld där alla människor skulle leva i fred och frihet. Men vi kan ju inte sitta och vänta på att Jesus ska ordna till den bättre världen åt oss. Det är nämligen allas ansvar att skapa Det Ljuva Livet här på jorden. Under året som gått har jag både i bloggvärlden och runt om mig ute i samhället har jag mött både sorg och glädje, både hopp och förtvivlan och jag har sett både problem och möjligheter med att skapa en bättre värld. När jag möter människor är det framför allt tre områden som återkommer i diskussionerna om framtiden. Det första området är vår miljö. Allt fler människor börjar ifrågasätta det förnuftiga i att transportera livsmedel runt halva jordklotet bara för att vi i Sverige ska kunna handla så billig mat som det bara är möjligt. Allt fler människor börjar ifrågasätta det förnuftiga i att använda bekämpningsmedel som är farliga för både naturen, de som använder dem, och kanske även för oss som äter maten som behandlats med bekämpningsmedel, eller gödslats med konstgödning. Kanske för få människor, men i alla fall några har börjat ifrågasätta det förnuftiga i att fortsätta förbränningen av framför allt fossila bränslen som påskyndar växthuseffekten.

Det andra området är våra barn. Jag möter många föräldrar som arbetar deltid för att kunna umgås mer med sina barn, de ställer upp och skjutsar dem till alla möjliga fritidsaktiviteter och de väljer dagis och skola med omsorg så att deras barn ska få bästa tänkbara uppfostran. Men trots detta ser jag också hur våldet breder ut sig i allt lägre åldrar, jag ser hur högstadiebarn förstör sin skola med klotter, sönderslagna elevskåp och krossade fönsterrutor. Jag ser hur respektlöst elever uppträder både mot varandra och mot lärare och annan personal på skolan.

Det tredje området är oss själva. Runt om i samhället och i bloggvärlden möter jag människor som antingen är på väg in i väggen, har gått in i väggen, eller glädjande nog, är på väg att återhämta sig. Av någon underlig anledning får vi, trots allt fler tidsbesparande tekniska produkter i vår vardag, allt mindre tid till oss själva. Och tid för sig själv behöver man, om man ska kunna göra något för andra.

Vad kan vi då göra för att skapa en bättre framtid som möjliggör Det Ljuva Livet? Det finns ett uttryck som säger att ingen kan göra allt men alla kan göra något. I den insikten ligger räddningen för vår värld. Det gäller inom så gott som alla av ovanstående områden. Under året som gått har jag mer och mer förstått att vi måste vända våra blickar åt ett annat håll, nämligen söderut. Mitt råd till alla er som vill göra något för att skapa en bättre värld är: Tänk italienskt. Låt oss börja med miljön. Transporterna av livsmedel skulle minska drastiskt om vi i bl a Sverige anammade den italienska matkulturens principer. Lokalt producerat och anpassat efter årstiden. Man kanske inte måste ha färska jordgubbar från Egypten i sin nyårschampagne, och man ska definitivt inte köpa annat än svenska äpplen på hösten. Och vi kanske kan betala lite mer för fläskfilén för att den kommer från vår egen region i stället för att den är importerad från Finland. Så tänk italienskt, dvs. köp svenskt. Och välj råvaror efter årstiden så minskar vi en hel del på transporterna i samhället.

I stället för att köpa en bil till när familjens behov av transporter ökar i och med att barnen växer upp, tänk italienskt. Köp en Vespa. En vespa kan man köra under en stor del av året i Sverige. En vespa drar betydligt mindre bensin än en SUV. 

När det gäller oss själva är mitt råd: Tänk italienskt. Tänk italiensk hund. Tänk italiensk tryffelhund. Tänk lagotto romagnolo. Om du har möjlighet är en hund bland det bästa man kan skaffa för att öka sitt eget välbefinnande. En hund kräver en hel del tid av dig. Det kommer omöjliggöra att du arbetar ihjäl dig. När då motionerar din hund får du dessutom egen välbehövlig motion. Motion som gör att du mår bättre, både psykiskt och fysiskt. Någonting som vi människor över lag lider brist på i dagens samhälle är bekräftelse. Ingen har längre tid att bekräfta någon annan, för alla är redan så upptagna med att själva söka bekräftelse av sin omgivning. En hund ger dig bekräftelse. En hund svarar direkt på det du gör för den. Om du ger din hund en stimulerande tillvaro kommer du att få bekräftelse så det räcker till att dela med sig till andra. Det finns naturligtvis många hundraser att välja bland, men mitt råd är ändå: Tänk italienskt. Få hundar är så mysiga som en lagotto.

När det gäller vår framtid, våra barn, är mitt råd: Tänk italienskt. Har man anpassat sina matvanor till lokalproducerat och årstidsbaserat, har man gett fan i att köpa en andra-bil när det egentligen inte behövs och har man köpt sig en hund, är man väl rustad att vara en riktigt god förälder. Man mår helt enkelt riktigt bra, och det smittar av sig till sina barn, som också kommer må riktigt bra. I vissa fall kan man tycka att man ändå inte har riktigt den tid man önskar till sina barn, men mitt råd blir då: Tänk italienskt. Byt ut dina långa kaffestunder då du sitter och sörplar svenskt beskt kaffe med mjölk mot en snabb espresso. En riktig italiensk espresso tar inte mer än 45 sekunder att tillverka (15-20 sekunder för malning och tampning och 25-30 sekunder för själva tillredningen), och du dricker den på mindre än 15 sekunder.

Det kan tyckas en aning naivt att tro att vi skapar en bättre värld genom att bara tänka italienskt, och det är alldeles rätt. Vi skapar inte en bättre värld genom att köra Vespa istället för bil, köpa oss en italiensk hund och byta ut kaffet och kanelbullen mot en espresso och en biscotti, men jag är helt övertygad om att vi skulle minska den globala uppvärmningen om vi satsade mer på lokalproducerade råvaror och anpassade oss efter vad säsongen har att erbjuda. Och det är klart, om man tycker om espresso, älskar sin lagotto, och njuter av att köra Vespa, är det självklart att tänka italiensk bidrar till att kunna njuta av Det Ljuva Livet. Men oavset kaffe-, husdjurs- och fortskaffningsmedels-preferenser, hoppas jag att vi alla hjälps åt att utifrån våra egna förutsättningar skapa en bättre morgondag. Det är min högsta önskan inför det nya året.

Nu hoppas jag att Ni får ytterligare några väl förtjänta vilodagar innan vi tar det första steget in i framtiden. La famiglia önskar Er alla ett Gott Nytt År 2008!

Idag har det nog inte varit någon vidare dag för Ia. Det började med att hon inte fick någon frukost. Sedan fick hon ingen lunch heller. Men däremot fick hon gå en lång förmiddagspromenad. Fram på eftermiddagen begav vi oss till veterinären för höftledsröntgen, och därav att hon inte fått någon mat på förmiddagen. Ett villkor för att det skulle skaffas hund i detta hus var att jag slapp vara inblandad i alla veterinära handlingar. Jag är nämligen alldeles för blödig för dylika saker, egentligen oavsett vad det gäller. Men trots detta var jag tvungen att föja med idag. Jag kan ju inte direkt säga att det kändes bra att se Ia bara försvinna in i dimman av den lugnande sprutan. Men jag slapp i alla fall vara med under själva röntgenprocessen. Och när det var klart kom Ia själv gående ut i väntrummet, men det var nog tveksamt om hon visste var hon var, och vad hon gjorde där. Hon har sedan tillbringat resten av dagen vilandes, antingen i sin soffa, i sin biabädd eller liggandes i trappan. Den enda gången hon uppvisat sig vanliga jag var när vi skulle fika. Då snodde hon runt fikabordet i jakt på något bullpapper eller något annat ätbart. I övrigt har hon bara vilat idag. Men enligt utsago ska hon vara fullt återställd i morgon.

När vi satt på djursjukhuset satt det ett annat par i väntrummet. Deras schäfer hade tydligen blivit opererad. Jag hörde inte allt och förstod ännu mindre, men det verkade som om hunden fått en pinne i svalget. Dom hade visst kastat en pinne som då på något sätt skadat hunden. Att kasta pinnar är ju rent allmänt inge bra, och i synnerhet inte till en schäfer. Att inte ha sin hund försäkrad är inte heller någe bra. Det hade dom inte. Det kalaset kostade dem därför en bit över fem tusen kronor. Mao, har du inte fem tusen över, ge fan i att kasta pinnar åt din hund. Har du fem tusen över, ge i alla fall fan i att kasta pinnar åt din hund!