I tisdags var jag och fikade med en ...(ja, vad heter det egentligen? Kompis kamrat, vän, polare, ett schysst mök, bekant, före detta arbetskamrat? Inget ord känns egentligen speciellt beskrivande eller rätt. Vi får kanske kalla henne för hennes rätta namn) susanne, som hade med sig sin 2-åriga dotter. Det var väldigt länge sedan vi träffades, och dottern hade självklart ingen som helst aning om vem jag var. Och bara jag tittade på henne vände hon bort blicken. Efter ett tag blev det dags för henne att få lite välling. Att hålla i en sprattlande 2-åring och ibland jaga efter henne när hon ålat sig ner på golvet, samtidigt som man blandar till välling är ingen lätt sak. Självklart erbjöd jag mig att blanda vällingen, men jag kunde inte låta bli att fråga dottern om hon ville sitta i mitt knä. Och det ville hon definitivt. Hon ville sitta där och mysa medan vällingen blandades till. Och hon ville sitta hos mig och dricka sin välling. Och när hon var färdig med den, och återigen pigg och redo för att fortsätta den lek hon under hela tiden vi fikat lekt med sin mamma, springa-iväg-i-kafé-och-bli-hämtad-av-mamma, ville hon leka den leken med mig. Frågan är vad som gör att man kan gå från att vara en läskig farbror till en som man sitter och dricker välling hos och sedan vill leka med, på mindre än 45 minuter.  Och det är inte första gången jag varit med om sådant. Märkligt. Men väldigt roligt.

Nu är Ia tovfri!! (Lotta, jag skojade bara) I morgon ska vi åka och få Ia klippt inför nästa veckas utställning. Och som alltid när man ska åka på klippning tror man att man rett ut alla tovor, men dagen efter när Lotta står där med saxen hittar hon alltid massor med tovor. Men faktum är att Ia just nu är ganska tovfri. Hoppas bara det håller i sig.

Kvällen har alltså delvis ägnats åt kamning och tovutredning. Det har också promenerats och mysts en hel del. Men i övrigt har det nog inte hänt så mycket.