Idag har jag haft den stora äran att både hämta och lämna hund. Eftersom våran bil inte är av kombimodell, har vi Ia fastspänd med säkerhetsbälte i baksätet när vi åker bil. Det går vanligtvis bra, så länge hon inte åker ensam i baksätet. När hon åker ensam brukar hon ofta ställa sig med framtassarna på armstödet som är mellan stolarna i framsätet, vilket innebär att bilföraren får ett stort lurvigt (och för all del väldigt mysigt) lagottohuvud rakt i synfältet när mat riktar blicken lite åt höger. Inge bra. Dessutom försöker hon emellanåt komma fram i framsätet. Ännu sämre. När jag körde till dagis i morse och var nästan framme konstaterade jag att jag hade inte haft något hundhuvud bredvid mig alls under bilresan. För ett ögonblick slogs jag av tanken att jag skulle glömt Ia hemma innan jag åkte, men en snabb blick bakåt lugnade mig. Hon var med i bilen.

En stor del av kvällen ägnades åt bakande och städande inför kalaset i morgon, så Ia hade  det nog inte alltför roligt.