Nyårsafton, årets sista och mest spännande dag för alla hundägare. (Det är väl i och för sig årets sista dag för rätt många människor.) Dagen började med en tvåtimmarspromenad på golfbanan, och nog fan var det folk ute och spelade golf idag också. Dessutom började det snöa också, men det blev inga bestående spår av snöfallet. Vi lät Ia springa en hel del lös på golfbanan i förhoppning om att kunna ta några riktigt bra bilder på lagottofladderöron. Det gick väl sisådär. Det var egentligen för mörk för att fotografera med dagens moderna ljussvaga objektiv.

Promenaden verkade i alla fall ha önskad effekt på Ia, för när vi kom hem gick hon och la sig och vi kunde städa inför kvällens firande. Bortemot halvtre kom gästerna och runt tre kom jag hem från affären, och vi påbörjade tillagningen av nyårsmiddagen. Hummersallad till förrätt,

entrecotè till huvudrätt, ost och kex till mellanrätt och fruktsallad med vaniljglass och hallon- och mangosorbet i rånskål till efterrätt.

Kvällen förlöpte lungt och sansat utom ibland då Ia var tvungen att skälla ut en och annan fyrverkeripjäs som smällde till. När helvetet brakade löst strax före tolv drog vi för gardinerna, gav Ia ett tuggben och därmed var hon helt nöjd och lät sig inte bekommas av smällare. Försedd med en himla bra kamera tänkte jag mig ta några fina bilder på fyrverkerierna, men jag och kameran kom inte riktigt överens om hur man exponerar fyrverkerier, så resultatet blev inte speciellt lyckat. Bilderna ser mer ut som repotagebilder från ett krig under ett raketanfall.

Det är lite tråkigt med alla smällare just nu. Inte för att Ia verkar vara så rädd, men hon blir uppriktigt förbannad på alla raketer och smällare. Därför väljer vi att inte gå ut så mycket i dessa dagar. I morse gick vi en promenad, och jävlar vad smutsig en viss hund blev efter det. Tur att vi inte gick hem direkt efter promenaden utan gick till våra vänner och fikade. För att kompensera Ia för lite uteblivna promenader har vi under eftermiddagen roat henne (och oss) med att klippa henne. Det heter ju att vi ska klippa ner hennes päls eftersom det är långt till nästa utställning, Men som vanligt när det gäller klippning i detta hus har vi olika uppfattningar om hur mycket det ska klippas. Jag vill hävda att Ia inte är nerklippt utan bara kortklippt på kroppen. Sen tycker jag man kan klippa mer på huvud och ben. Men eftersom det inte är jag som håller i saxen får jag acceptera att det blir som det blir. Och det gör jag också (bara jag får gnälla lite grann här). Vi har också ryckt bort en himla massa hår från Ias öron.  I morgon ska vi köra samma koncept som på juldagen, en riktigt lång promenad på förmiddagen och sedan hjärnaktivering på eftermiddagen. Då borde hon hålla sig lugn i morgon kväll när vi får nyårsgäster.

I och med att vi hade snott Tristans, Fixas och Bastas sovplatser lär det på fram på morgonen ha varit en del spännande diskussioner mellan Ia och de andra hundarna. Ia hade nämligen lagt sig ovanpå frun, som låg och sov på golvet, och hade på så vis full uppsikt över vilka som försökte komma in i rummet.  Vissa av de andra hundarna ville nog gärna ta tillbaka sitt sovrum, men enligt utsago sa Ia åt dem att dra! (Hannah gjorde däremot inga sådana återtagningsförsök så vitt jag vet. Men henne hade nog inte Ia morrat åt, så hon hade nog varit mer framgångsrik.)

Efter frukosten gick vi en förmiddagspromenad, och återigen letade Tristan och Basta hartryffel. Och ta mej fan om inte Ia började fatta vad det hela handlar om. Hon for faktiskt runt och letade med nosen i marken och började gräva hon också. Jag vet ju inte om hon förstod vad det handlade om, eller om hon bara gjorde som de andra hundarna. Men några gånger till med Tristan eller Basta ute i skogen och jag tror hon har lärt sig.

Väl hemkomna från promenaden var det en favorit i repris. Duscha, fika, umgås och lagottomysa. Sedan drog det alltför hastigt ihop sig till hemfärd. Vi stuvade in all skit i bilen och begav oss hemåt Utan omväg denna gång. (Tror jag. Om vi inte körde lite fel i Örebro, men det tror jag inte. Dock han vi inte titta på staden speciellt mycket för det hade nästan blivit mörk när vi kom in till stan.)

Väl hemma blev vi direkt påminda om den oerhörda fördelen med att bo ute på landet. Där finns det inte alls lika många idioter som skjuter raketer och smällare. Det gör det i vår by upptäckte vi så fort vi kommit hem. Som tur är blir ju inte Ia rädd för smällare, hon blir bara förbannat och tycker att det är ett jävla sätt att väsnas på det viset.

Jag vet inte om det var ett slags tecken på att vi varit utanför storstan ett dygn, om vi raskt ville tjäna in kostnaden för medlemsskapet i videobutiken eller om det helt enkelt var det roligaste vi kunde hitta på en lördagskväll, men vi hyrde i alla fall två filmer och tittade på. (Taxi och Taxi 2, de franska versionerna.) Och det tyckte inte Ia var roligt. Vi hade väl någon from förhoppning om att hon skulle vara trött efter besöket i Talby, men det var hon inte. Hon gjorde att hon kunde för att uppmärksamhet. Bl a snodde hon en sån där påsklämma som man köper på IKEA. Det brukar hon göra så fort hon får möjlighet, och så ligger hon och tuggar på den. Men inte idag. Idag var hon först tvungen att komma upp till oss på övervåningen för att visa upp att hon hade lyckats sno en. Sedan tänkte hon lägga sig och tugga på den, med jag bytte raskt till mig påsklämman mot en godis. Fan vad lättlurad Ia är (Eller om det är jag som är lättlurad. Det kanske jag ska låta vara osagt.) Nu har hon emellertid knoppat in, och det har de övriga i familjen också gjort.

Morgonen började rätt tråkigt för Ia, men framemot halv 11 gick vi på en liten promenad. När vi sedan hade packat in diverse nödvändigheter i bilen styrde vi kosan mot Talby, där Karin, Lars, Hannah, Basta, Fixa och Tristan väntade oss. Efter dryga två timmars bilåkande, och en jävla omväg, var vi framme. För att hinna promenera innan det blev för mörkt drog vi omedelbart iväg på promenad, allihop, fyra hundar och sju människor.  Det var fina omgivningar och de flesta hundarna fick springa lite lösa. Ia tyckte det var vansinnigt roligt. Tristan och Basta visade att de är äkta tryffelhundar genom att gräva fram en massa hartryffel i skogen. Min förhoppning var att dom skulle lära Ia också, men hon verkade inte speciellt intresserad.

Hemkomna hamnade fyra hundar i duschen, för de var rejält skitiga. Det serverades fika, trevlig samvaro och massor med lagottogos under resten av eftermiddagen och kvällen. Att se flera hundar interagera med varandra på det sättet som Tristan, Fixa, Basta och Ia gjorde, var något nytt för mig. Det var helt underbart att se alla dessa fyra hundar tillsammans. Och jag tror att Ia också uppskattade kvällen. Det var verkligen förnämligt att Lars och Karin hägnat in sin tomt, så det bara var att släppa ut hundarna när dom behövde gå ut, för för en som är uppväxt i storstan var det lite mörkt, och en kvällspromenad lockade inte sådär vansinnigt mycket.

När vi kört ut Hannah, Tristan, Basta och Fixa ur deras rum (läs mer om deras nattliga äventyr här och här) gick vi och la oss.

Idag har det nog inte varit någon vidare dag för Ia. Det började med att hon inte fick någon frukost. Sedan fick hon ingen lunch heller. Men däremot fick hon gå en lång förmiddagspromenad. Fram på eftermiddagen begav vi oss till veterinären för höftledsröntgen, och därav att hon inte fått någon mat på förmiddagen. Ett villkor för att det skulle skaffas hund i detta hus var att jag slapp vara inblandad i alla veterinära handlingar. Jag är nämligen alldeles för blödig för dylika saker, egentligen oavsett vad det gäller. Men trots detta var jag tvungen att föja med idag. Jag kan ju inte direkt säga att det kändes bra att se Ia bara försvinna in i dimman av den lugnande sprutan. Men jag slapp i alla fall vara med under själva röntgenprocessen. Och när det var klart kom Ia själv gående ut i väntrummet, men det var nog tveksamt om hon visste var hon var, och vad hon gjorde där. Hon har sedan tillbringat resten av dagen vilandes, antingen i sin soffa, i sin biabädd eller liggandes i trappan. Den enda gången hon uppvisat sig vanliga jag var när vi skulle fika. Då snodde hon runt fikabordet i jakt på något bullpapper eller något annat ätbart. I övrigt har hon bara vilat idag. Men enligt utsago ska hon vara fullt återställd i morgon.

När vi satt på djursjukhuset satt det ett annat par i väntrummet. Deras schäfer hade tydligen blivit opererad. Jag hörde inte allt och förstod ännu mindre, men det verkade som om hunden fått en pinne i svalget. Dom hade visst kastat en pinne som då på något sätt skadat hunden. Att kasta pinnar är ju rent allmänt inge bra, och i synnerhet inte till en schäfer. Att inte ha sin hund försäkrad är inte heller någe bra. Det hade dom inte. Det kalaset kostade dem därför en bit över fem tusen kronor. Mao, har du inte fem tusen över, ge fan i att kasta pinnar åt din hund. Har du fem tusen över, ge i alla fall fan i att kasta pinnar åt din hund!

Idag har vi gjort det vi nästan alltid gjort på juldagen, åkt ut till mina föräldrars landställe (Sommarställe kanske är fel ord. Visserligen var det från början ett sommarstugeområde, men idag bor nästan alla där permanent, och mina föräldrar bor där minst halva året.) Den eländiga bondlurken som äger åkermarkerna runtomkring hade dessvärre plöjt upp sina åkrar nu i höst. De har de senaste åren inte varit odlade så det har varit perfekta att promenera på, eller springa på om man varit en lagotto. Idag gick vi en sväng "sommarstugeområdet" och sedan gick vi tillbaka över åkern, vilket var möjligt för han hade inte plöjt överallt. Ia fick springa lös en del, och som vanligt uppskattade hon det väldigt mycket. Och inomhus höll hon sig mycket lugnare än förra året. Hon välte till exempel inte granen en ända gång i år. Däremot försökte hon stjäla mat ur komposthinken, men utan någon större framgång. Och kalkonen nallade hon inte alls mycket på. Väl hemkomna har vi gått ytterligare en promenad med Ia. Och nu ligger hon och sover.

Inte för att vi vill klaga, och än mindre skylla på någon annan eftersom det helt och hållet är vårt fel, men frun och jag kände i morse att det skulle vara bra om Ia var lite lugnare idag än igår. Idag skulle vi nämligen hem till fruns syster med familj för att äta middag. I vår strävan att få Ia lugnare började vi dagen (om man nu kan tala om börja dagen vid halv elva, men vår dag började faktiskt då) med en långpromenad. Vi gick en runda på golfbanan (med hund, utan klubbor). Och tro´t eller ej, men det var en massa idioter ute och spelade golf i morse. I alla fall gick vi en lång sväng och när vi kom hem visade det sig att vi varit ute i två timmar. Efter lite rallylydnadsträning och lite vila, drog vi iväg till vår närbelägna skogsdunge. Där fick Ia springa lite lös. Först övade vi i att hon skulle leta reda på mig när jag gömt mig en bit bort. Det gick väl sisådär. Hon hittade mig efter en del letande. Sedan gick vi bara en sväng i skogen, och frun och jag envisades med att hela tiden gömma oss för Ia, så att hon skulle lära sig att hålla koll på oss. Det gick ganska bra, men det är helt klart något man kan öva mycket mer och oftare på.

Sedan var det dags att åka iväg till fruns syster. Och det visade sig att vår taktik fungerat perfekt. Ia låg och sov under i stort sett hela middagen, och var på det hela taget en mycket väluppfostrad hund idag.

Det framstår ju väldigt tydligt en sådan här dag, en dag full med aktiviteter som följer på ett näst intill händelselös dag, hur viktigt det är att aktivera sin hund. Om man gör det ordentligt blir hon hur mysig som helst, och gör man det inte blir hon mer eller mindre odräglig.  En både rolig och samtidigt lite tragisk upptäckt. I morgon ska vi till mina föräldrars landställe. Får se hur vi ska hålla Ia lugn då.

Och vips var den dagen förbi. Julafton, som kanske är en av årets finaste dagar bara försvann utan att jag han säga god jul ens. Och på sätt och vis var väl det bra, för dagen blev kanske inte fullt så rolig för Ia som vi hade tänkt oss. Och det är klart, om man varken gillar sill eller Kalle Anka blir knappast julafton en hit. Men om man gillar att öppna julklappar kan julafton i alla fall bli uthärdlig, även om långa promenader och massor av aktivering inte heller hade suttit fel. Men av sådant blev det intet.  På traditionsenligt vis firade vi jul med mina föräldrar fram till klockan fyra hemma hos oss, och sedan åkte vi till svärmor. Hemma hos oss var allt under kontroll, framför allt beroende på att vi komposterar både gran och finsoffa, så några graneskapader blev det inte. Hemma hos oss. Men väl hos svärmor. La famiglia är egentligen en ganska tråkig familj tyckte Ia. När det är ju ska man väl dansa runt granen tyckte hon. Så det gjorde hon. Trots att jag inte hade med mig varken dragspelet eller fiolen dansade hon både gärna och länge.

För en tio femton år sedan hade svärmor en död råtta under köksgolvet över julen. Det luktade så illa så man kunde inte vara där över huvud taget innan golvet var uppbrutet och råttan borttagen. Jag misstänker att det finns en råtta under hennes vardagsrumsgolv nu, som ännu inte börjat lukta för andra än Ia. Ia försökte nämligen flera gånger gräva upp vardagsrumsgolvet, men hon lyckades inte.

I julklapp fick Ia lite ätbara saker av oss, och en reflexväst av dagis. Och bara för att folk ska vara säkra på att det är en hund som bär västen (och inte tro att det är ett får, som i somras) så står det DOG med stora bokstäver på västen.

Till skillnad från förra året verkar vi i år kunna titta på midnattsmässan på TV utan att Ia lever fan. (För er som vill veta hur det var förra året kan ni läsa det här.) Hon har nämligen i stort sett lagt sig, och så sakterliga övergår julafton till juldag.