I en av böckerna om Mamma Mu (en barnboksserie för er som inte vet) säger hon åt sin vän Kråkan att titta så fint hon städat. Kråkan tycker att det är lika skitigt som vanligt, men Mamma Mu påpekar att det står en vas med vitsippor i fönstret. "Du kan väl titta på det jag gjort, i stället för på det jag inte gjort" säger Mamma Mu när Kråkan tycker att hon inte städat någonting. Och det ligger mycket visdom i de orden. Jag är nyss hemkommen från ett julbord tillsammans med några människor som av vissa anses besvärliga, otrevliga och inte speciellt roliga att umgås med över huvud taget. Vi hade dock en väldigt trevlig kväll tillsammans. OCh visst, dessa människor har säkert sidor som jag inte till fullo uppskattar, men de har framför allt egenskaper som gör dem väldigt trevliga att umgås med. Jag tror det är viktigare att bland sina medmänniskor söka efter gemensamheter att umgås kring, än att söka efter fel och brister som gör att man inte kan umgås. Att hitta de perfekta människorna till sitt ungänge är nog näst intill omöjligt. Men om man sänker kravnivån får man genast ett väldigt stort utbud av presumtiva vänner. Detta är något som jag lärt mig den hårda vägen, och det har tagit tid. Och idag har jag ett stort antal vänner och bekanta som jag gärna umgås med. På lite olika sätt, allt efter vad vi har gemensamt. Vissa äter jag lunch med på jobbet, andra går jag och lyssnar på blues med, vissa träffar jag i mina föreningar, och ytteligare några försöker jag göra så mycket med som möjligt för antingen har vi så mycket gemensamt eller också kompletterar vi varandra förbannat bra. Det är de sistnämnda som är mina bästa vänner, och dom är inte så många. Men mer om "bästa vänner" en annan gång.

Man kan läsa på en annan blogg om ett par som arbetar på att få adoptera ett barn från Bolivia (grodis.bloggagratis.se) De får genomgå föräldrautbildning och hemutredning och jag vet inte allt. Säkerligen för att säkerställa att det adopterade barnet ska få en så bra uppväxt som möjligt. Tyvärr är det inte samma rigorösa förberedelse och prövning om man gör barnen själv. Det är ganska synd tycker jag. Frun, nyss hemkommen berättade om tågresan hem. På tåget var det en massa trevliga pojkar, så trevliga att man helst inte skulle vilja träffa dom ensamma i en mörk gränd. Kortversionen av historien säger att vid ett tillfälle skrek någon något till någon annan, varpå någon annan och hans kompisar blir förbannade och börjar sparka på någon, och det utbryter om inte vilt slagsmål så i alla fall folk som sparkar på varandra. Och då undrar jag :VAR I HELVETE ÄR DERAS FÖRÄLDRAR OCH VAD FAN HAR DE GJORT MED SINA BARN? HUR KAN MAN SOM FÖRÄLDER UPPFOSTRA SIN SON SÅ ATT HAN SPARKAR PÅ NÅGON ANNAN MÄNNISKA? Den föräldern skulle inte vilja möta mig i en mörk gränd, det är ett som är säkert. Och detta trots att jag är helt oförmögen att bruka fysiskt våld.

Idag har jag hämtat på dagis igen. Jag har nu fått höra att hon om dagarna umgås med en dansk-svensk gårdshund och en springer spaniel. Än så länge verkar hon inte ha hamnat i dåligt sällskap. Sedan träffar hon också labrador och några raser till som jag just nu inte minns. Det berättades att det går bättre och bättre för var dag. Det märks inte minst på promenaden. Och appropå promenad, så kom den frågan upp idag. Vi har ju lärt oss att valpar som inte växt färdigt inte ska gå så långa promenader. Jag har undrat hur dagis ser på den saken. Nu visar det sig att de har en promenadgrupp för gamla och lytta hundar (precis som i människovärlden kan man sortera i närande och tärande grupper) Under valptiden får Ia promenera med en gammal gaggig schäfer och några andra halta hundar. Bra, tycker jag. Men Ia var ändå helt slut när jag hämtade henne, så hon somnade i bilen på vägen hem.När jag var ute på kvällspromenad noterade jag det igen, så nu kan man nog tala om en förändring; hon drar inte alls på samma sätt längre. Vi går inte med slack i kopplet, men hon drar inte. Hon känner precis hur mycket hon kan spänna kopplet innan jag tycker att hon drar och stannar. Saktar jag farten saktar hon, och ökar jag farten ökar hon. Något steg framåt i alla fall.

Fråga Anders & Måns på SVT2 i kväll 21.30 Det är alldeles för bra för att man ska kunna missa det.

När jag var hos frisören på lunchen för att rätta till frisyren, stod det framför mig en barnvagn. I denna barnvagn låg ett barn, ca 1,5 år och såg ut att må hur förträffligt som helst. Eftersom det var i ett inomhuscentrum hade den förståndiga modern tagit av barnet ytterkläderna, och magen kikade fram mellan byxorna och tröjan. I det läget finns det egentligen bara en sak att göra: Böja sig ner och konstfjärta barnet på magen. Men det är inte alltid man kan göra det man borde göra. Så jag lät bli

Så har andra dagen på dagis gått. Och det gick väl också bra. De enda de egentligen sa var det som jag nämnt tidigare, att hon behöver mer ensamhetsträning. I övrigt inte mycket att rapportera om. Mer än möjligen att hon mer än någonsin skäller på det som rör sig utanför tomten. Och nu på kvällen när man inte ser något står hon mest på trappan och gruffar, för säkerhets skull verkar det som. Det är inte roligt med en hund som har börjat vakta. Det skulle vi behöva ta ur henne på något sätt.

När jag hämtade hund på dagis idag frågade dagistanten hur vi har det med ensamhetsträning. Och med den är det ju inge vidare. Jag kunde inte annat än erkänna att det är något som vi faktiskt redan själva insett att vi borde jobbat mer med. Men jag lovade dyrt och heligt att vi skulle låta den träningen accentuera nu före jul. Så får vi se hur det går. I övrigt hade hon skött sig på dagis i dag också så vitt jag kunde förstå.

Hur hämtningen på hunddagis gick har jag redan skrivit om, så det lämnar jag därhän. Däremot har jag inte skrivit om resan till dagiset, och den förtjänar verkligen några rader. Det var frun som hade i uppdrag att lämna hund, och av någon anledning valde hon att åka kommunalt. Det började med en alldeles för lång promenad till busshållplatsen. Sedan en halv timmes busstur på en buss som blev allt fullare och fullare. Med folk. Och för säkerhets skull hade busschauffören värmen på max. När det så blev dags att kliva av bussen visade det sig, att om man satt mitt emellan två dörrar, och dessutom hade en liten hund med sig, skulle man aldrig lyckas komma av innan bussen hade kommit till nästa hållplats. Så det blev att åka ändhållplatsen, spårbunden trafik tillbaka och så promenera igen. Därefter var det avlämning på dagis. Personalen mötte både hund och matte med stora famnen, och det var inga som helst problem att lämna Ia där. Men det måste varit en jobbig dag, för nu på kvällen har hon bara sovit och varit hur gosig som helst. Så jag räknar med att det kommer att gå bra i morgon när jag ska lämna.