...för just nu är jag en dålig familjeägare.Min irritation som jag beskrev i ett tidigare inlägg sitter fortfarande kvar. I eftermiddags var jag tvungen att åka till jobbet och vara med på ett möte som började klockan 17.00 Två timmar senare skulle jag var på ett föreningsmöte i den förening jag är ordförande i. Redan när jag kom till jobbet var jag förbannad. Jag var tvungen att avreagera mig genom att skicka ett mejl till någon jag aldrig träffat och fråga varför i helvete han belastat mitt ordernummer med flera tusen kronor (en struntsumma i och för sig, men man måste ju hugga på det man har när man behöver avreagera sig.) Mötet på jobbet borde inte ta mer än en timme resonerade jag. Det borde gå ge mig tid att äta någon slags middag på en närliggande restaurang. Men icke då. Mötet höll på till halv sju, (dessutom ett möte med knepiga frågor att diskutera och strategiska beslutsunderlag att ta fram till morgonmöte i morgon klockan 8.00) så jag får slänga mig i bilen och börja köra mot nästa möte. Men jag tänkte slinka in på McDonalds för en snabb måltid. (Jag gör en Big Mac meny på under 5 minuter om jag inte måste dricka upp all läsk). Men när jag stått i kön i 10 minuter, i en så gott som tom restaurang, med bara ett par tre kunder framför mig, inser jag att jag aldrig skulle hinna få maten innan jag måste åka vidare, och under 3 minuter kommer jag nog inte på en hel meny. Måttligt road sätter jag mig i bilen, och upptäcker att den måste tankas för att inte få bensinstopp på vägen hem. Nåväl, det hinner jag, och varför då inte köpa en korv på macken. Jo, för att det ät en jävla korvkö där också. Hungring och arg som ett bi beger jag mig till mötet. Jag hinner i tid, men inte mer. Och väl hemkommen finns fan ingen middag heller (Det var ju inte meningen, så ingen skugga över någon hemmavarande för det. Det första jag gör när jag kommer hem är att utfärda varning för mitt dåliga humör. Det brukar jag göra när jag vet att jag är lättretad. Jag blir alltid på dåligt humör när jag inte får äta mat. Inte på grund av blodsockerbrist eller hunger eller så, utan helt enkelt för att det är min jävla rättighet att få äta en god lunch och en god middag!!! Nu när jag har avreagerat mig genom att skriva ska jag gå och tröstäta. Jag ska koka te och göra två dubbla skinktoast och smälla i mig. Och så en massa choklad. Vahlrona Grand Cru förstås, vad trodde ni?Filifjonkan, tallarna sparar jag till morgondagen. De kan behövas efter morgonmötet, som kan gå åt ja-du-vet-vart.

Det är så man skäms. Jag också, fast jag inte ens var hemma. När frun stod och lagade mat, roade sig Ia med inbrottsförsök i frun handväska. Det lyckades. Vidare lyckades hon forcera några fack och själva förpackningen till......ja just det; chokladen. För er som inte vet kan jag berätta att choklad är rena giftet för en hund (tur man inte är hund). Det blev ju till att ringa veterinären och fråga vad man borde göra. När frun berättad hur mycket Ia ätit, och framför allt VAD hon ätit, gavs det lugnande beskedet: Det är ingen större fara, det var ju bara Marabou mjölkchoklad. Och då skäms man. Inte så mycket för att man inte har bättre koll så att ens älskade hund kommer åt choklad, utan för man tvingas erkänna att man köpt Marabous söta äckliga mjölkchoklad. Det hade ju känts mycket bättre om det var Vahlrona grand cru Ia hade dragit i sig. Men å andra sidan hade hon kanske mått mycket sämre av det. Nu har kvällen förlöpt utan några som helst symptom på chokladförgiftning. För övrigt har dagen bjudit på många spännande företeelser. Det började i morse med att hon snodde två mina brödskivor jag skulle göra frukostsmörgås av. När jag var borta nu i kväll snodde hon åt sig en pannkaka och lite kräm fräch också. På det stora hela en ganska givande dag för Ia. Fattas egentligen bara att hon snor en av husses Davidoff-cigarrer och röker uppp i smyg.Och som jag sagt tidigare, eftersom jag inte hunnit sköta mitt jobb idag har jag inte varit en bra hundtränare. Däremot låg hon och jag på hennes kudde och vilade middag tillsammans. För sånt kan jag, även om jag är stressad.

...för då skulle jag vara en dålig hundägare.När jag var ute och gick med Ia i morse kände jag att jag var väldigt lättretad. Jag blev sur så fort hon drog, när hon inte kom och när hon.... ja mitt tålamod var lika med noll helt enkelt. Orsaken är enkel. Det har hettat till på jobbet, och att sitta hemma och jobba gör att jag inte kan utföra mitt jobb ordentligt. Då blir man lättretad och tappar tålamodet. Men det är ju synd att det ska gå ut över en stackars oskyldig hund.