Idag har alltså Thira en polski owczarek nizinny, varit hemma hos oss. Ja, inte bara hon, utan hennes matte också. Detta för att se om våra hundar kunde leka tillsammans inne. Man kan väl sammanfatta det hela med att Ia blev jätteglad över besöket. Av Thiras matte. Thira var kanske inte riktigt lika rolig att få som besökare. Det är ju vansinnigt svårt att läsa hundar om man inte är van, men jag fick intryck av att Ia försökte vara väldigt kaxig i början, och tala om vem som bestämde. Men det verkade nog inte som om Tyra riktigt höll med om det. När vi sedan åt lunch låg hundarna och tittade på varandra. Sedan släppte vi ut dem på vår inhägnade baksida, och då försökte Ia få fart på Tyra, men det gick väl så där. Sedan gick vi en promenad tillsammans och det är klart att de försökte umgås, men som riktiga lekkamrater lekte de ju inte. Och vad kan man egentligen begära. Det minns man väl själv hur det vara att bli ihoptvingad med någon som man förväntades leka med när man var liten. Det var inte alls roligt, och fungerade sällan bra. Men Tyras matte och jag bestämde i alla fall att vi ska träffas igen nästa vecka. I kväll var det också avslutning på valpägarkursen. Dessvärre hade jag inte möjlighet att vara med, men det hade väl gått sådär ska jag säga. Nu är det nog läge att ta en paus från kursandet. Om två veckor börjar ju inskolning på dagis, och det kan vara nog så jobbigt. Men efter jul hoppas vi att unghundskursen börjar. Idag satt Ia på trappan på baksidan och tittade ut över den parkering som gränsar till vår tomt. På denna parkering står en container för returpapper. När Ia satt och spanade på den kom det en bil som stannade där för att slänga en massa papper. Och då började Ia skälla, som om hon vaktade både tomten och parkeringen. Det är INTE ett önskat beteende hos vår hund. Jag hoppas det vara vara något tillfälligt, annars måste vi nog göra något åt det.

Efter lunchen glömde jag plocka undan burken med biscotti från köksbordet. Och det tar ju inte mer än en halv sekund innan en lagotto fått korn på en öppen biscottui-burk, och tagit sig upp på köksbordet och börjat knapra i sig biscotti så det yr smulor ur mungiporna. Men som van lagottoägare (så van man nu kan bli på två månader) har man ju ett extra sinne för när det är dags att kontrollera vad en hund sysslar med. Och detta sinne räddade väl en så där 20-30 biscotti från att gå hunddöden till mötes. Och jag kan få något till espresson i morgon förmiddag också.

I lördags när vi var och träffade en annan hund, bestämde vi att vi skulle försöka träffas fler gånger. Och inomhus. Så då bestämde vi att Thira och matte skulle komma hem till oss idag, för att umgås inne hos oss. Och jag lovade bjuda Thiras matte på lunch, för sånt tycker ju jag är roligt. Så halv tolv hade jag dukat fram en liten förrätt (toast med champinjoner och smör) och kycklingfilé i en sås av kräm fräsh, rökt skinka, riven ost och senap (som jag glömde ha i), serverat med ris. Som alltid ville jag avsluta måltiden med en espresso, och eftersom vi har nybakade biscotti hemma ställde jag fram burken tillsammans med kaffet. För mig ingen speciellt märkvärdig lunch, men rolig att laga till och bjuda på. Hur smart var det? Thyras matte tyckte det var väldigt gott (sa hon i alla fall. Flera gånger!) och kände sig verkligen undfägnad. Och så långt är ju allt gott och väl. Men sen slog det mig, kan det vara så att hon nu känner att hon står i någon slags tacksamhetsskuld, eller känner sig underlägsen, eller av något annat skäl som jag inte just nu kommer på, inte känner sig väl till mods? Det vore ju väldigt tråkigt för det var ju inte alls meningen. Jag tog ju bara tillfället i akt att få roa mig genom att laga lite god mat och bjuda på. Så hur smart var det på en skala att fläska på med en lite påkostad lunch i all enkelhet?