Var på Kolmården härförleden, och i sådana lägen hamnar man alltid förr eller senare på delfinariet. Inget fel i det, tvärt om. Som de trogna läsare av denna blogg vet, går vi och väntar på en hund i familjen. Och det var i delfinariet jag verkligen förstod vad man ska ha en hund till. (Det är nämligen inte jag som är inititivtagare och drivkraft i hundanskaffningsfrågan. Jag har ansvar för andra anskaffningar, som Vespor, espressobryggare och dylikt.) Den show som visades upp på delfinariet är nästan det ultimata exemplet på vilken underbar relation som kan uppstå mellan en människa och ett djur. En relation som bygger på samarbete och tillit till varandra. Jag tror att varje människa som lyckas skapa en sådan fin relation mellan sig och ett djur, upplever den näst intill totala lyckan. Och det är naturligtvis för att få känna på denna lycka som man ska ha en hund (eller en delfin för all del, men rent praktiskt tror jag det är lättare med en hund. Sen finns det förmodligen andra djur som man kan bygga upp samma relation till, men det vet jag inget om.) För alla er som redan har en hund (eller en delfin, eller ett annat djur) är detta säkert inga nyheter, men för mig som aldrig varit i närheten av ett hundägande är detta stort. MYCKET STORT.

Efter att ha ägnat en hel del tid åt att läsa andras bloggar inser jag att min första tanke om denna bloggs innehåll var så jävla torftig, så jag var tvungen att tänka om. Nu har jag gjort det. Och det är tur att man kan skriva om historien. Jag har gjort om presentationen och jag har justerat de tidigare inlägg som inte passade in. Ni eventuella läsare som läser denna blogg för första gången idag vet således ingenting om vad jag ändrat. Och det är inte meningen att ni ska veta. Och till er som läst min blogg tidigare vill jag bara säga; man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Och förhoppningsvis blir det lite intressantare att läsa vad jag skriver framöver. Och slutligen ett stort tack till Swookie. Hade jag inte hittat din blogg hade nog inte skrivarabitionen kommit upp ur prylträsket.

Så då hittade du hit, Swookie the big sister. Läsningen var väl inte så spännande. Det var ju det jag sa. Jag vill dock å det bestämdaste påpeka att du inte alls behöver be om ursäkt för att du tog mig för en mamma. När jag läste det första gången kändes det till och med som en komplimang. Män som ger uttryck för sina tankar så som jag försökte göra växer inte på trän i min värld heller. Och det tycker jag är en stor brist i dagens samhälle. Jag tror att världen skulle se mycket bättre ut om män var lite mer känslosamma. Att din blivande make tillhörde dem tyckte jag mig kunna utläsa. Och det var väl bl a därför jag inte kunde låta bli att skriva min första kommentar. Jag kommer fortsätta läsa din blogg Swookie, och möjligen får du ytterligare någon kommentar. Du är också välkommen tillbaka hit. Rätt vad det är kanske det står något intressant. Är man lite intresserad av hundar kan det ju bli en del spännande när vi får hem vår hund lite senare i höst.Och förresten, för er fördomsfulla läsare. Förutom att jag inte är homsexuell, är jag inte religös heller. Och inte psykolog eller något sådant. Bara en vanlig familjefar. Med lite skrivklåda.

Satt och läste andras bloggar igår. Så småningom hittade jag en intressant blogg, och den ledde vidare till nästa blogg, och så till ytterligare en. Och vips var jag mitt uppe i några andra människors liv. Jag kunde bara inte låta bli att skriva en kommentar på en av sidorna. Idag läser jag på Lindas sida om min kommentar. Det står så här ”En annan mamma....” Jag skrev aldrig att jag var en mamma. Eller ens en blivande? Men jag förstår. Om man tar sig tid till att kommentera andra människors liv som jag gjorde, uppmana dem att älska varandra och bry sig om varandra, brukar man ju inte vara en man? Men jag kan inte hjälpa det. Jag är det. En helt vanlig familjefar. (Och jag är inte homosexuell, om någon fördomsfull läsare skulle tro det)Linda efterlyste också adressen till min blogg. (den hade jag glömt skriva in i kommentaren). Nu har hon fått den, och kanske hittat hit. I så fall: Välkommen Linda. Och vad var det jag sa; här står inget speciellt intressant. Här finns bara en massa trams om olika prylar (om vi för enkelhetens skull kallar en hund och italiensk mat för prylar. Det är ju i alla fall saker som går att köpa för pengar.). Man kan ju lätt tro att jag deltar i tävlingen ”Den som har flest prylar när han dör, den vinner”. Men jag vill vara den förste att erkänna att prylar är ingenting om man inte kan fylla sitt liv med meningsfulla relationer med andra människor. Lindas nyfikenhet på att läsa i min blogg har fått mig att fundera lite. La Dolce Vita, som denna blogg heter, kan ju aldrig uppstå utan andra människor. Naturligtvis måste det också vara en del av denna blogg.

Jag känner mig lite sugen på att se hur man gör en omröstning i sin blogg. Så jag provar att göra en. Självklart med anknytning till denna bloggs innehåll.

Man kan ju fundera på varför man fastnar för en viss hundras. När vi skulle börja leta efter en passande hundras ställde vi upp vissa kriterier.Vi ville inte ha en för stor hund. Det är bra om man rent styrkemässigt rår på hunden om den skulle få för sig något. Vi ville inte ha en för liten hund. Eftersom vi är många i familjen som vill klappa den är det viktigt att den är så pass stor att flera kan klappa den samtidigt. Dessutom ville vi ha en hund, inte en accessoar (glöm chihuahua, kinesisk nakenhund, etc). En hund med utpräglade vaktegenskaper är inte att tänka på. Inte heller en utpräglad jakt- eller vallhund. Och framför allt inte en terrier! (Fråga mig inte varför. Det finns andra i familjen som har bestämda åsikter.) Och när man sorterat fram de hundraser som uppfyller ovanstående krav finns det inte många kvar. En av de kvarvarande, och kanske den sötaste är just Lagotto Romangolo. Det brukar ibland påstås att det finns samband mellan en hundägares personlighet och den hundras de väljer. Och efter att ha besökt några hundutsällningar där man har chans att se vilka människor som har vilka hundar måste jag erkänna att vi känner oss mer besläktade med lagottoägarna än de som äger en pudel, en rottweiler/bulldog,/dogo argentino, en bichon frisé eller en drever. Kring pudelringen skrattas det inte. Utsällning av pudel är blodigaste allvar. Rottweiler/bulldog/dogo argentino-ägarna ser ut som man inte skulle vilja möta dem en mörk natt. Bichon frisé-ägarna är lika allvarliga som pudel-ägarna och om möjligt ännu mer fixerade vid pälsvård. Och drever-ägarna går i stort sett omkring i jaktstövlar och verkar sakna sin bössa. Någon som tycker att jag generaliserar. Okey då, lite. Jag har sett personer så skräckinjagande ut att jag inte ens skulle vilja möta dem i en folksamling, sitta och gosa med en Malteser också. Då inser man att allt inte är svart och vitt. Inte ens i hundvärlden. Men som sagt en Lagotto känns helt rätt. Och i slutet av augusti får vi åka och hämta hem en sådan.

Har så smått börjat bearbeta gårdagens otroliga nederlag. Jag börjar känna att det nog inte sitter helt fel med lite mer körlektioner så att jag får öva lite mer på krypkörning, undanmanöver och bromsningar i 70 och 90 km/h. Men samtidigt känns det ganska bittert, eftersom det fungerade i tisdags men inte igår. Som tur är har livet fler glädjeämnen än att köra Vespa. Det ska jag skriva om i nästa inlägg. Senare idag.

Både och!! Det som gick så bra igår gick inte alls idag. Jag klarade inte att krypköra. Och även om jag både gentemot mig själv och alla i min omgivning uppvisat en fasad av fullständig tvärsäkerhet om att jag skulle klara provet, måste jag väl ändå innerst inne erkänna att jag inte kände mig speciellt säker. I synnerhet inte på just krypkörningen. Det var ju först igår det började funka. Och det var alldeles för sent. Jag skulle behövt överinlärning för att känna mig mentalt trygg. Men det är bara att ta nya tag, boka ny uppkörning och betala en massa pengar för nya lektioner. Och sen jävlar, då ska krypkörningen sitta.