Så, då har jag varit ock krypkört på körskolan för sista gången. Och nu gick det som en dans. (Till skillnad från igår.) Nu känns det som jag kommit på hur man ska göra. (Och det är ju så dags. mindre än 24 timmar före uppkörningen.) Nu gäller det bara att höghastighetsbanan och bromsningarna går bra också. Att körning i trafik går bra förutsätter jag. Jag har ju kört bil i 20 år.

I morgon gäller det. Ska jag eller ska jag inte kunna ta en tur på den nya Vespan i morgon eftermiddag. I morgon klockan 8 är det uppkörningsdags. Och det får väl erkännas, jag känner mig inte helt säker på allt. Att det ska vara så himla svårt att krypköra med en MC. Förra veckans intensivkurs gick som en dans. Inga problem med nånting. (Nästan.) Idag har jag 2 körlektioner inbokade. På dessa två är det meningen att jag ska sätta krypkörningen. Och det ska jag!!!! Sedan ska jag ägna kvället åt att mentalt förbereda mig för uppkörningen, och eventuellt ta bilen för att titta lite på hastighetsbegränsningar och andra viktiga trafikskyltar på de ställen där uppkörningen troligen kommer äga rum.

I lördags körde jag hem den nya Vespan. Min oerhört snälla vän ställde upp och övningskörde med mig, så nu står den i garaget och bara väntar på mitt MC-körkort. Föga förvånande var det en dröm att köra den nya Vespan. (Liksom den jag redan har. Därför var det föga förvånande.) Dock var det lite väl varmt att köra. I alla fall när man inte körde fort och dessutom hade bylsat på sig fullt MC-ställ. Ja, jag vet att det inte är helt stilenligt att köra Vespa i fullt MC-ställ, men jag tyckte det kände bättre än med Armanikostymen, som ju egentligen är mer stilenligt. Men faktum är, att om jag kör omkull eller blir påkörd är Armanikostymen dyrare att köpa ny än ett MC-ställ. (Dessutom skyddar MC-stället lite bättre mot pundar-Leffe om han är ute och kör i sin Volvo 244).

Ja, det kan man undra. Låt oss ta den korta versionen. För 25 år sedan tänkte jag ta MC-kort, men av någon anledning blev det aldrig så. För en sisådär 5 år sedan började jag drömma om att göra det till min 40-årsdag. (För alla er som tror att det handlar om en 40-årskris vill jag bara säga att det gör det inte alls. Det handlar om att undvika en 40-årskris.) När jag för ett år sedan började planera för att ta detta MC-körkort slogs jag av några saker. För det första skulle det bli så inihelvete dyrt eftersom jag aldrig någonsin, sen jag nästan kört omkull med Peters trimmade Zündapp 26 år sedan, suttit på något motoriserat 2-hjuligt. Dessutom verkade det ganska läskigt att köra i 110 på en hoj, endast skyddad av de kläder man har på sig. Och slutligen kände jag väl inte att MC riktigt var en del av min identitet. Så i stället bestämde jag mig för att köpa en EU-moppe. De gör i alla fall 45km/h och det är inte så illa. När jag började titta på mopeder såg jag Vespan och kände direkt att den skulle man ha. Men eftersom den var mycket dyrare än allt annat kändes det inte riktigt rätt. Jag siktade i stället in mig på en Piaggio Liberty. Men när den-som-jag-delar-morgontidning-med blev inblandad sas det att självklart ska det vara en Vespa. Den är ju snyggast. Sagt och gjort, jag köpte den och det var underbar att köra. När jag sedan började läsa lite om Vespans historia förstod jag att det inte var en scooter jag hade köpt, utan det var ett kulturarv. Och i viss mån en, eller faktiskt till och med flera, livsstilar. Men efter några månader började jag känna att det skulle vara ännu roligare om man kunde köra lite fortare än bara 45 km/h. Därför bestämde jag mig för att faktiskt ta körkort för MC så jag kunde köpa en lite större och snabbare Vespa. Och nu är det som sagt dags för uppkörning. Och bara för att jag skulle ha något att köra på så fort jag klarat uppkörningen köpte jag en ny Vespa, en LX 125 med leverans ungefär samtidigt som jag har uppkörning. Men nu har det alltså slumpat sig så att den är klar för leverans redan nu, och jag får hjälp av min snälla vän att köra hem den. Så i morgon (eller faktiskt senare idag) är det premiärtur. Rapport från den kommer.Jag läste någonstans att till skillnad från alla som kör vanlig MC, pratar en som kör Vespa inte om hur fort han eller hon kört, utan om hur härligt det är att köra. Och jag kan bara instämma. Därför tror jag att de finns en hel del att skriva om körupplevelser framöver. Inte minst när jag får mintt MC-körkort. Inte för att jag då kan köra fortare, utan för att med en Vespa som gör en 80, 90 km/h kan man köra länge och uppleva mer. Och som sagt, Vespan är en ovärdelig det av det ljuva livet.

Då har det kanske blivit dags att liksom lite noggrannare presentera en av de ingredienser som enligt denna bloggs tänkta innehåll skapar det ljuva livet. Och då väljer jag att börja med det ämne som just nu känns mest aktuellt. Nämligen ett italienskt fortskaffningsmedel. Vespan! N.B då menar jag inte vilken scooter som helst, utan just den som tillverkas av Piaggio och heter Vespa. (Vespa har ju liksom många andra varumärken kommit att bli synonymt med en viss produkt (andra exempel är Jeep, Thermos och Tesa-tejp.) Sedan tidigare har jag en Vespa LX 45 (en EU-moppe, eller moped klass 1, som det egentligen heter). Den får jag ju köra med vanligt bilkörkort vilket jag har, men vill man ha en Vespa med större motor är man tvungen att ta MC-körkort. Och det är just vad jag håller på med. Idag har jag kört sista lektionen på intensivkursen, och nu återstår egentligen bara uppkörningen. Och sen kan jag köra min nyköpta Vespa. Men faktum är att jag redan i morgon ska köra hem den från affären. Jag får hjälp av en mycket snäll vän som kommer att övningsköra med mig, och då kan jag själv få köra hem den. Och sen på onsdag när jag klarat uppkörningen kan jag köra själv. Underbart!Men före uppkörningen måste jag putsa lite på krypkörningen. Jag har bokat in 5 lektioner på måndag och tisdag för det.

Nu har jag haft en egen blogg i snart nio timmar. Och det enda jag lyckats åstadkomma är några patetiska rader om min espressomaskin. Så kan man väl inte ha det. Om det nu till äventyrs finns någon som letat sig fram till denna sida genom att söka på något av mina intressen, har man rätt att få läsa något mer intelligent än så. Få se om jag kan ändra på det nu.I alla fall går jag i väntans tider. Jag väntar på att få mitt MC-körkort, jag väntar på att kunna köra hem min nyköpta Vespa och jag väntar på att få hämta hem en Lagotto-valp. Möjligen väntar jag också på att kunna göra den perfekta espresson, för på så sätt kan jag säga att väntans tider gäller alla väsentliga områden. I alla fall för den här bloggen. Och det är nog kring denna väntan, och det som närmast händer när väntan är slut, som man kommer att kunna läsa om på denna sida. På grund av den sena timmen (i alla fall om man betänker att jag måste stiga upp tjugo över fem i morgon bitti)kommer jag inte att just nu kunna utveckla detta så mycket mer. Ska bara ge en övergripande tidplan för de saker jag väntar på.MC-kort: Den 26 juli. (För då är det uppkörning)Hämta hem Vespan: Den 26 juli, (för då har jag MC-kort) eller tidigare om jag hittar någon att övningsköra medHämta hem lagottovalpen: I slutet av augustiGöra den perfekta espresson: ASAP

Ja, varför har jag skapat denna blogg? Nu kommer jag inte alls på vad jag ska skriva. I presentationen till denna blogg utlovades fem ingredienser. Lagotto, Vespa, italiensk mat och Espresso. Vi får väl ta ett ämne ur högen. Oj, det blev espresso. I morse gjorde jag för första gången på över en månad en espresso med min egen espresso-bryggare, en La Pavoni Europiccola. Den blev inte så bra, för en sådan maskin kräver ju ett visst handlag för att leverera en riktigt god kopp espresso. Och efter en månads uppehåll blir det inte så bra. I synnerhet inte om det inte blev så bra för en månad sedan heller. Man kanske borde gå en kurs för att lära sig ordentligt. Eller möjligen fundera på varför i helvete man köpte den espressobryggare som garanterat är bland de mest svårhanterliga och, enligt Råd och Röns test, bland de sämsta och farligaste. När man funderat klart på det, får man antingen köpa sig en annan bryggare eller fortsätta öva, antingen på egen hand eller på en kurs. För en god espresso kan man njuta av i flera timmar efteråt.

Tja, vad ska man säga? En blogg är ju ett ganska intressant fenomen. En offentlig dagbok. När jag var liten och fick en dagbok i julklapp var det hänglås på den så att ingen mer än jag kunde läsa den. Och det var ju för att man skulle våga skriva vad som helst. Det är ju inte riktigt samma sak med en blogg. I alla fall inte om man presenterar sig så alla vet vem man är. Men bakom anonymiteten kan man naturligtvis vara ganska ohämmad i sitt skrivande. Men troligen kommer vissa mig närstående personer kunna känna igen mig. Så det gäller att tänka på vad man skriver. Någon mer utförlig presentation blir det inte här. I alla fall inte mer än att göra någon slags programförklaring kring vad denna blogg kommer att handla om. Och det är i princip fem saker. Italienskt fordorn (Vespa), italiensk mat (all sorts, men i synnerhet efterrätter), en italiensk hundras (lagotto romagnolo) och italienskt kaffe (espresso). Alltså Italien som någon slags gemensam nämnare. Därav namnet på denna blogg. Men livet blir knappast ljuvligt med bara prylar. Det krävs något mer. Mänskliga relationer. Och troligen kommer jag förmedla en del tankar om det också. Tankar som uppstått under en hundpromenad, bakom styret på Vespan, drickandes en espresso eller då jag avnjutit en Tiramisu.Mycket nöje.