I går på kalaset kan man väl säga att Ia inte var riktigt nöjd med tillvaron. Det började när fembarns-familjens yngste son (någonstans mellan 7 och 11 år) slängde sig över Ia för att ge henne en kram. Vänligt i och för sig, men han gjorde det uppifrån bakifrån så Ia blev rent ut sagt skiträdd och försökte försvara sig genom att nafsa lite. Hon blev så rädd så att hon darrade en lång stund efteråt. Resten av kvällen ville hon inte ha med honom att göra, utan gick undan så fort han kom i närheten. Men när hon inte kunde gå undan, utan kände sig trängd skällde hon och nafsade lite igen. Inte i lika hög grad, men i gunden samma beteende uppvisade hon mot de två andra yngsta barnen i den familjen. Och hon har reagerat på samma sätt med andra familjers barn i samma ålder som beter sig på samma sätt. I grunden är ju Ias reaktion helt naturlig. Hon gör precis så som en hund förväntas göra. Hon blir rädd när någon överfaller henne uppifrån bakifrån, hon försöker gå undan för att slippa känna sig hotad, men är hon trängd säger hon ifrån.

Även om Ias beteende är förväntat av en hund, känns det inge bra att ha en hund som inte kan umgås med mindre barn. Eller för att vara tydlig, barn som beter sig på "fel" sätt.  Vi har inte så många bekanta med barn i åldern mellan 5 och 10 år, men de få gånger Ia träffat barn som är lite försiktiga har vi aldrig sett något liknande.  Frågan är nu om vi har ett problem, hur stort problemet är, och vad vi ska göra åt det. Jag kan väl tycka att problemet primärt är barnens och deras föräldrars, men den gången Ia biter på allvar är problemet enbart vårt, och då är det STORT. Jag är givetvis medveten om att vi har ett ansvar att visa barn hur man umgås med hundar, men alla barn är inte mottagliga för den typen av information. Och de barn som inte är mottagliga är just samma barn som skrämmer Ia.

Men när jag tänker efter nu, tror jag att de barn som Ia sagt ifrån mot, är barn som inte hälsat på Ia på rätt sätt eller inte alls. Kanske att vi inte alls har samma problem om barnen först hälsar på Ia på hennes villkor  så att hon vet vilka dom är. Nya skitungar väntar Ia på juldagen, då får vi se hur det går. I alla fall ska vi se till att Ia får hälsa på dom på rätt sätt. ("Skitungarna"  är för övrigt våra barns plastkusiner (dvs dom ingick i deras mosters sambo), och dom kan "tyvärr" inte på långa vägar jämföras med de barn Ia mötte igår, så det blir nog ingen större prövning.)

Jag förväntar mig nu att hundblogg-världen skriver några kommentarer om detta, för vi behöver er hjälp.

Jag har fått lära mig att det dummaste man kan göra som hundägare är att stå och kasta boll åt sin hund i en halvtimme och tro att den då fått både motion och aktivering. I synnerhet om det är det normala sättet man aktiverar och motionerar sin hund. I lördags på hundutställningen såg jag att jag hade lärt mig fel. Det dummaste är inte att kasta boll till sin hund, det är att köpa en automatisk bollkastare till sin hund. Den fungerar så att den automatiskt kastar i väg en boll som hunden får hämta och lägga tillbaka i en hink ovanpå apparate. Sedan trycker man på sin lilla fjärrkontroll och apparaten kastar iväg en ny boll, och så håller man på tills hunden är motionerad och aktiverad. Nu behöver man inte ens vara med hunden, man kan ställa mojängen ute på gräsmattan och så kan man ligga i hamocken, eller ännu värre, sitta inte och sköta det hela med fjärrkontrollen. Perfekt, då slipper man till och med umgås med sin hund. Inte nog med att det finns idioter som tillverkar och säljer en sådan manick, jag såg folk som köpte den också. Jamen hur korkad kan man bli? För er som inte vet kan jag berätta att kasta bollar som hunden ska hämta är oerhört stressande för hunden. Det är som en jakt som aldrig tar slut. Och jakt drar ju upp stressnivån. Och eftersom jakten aldrig tar slut blir det som en uppåtgående stresspiral. Sålunda blir hunden varken aktiverad eller motionerad, bara stressad. Dessutom stimulerar man jaktinstinkten, vilket i och för sig kan vara bra om man vill ha en hund som jagar cyklister, joggare och andra samhällsparasiter. Men vill man ha en lugn och harmonisk hund är det ingen hit.

Så har jag då spenderat 4 timmar i rasmontern på stora Stockholm. En mycket intressant upplevelse. Det var väldigt roligt, för det var nästan hela tiden folk som ville prata lagotto och veta en massa om rasen. Det var ju meningen att alla vi som stod där skulle svara ungefär likadant på samma sorts frågor, så därför att det skickats ut lite faktamaterial i förväg. Jag var väl påläst tyckte jag, men när jag väl stod där med frågor upp i halsen vete fan om jag egentligen svarade i enlighet med instruktionerna. Det blev nog mycket känsla baserat på egna upplevelser. Jag tror dock inte jag förledde någon tro att rasen skulle vara enklare och bättre än vad den är. De vanligaste frågorna var: Hur är rasen? Är det mycket pälsvård? Är det en allergihund? Har ni någon lista med uppfödare i Stockholmstrakten? Svar: Bra! Ja! Finns inga! Nej!

Men snacka om att få bekräftelse. Jag stod alltså i fyra timmar och pratade och folk ville bara höra mer och mer. Egot står just nu på topp. I övrigt är jag helt slut.

I går träffade jag Nisse på jobbet. Men inte Nisse från Manpower, utan Nisse från Cobbys. Nisse är ingen konsult, utan en Lagotto.  Jag hittade honom i trapphuset där jag jobbar. Han jobbade dock på det andra företaget som finns i vår trappuppgång. Enligt gubben som Nisses hade med sig är  Nisse en 3-årig lagotto. En mysig hund, men han drar lite mycket i kopplet, påstod gubben. -Säg något nytt, tänkte jag. Men alltid roligt att stöta på en lagotto mellan ett möte om introduktion av ny produkt i produktion och ett annat möte om val av strategiska leverantörer.

Idag var vi åter på rallylydnadsträning så som jag beskrivit tidigare. Det var tre andra hundar med också, En Irlänsk varghund, en lite pudel och en tysk jaktterrier. Ia och den tyska jaktterriern visade visst intresse av att hälsa på varandra, så det lät vi dom göra. Men då morrade terriern till och Ia backade tillbaka. En bra stund senare, när vi hade gått banan några gånger, visade både terriern och Ia återigen intresse av att hälsa på varandra så frun och terrierdamen släppte fram dem mot varandra. Men plötsligt gör terriern ett utfall och biter sig fast i Ia. Lite svårt att se var han tagit tag men det är någonstans kring munnen och troligen inte i nosen. Och som en sann tysk jaktterrier släpper han inte taget. Ia skriker, terriern matte försöker bända loss sin hund utan framgång, vår hundinstruktör hämtar vatten och häller på terriern, också det utan framgång, jag lockar med godis, jag vrålar terriern i örat, jag slår den med mina hanskar, utan framgång. Instruktören går för att hämta en järnpinne för att kunna bända upp käkarna på hunden, men av någon outgrundlig anledning släpper terriern efter en tid som kändes som en evighet, men kanske inte var mer än två minuter. En första inspektion visar på blod i Ias mustasch, men när vi tittar kan vi inte se något sår.  Terriern matte tittar på sin hund och ser visst blod i munnen på den. Kan den ha bitit sig själv möjligen? Kanske det, men det visar sig stax att det är terriertantens finger som troligen är källan till blodet, både på Ia och på terriern. Turligt nog verkar Ia inte speciellt berörd av det hela. Vi ser snabbt till att fortsätta med rallylydnad så att Ia även i fortsättningen ska förknippa den platsen med roligheter. Och sedan låter vi Ia hälsa på pudeln så att hon inte ska vara rädd för främmande hundar. Och så lite mera rallylydnad. Och de som är mest chockade är nog jag, frun och inte minst terrierns matte. När vi ska gå till bilen efteråt får vi rådet både av vår instruktör och av terrierns matte att vi ska gå tillsammans men hålla hundarna på avstånd. (Vår instruktör berättar för mig att terrierna matte är en mycket rutinerad och duktig hundägare, så orsaken kan inte sägas vara ovan/nonchalant/okunnig/korkad hundägare, utan kanske något annat. När vi sedan vandrar mot bilen frågar jag henne vad som egentligen hände, och hon börjar med den enligt henne själv dåliga försvarsöppningen "det har aldrig hänt förut". Men hon tror att terrierns utfall kunde bero på att hon var dum nog att strama upp kopplet, och då kände hunden kanske rädsla eller signal om kamp, och agerar som den är avlad att agera. DÖDA!!!!!!!!!!!!! (OBS, mitt tolking). Och självklart tar hon på sig hela skulden, och hittar vi några skador är det bara att vi hör av oss till henne. Eftersom jag har ett mycket starkt förtroende för vår instruktör och litar på vad hon säger, är jag övertygad om att terrierns matte INTE är en slarver som inte vet vad för tysk dödsmaskin hon är ägare till. Och som sagt, det märktes att hon var den som mådde sämst av alla inblandade.

Väl hemkomna undersöker vi Ia i bättre ljus. Vi ser inga bitmärken alls insidan av Ias överläpp, och vi hittar heller ingenting på utsidan. Lite svårt att se genom pälsen, men vi ser alltså inget. Troligen hade terriern bara bitit tag i en av Ias tovor i mustaschen.

Här några bilder från dagens promenad

Ia har blivit utmanad av Salma. Här svarar hon på den utmaningen, som är att beskriva 6 egenheter hon  har:

1. Äter helst min mat utspridd i skogsdungen på tomten

2. Älskar att jaga frusna ärtor på vardagsrumsgolvet

3. Krafsar i matskålen när jag vill ha nytt vatten (att krafsa i vattenskålen blir man så blöt om tassen av)

4. Har en egen returpapperskontainer som jag vaktar omsorgsfullt (I alla fall anser jag att den är min, även om den står på parkeringen utanför tomten)

5. Balanserar gärna på min soffas ryggstöd när jag vill att mattes uppmärksamhet ska riktas mot mig i stället för datorn

6. Ylar när husse spelar piano, men inte när lillmattar gör det.