Som någon observant läsare möjligen redan noterat har jag lite svårt att ta hundutställningens tävlingsmoment på riktigt allvar. Det talas ibland om att vissa människor är extrema tävlingsmänniskor. Jag har alltid trott att jag var precis motsatsen. Att det ALDIG skulle gå att locka fram någon tävlingsinstinkt hos mig. Det trodde jag ända tills jag hamnade i en segelbåt för första gången. Då blev begreppet "En båt - nöjessegling, två eller flera båtar - kappsegling" känt för mig. Vid rodret på en segelbåt visade det sig att min tävlingsinstinkt kom fram. Men som sagt, bara där, ingen annanstans över huvud taget någonsin. Så hundutställningar är för mig ingen tävling. Och det är rätt skönt. Däremot är det lite grann som ett chokladhjul. Om man bara har en hund med sig (satsar på ett nummer) är chansen till vinst inte så stor, men har man flera hundar i olika klasser med sig (satsar på flera nummer), ökar vinstchansen. Men det fina är ju att man inte behöver äga alla hundarna själv, utan det räcker med att lära känna en massa trevliga lagottomänniskor, för deras hundar blir som fler nummer. Jag tycker det är lika roligt när det går bra för någon av de underbara människor och hundar jag lärt känna, som när det går bra för Ia. (I alla fall nästan). Därför var det ju till exempel extra tråkigt att inte Tristan var med idag, för då minskade ju vinstchanserna. Betydligt. Men det är inte mycket att göra åt. Hoppas han kan vara med i morgon.

Tänk vilken nytta och glädje man kan ha av internet i allmänhet och bloggar i synnerhet. Man får kontakt med folk och hundar som man aldrig skulle träffa annars. Idag har vi varit och hälsat på Lagotton Salma och hennes flock. Förutom att Ia och Salma hade roligt tillsammans (som synes av bilderna nedan), var det verkligt roligt att få träffa hela flocken IRL. Dom var verkligen underbara. Eftersom vi försummat Ias födelsedag igår, hade dom en present till Ia, och två fina teckningar från lillhusse och lillmatte. Dessutom bodde dom i en underbar liten by, helt olik vår hemman. Naturligtvis ville vi sätta våra söta hundar bredvid varandra för att kunna fotografera dem tillsammans. Men det gick väl sisådär ska jag säga.

Men efter mycket om och men, och ganska många misslyckade bilder (tur att man har digitalkamera), blev resultatet i alla fall såhär bra.

Och sedan kokade liksom hundarna över av energi, så dom badade i sjön, och sedan kom dom loss ordentligt.

Vi får se hur bra det går i Västerås när vi träffas där om några veckor. Då kanske dom känner igen varandra och bara vill leka, och  koncentrationen i ringen blir som bortblåst.

Idag fyller Hesiodos Delizoso Dea, även mera känd som Ia, ett år. Trots att Österlen är så sprängfyllt med kaféer är det inget som har någon hundtårta. Så för att fira Ias födelsedag på ett värdigt sätt har familjen smaskat i sig en massa tryffel. Det är ju ändå en tryffelhund vi har. Ja, vi har inte ätit tryffelsvamp, utan chokladtryffel som vi köpte i Skåne Tranås idag. Men tyvärr tål ju inte hundar choklad så vi har varit tvungna att äta upp allt själva. På kvällspromenaden övervägde vi dock att låta Ia få kalasa på en riktigt stor hästskit i stället för födelsedagstårta, men det kändes inge smakfullt, så den hästskiten ligger kvar där till i morgon.

Svar: En erfaren lagottoägare har, genom mångårig träning, lärt sig att alltid lyssna efter hunden, och så fort det är tyst bli misstänksam och med blixtens hastighet komma störtande och hinner rädda all salsiccia. . En mindre erfaren lagottoägare kan hälsa hem.

En lagottoägare som börjar få viss vana, blir mätt av sin risotto och salsiccia eftersom han hinner rädda undan det mesta av en salsiccia innan lagotton fått i sig alltför många bitar.

Svar: När en lagotto letar korv rör den sig snabbare än sin egen skugga, och tiden står praktiskt taget stilla.

Vilken underbar dag vi har haft. Vackert väder, fika och hundar och trevliga människor i massor. En utförlig rapport från Avesta hoppar jag över, eftersom utmärkta rapporter går att läsa hos Bippeliboppen och Hannah. Där står det dessutom att mina kakor var goda, och det blir ju mycket mer trovärdigt om någon annan säger det än om jag skrev det själv (även om jag också tyckte de var goda). Och efter Hannahs och Bippeliboppens utmärkta referat finns det egentligen bara en sak att tillägga. Nämligen ett jättestort tack till Hannah, Joakim, och Karin (med hundar) för den trevliga och underbara dagen, och sist men inte mist ett ännu större tack till Lotta för att hon visade Ia så fint så att Ia blev bäst i sin grupp.

Och så några bilder från dagen

Äntligen börjar man se lite nytta med hunden. Som jag nämnt för länge sedan befanns jag ha lite för högt blodtryck, dock inte högre än att medicinering kunde undvikas. Idag var jag återigen och kontrollerade blodtrycket. Och tror ni inte på faan, att nu var det betydligt lägre. Och det kan vi tacka hundfanskapet för. Alla promenader var precis vad jag behövde.  Jag får visserligen vänta några år innan kostnaden för tänkta årskort på ett gym har kommit ikapp kostnaden för hunden, men den tiden kommer, var så säker. Dessutom kommer jag ha haft roligt under tiden. Det skulle jag aldrig haft på ett gym.

På vägen hem på kvällspromenaden ser vi en bit bort på en gata vi korsar i vårt villaområde hur det går en lös hund. Vi tänker att den kommer nog ifatt oss. Och mycket riktigt, det gjorde den. Men när kommer ägaren funderade vi på. Tilläggas ska väl att hunden var en welsh springer spaniel, en trevlig och fin hund kunde man se, så det var inte fråga om risk för attack eller så. Men när kommer ägaren????? Han/hon kom inte. Hunden hade helt klart rymt. Eftersom vi hade spårlina med oss, kollade vi Ia i den och tog Ias koppel och kopplade den andra hunden. Sedan ringde jag hem till äldsta dottern, för hon har påstått att hon kände igen sonen som brukar gå ut med den hunden. Dom har kanske gått i samma skola eller så. Och jodå, hon visste vilken hund vi talade om, och hon kunde berätta vad han hette och med hjälp av telefonkatalogen också ge mig en address. Så jag gick dit med hunden och frågade om det var deras. Mycket riktigt, det var det. Men till min besvikelse var de inte riktigt så glada som jag hade hoppats. Dom berättade att detta var fjärde gången han rymde idag. Och då undrar jag; Hur fan kan en hund rymma fyra gånger? Första gången kan jag väl förstå, och möjligtvis andra. Men INTE tredje och fjärde gången. Har dom inte lärt sig någonting? Eller tycker dom inte att det gör så mycket. Han brukar kanske komma hem när han har rymt. Och det skulle jag väl inte tvivla på att han gjorde. Om han hinner innan han blir överkörd.  Den risken är rätt stor. Jag hörde på TV tidigare i kväll att trafikolyckor är den vanligaste dödsorsaken för hundar idag. Men som sagt, det kanske var för att han brukar komma hem som dom inte var så oroliga och inte blev så vansinnigt glada när jag återbördade hundfanskapet. Det lät faktiskt inte ens som om de märkt att han rymt. Och jag undrar, har de ingen fantasi? Kan de inte föreställa sig vad som händer om deras hund ränner omkring ensam på gatorna? Hmmmmmm