För att inte slita för mycket på mitt onda ben (trots voltaren) avstod jag morgonpromenaden. Men frun och Ia gick en lite sväng. Medans jag var i staden och köpte kaffe och te, var Ia ute i trädgården med frun. När jag kom hem gick vi för att spåra det spår som frun tidigare hade lagt (då var Ia inne med yngsta dottern). Jag tyckte Ia sprang hur som helst i spåret. Ett tag verkade det som om hon fick korn på gårdagens spår, för hon var och nosade där jag hade gömt godiset igår. Men så småningom kom hon fram till dagens godishög, så på något sätt lyckades hon i alla fall följa spåret. Sedan vandrade vi hemåt, och så att säga tog det lungt. Så småningom blev det dags att åka på svärmors 60-årskalas, och då lämnade vi Ia hemma. Det ansågs bli för rörigt och livligt med hunden på kalaset, i alla fall i början när gästerna kom och tog mat. För när vi hade ätit åkte jag hem och hämtade Ia, och då var hon välkommen.

Kvällen avslutades med det stora nöjet att plocka bort årets första fästing.

Kära valborgsbloggläsare. Det är en stor ära för mig att ha blivit utvald att hålla vårtal och hälsa våren välkommen på denna blogg. Det är ju första gången vi firar valborg på denna blogg, men valborgsmässofirandet har gamla anor. Och det kan ju tyckas något otidsenligt att fira valborg, att samlas kring en brasa, lyssna på ett vårtal och sjunga några vårsånger. För min del får det vara hur otidsenligt som helst, jag tror i alla fall att det är just ett valborgmässofirande vi behöver. I vår familj har det alltid varit tradition att äta en vårsuppé och sedan gå till brasan och sjunga in våren. Jag är uppväxt med det, och mina barn är uppväxta med det, och de kan inte, trots att de är 13 och 16 år, tänka sig ett valborgsmässofirande utan att vi tillsammans i familjen samlas kring en god suppé och sedan går till en närbelägen valborgsmässoeld och är med och sjunger Vintern ra... och Sköna maj välkomm....

Jag skulle önska att fler familjer gjorde detta till en fin tradition som deras barn inte kan vara utan. Alla barn behöver växa upp med fina familjetraditioner, och en vårsuppé med familjen är ett mycket bättre sätt att fira valborg än att med sina kompisar dricka en massa alkohol.

Så låt oss stå upp för ett fortsatt, låt vara kanske lite otidsenligt, valborgsmässofirande tillsammans med våra barn och barnbarn, utan alkohol, och låt oss tillsammans njuta av att våren äntligen är här. I morse slog våra äppleträd ut i blom. Redan förra veckan började körsbärsträden att blomma och om några dagar slår häggen ut.  Koltrastarna har börjat sjunga sina vackra vårsånger, och de vårljumna kvällarna blir åter verklighet.  Låt oss gemensamt hälsa våren välkommen, och så tänder vi vår valborgsmässoeld.

Och vem fan är Eva Möller? (Ja, hon är nog betydligt mer känd än Nisse Hult. I alla fall första gången han fördes på tal.) Eva Möller är en av Sveriges främsta, kanske faktiskt Sveriges bästa flamencogitarrist. Och lilla mamma hade den goda smaken att engagera henne till sitt kalas som hölls igår. (Det är för övrigt ett jävla sammanträffande. Både svärmor och lilla mamma fyller år den 29 april, och det skiljer 10 år mellan dem. (För övrigt fyller även Chuck Berry år, men han brukar jag inte fira). Så jämna födelesedagar krockar alltid i vår familj. Men i år firade lilla mamma i går, och svärmor i morgon.) Hur som helst var Eva Möller och spelade, och det var bland det bästa jag sett och hört på länge. Hon är för jävlig på flamenco, och dessutom kunde hon läsa dikter av Lorca. SAMTIDIGT!!! Det var....grymt.  Och eftersom jag också skulle underhålla (jag hade lovat spela gitarr och sjunga) pratade jag en stund med Eva, som kollegor emellan (hmmm, nåja. Kanske mer som gitarrägare emellan). Alla som spelar gitarr med naglarna (alltså inte med någon form av plektrum) vet hur strandsatt man är när en nagel går sönder och man ska uppträda. Men Eva berättade hur man löser sådana problem. Man lagar nageln, eller bygger upp en ny av pappersnäsduk som man limmar och stärker med loctite-lim. Och hux flux har man en hel nagel igen. Men om det är tumnageln som gått sönder duger inte pappersnäsduk. Tumnageln utsätts ju för oerhört stora påfrestningar när man spelar flamenco, så då måste man laga och bygga upp med tyg i stället för papper. Men det fungerar påstod Eva. Det ska jag prova nästa gång jag har det problemet.

Alltså jag har inte ägt ett par jeans på, ska vi säga 28 år. Arbetsklädsel är svarta byxor, skjorta, slips och kavaj, hemmaklädsel är mjukisbyxor, ledighetsklädsel är kortbyxor (fungerar i alla fall ner till 8 grader) eller chinos. Men jeans har inte riktigt varit min grej. Men nu tycker jag att jag blivit så gammal så jag måste försöka verka yngre, så varför inte köpa ett par jeans. Dessutom är mina chinos utslitna. Sagt och gjort, iväg till närmaste JC, och jävlarrrrrrrrrrrr vad det finns många sorters jeans. Jag känner bara till märke och det är Lewis, och jag känner bara till en modell, 501, så det var inte mycket att snacka om. Men när jag skulle prova dem kom jag ihåg varför jag slutade med jeans. Det är fan inge skönt. De är trånga och hårda. Innan de är uttöjda och uppmjukade. Och jag fick inte köpa så stora så att de var bekväma, för jeans-försäljaren sa att när jag töjt ut dem kommer jag att tappa dem. Så det var bara att göra som proffset sa, och krypa ner i ett par jävla korvskinn. Men nu äger jag i alla fall jeans igen. Fan vad jag är COOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!!!

En heldag med hunden. Öhhh. Nästan i alla fall. Efter en stunds shoppande på förmiddagen gav jag mig fan på att jag skulle lägga ett bättre spår än förra veckans misslyckade dito. Eftersom jag varit på apoteket och bunkrat all  Voltaren gel de kunde avvara,  slabbade jag på en massa på mitt onda ben, och vips var det onda borta (det är faktiskt sant, det hjälpte oerhört snabbt) stövlade jag iväg till våran spårskog, och la ett perfekt spår. Tyckte jag i alla fall att det var. Någon timme senare tillbaka i skogen, denna gång med hund. Och si på fan om det inte gick bra. Hon följde visserligen inte spåret men hon kom helt rätt. Helt utan hjälp. Kul tycker jag. Men hon springer ju som en gasell, så man blir ju trött som en gnu om man ska hänga med. När vi vilat en stund gick vi en promenad i skogen, och Ia fick springa lös. Det går ganska bra tycker jag. I alla fall så länge det inte dyker upp harar, katter eller annat villebråd. Och bara för att testa gömde vi oss bakom ett träd för att se om Ia kom tillbaka för att leta efter oss. Och det gjorde hon. Trots att vi inte tränade detta med henne som valp, som man egentligen skulle ha gjort.

Tråkigt nog har hundjäveln börjat hosta igen. Kan det möjligen vara en släng av kennelhosta? Hurra vad kul. Då blir det vara hemma från dagis igen. Och bara för den som undrar, Vi har varit på apoteket för att beställa bisolvon i dropp- eller pulverform. Men det kan de inte ta hem säger de. Det finns nämligen inte. Så andra förslag vad man gör med kennelhosta emottages tacksamt. De mest värdefulla förslagen är givetvis de som kan få henne att sluta hosta så att det hörs, så vi kan lura dagis så fort som möjligt att hon är frisk.

Idag var det åter dags för nosaktiveringskurs, men dagen började med en promenad och lite lösgång. Såsmåningom åkte frun och hund iväg på kurs. (Själv var jag upptagen med annat. Se eventuellt ett kommande inlägg.) Idag handlade kurser om något som i branchen kallas för diskriminering. Det handlade om att lära hunden att hitta "rätt" nyckelknippa bland en massa olika. För att detta skulle gå att genomföra var man tvungen att använda klicker, så före "gömma nyckel" betingades en klicker. Så nu vet även Ia vad en klicker är. Vi får väl se om det är något vi kan använda i fortsättningen. Vi har ju inte jobbat med det tidigare. Hur som helst, det gick alldeles strålande att hitta rätt nyckelknippa. Men fan vad hundarna blev trötta. Efter kursen var det kalas, och det var Ia också med på. Så nu är hon trött som ett utskitet russin. Men vi har också gått en kvällsrunda. Eftersom man har ett antal givna rundor har man lärt sig ungefär var det finns olälpligheter som det gäller att hålla hunden borta ifrån. En sådan olämplighet är glas. Vi vet ungefär var det ligger krossat glas på marken (och det är inte bara på ett ställe). Men när vi gick kvällsrundan upptäckte jag ett stort antal nya platser med glas. Jamen vafan är folk inte kloka? Hur kan man slänga och krossa glas på vägen eller trotoaren? Det är ju fullständigt obegripligt.

 För att på något sätt fylla ut tiden vi hade till förfogande med klassföreståndaren, passade jag på att säga lite vad jag tycker och tänker om barnuppfostran (Själv hade hon ju inte så mycket att säga mer än att dottern ska ta plats, respektive att det var ett bra brev jag skrivit till rektorn.) Jag sa att egentligen gör vi skolan och hela samhället fel när det gäller stökiga elever. Alla vi som läst boken Skjut inte hunden vet ju att hundar uppfostras bäst genom att förstärka rätt beteende och ignorera fel beteende. Och det samma gäller ju för människor också. Men hur gör vi med stökiga elever? Jo, ju mer det stökar i klassrummet, desto mer uppmärksamhet får de, vilket är precis det de vill ha. Och ju mer de stökar desto fler är det som bryr sig om dem. Vilket alltså är helt emot positiv förstärkning. I stället borde ju lärarna belöna och lyfta fram de elever som beter sig bra i klassrummet, så att alla förstår vilket beteende som lönar sig. Och det sa jag. Och klassföreståndaren höll med. Men det fanns ett litet problem med att göra så. Om hon gjorde så skulle hon överösas med klagomål över att hon favoriserade vissa elever. Klagomål både från elever och föräldrar. Och det hade jag faktiskt inte tänkt på. Klassföreståndaren påstod att det är just sådana här funderingar och problem som lärare brottas med. Och på något sätt fick jag intryck av att hon talade sanning. Och jag fick också intryck av att hon faktiskt är en bra lärare som vill något med sin undervisning och de elever hon är ansvarig för. Och verkade till och med ha tänkt en hel del. Inte illa av en som enligt gällande samhällsnormer inte är värd mer än drygt 20.000 i månadslön.

Även idag åkte jag på att både hämta och lämna hund. Det gör väl inget, men det blir mindre tid att jobba på, vilket just nu inte är någe bra. I alla fall, inget berättades från dagis. Eftersom jag både hade ont i benet och behövde vara hemma och baka, följde jag inte med på kvällspromenaden. Men enligt utsago gick den till ett av de ställen som Ia kan springa lös på. Och det gick ganska bra. Eller tillräckligt bra. Något mer har jag nog inte att säga om dagen.