Den första lärare vi fick träffa var klassföreståndaren. När hon fick se mig sa hon: Ja just det, det var du som skrev brev till rektorn. Jag vill verkligen tacka dig för att du gjorde det.  Den minnesgode läsaren minns naturligtvis mitt brev till rektorn, men för er som inte kommer ihåg, kan man läsa om det i detta inlägg Tydligen var det precis sådana här brev de behövde. Jag förstod inte riktigt på vilket sätt mitt brev gjorde nytta, jag ville ju bara ställa krav. Men kanske är det så att klassföreståndaren är en av de få lärare som faktiskt vill göra skolan till en bra skola, och brevet kanske sätter det tryck på rektorn som hon önskar. Den förre rektorn var ju inte speciellt på alerten när det gällde att hantera stökiga elever. Det kan man läsa om i detta inlägg.  Sen kanske det också är så att det är lättare för skolan att agera mot föräldrar till stökiga elever om de kan säga att andra föräldrar klagat. Lite fegt kan tyckas, men om det fungerar är det väl OK. Men det var ju bra att mitt brev föll i god jord. Det kunde ju också haft motsatt effekt

I de fall yngsta dottern behöver förbättra något i skolan handlar det nästan uteslutande om att hon är för tyst på lektionerna, hon är blyg och vågar inte räcka upp handen om hon inte är tvärsäker på en fråga, och hon deltar inte självmant i diskussioner. I en klass med en 15 högljudda pojkar märks hon alltså inte alls. Så uppmaningen från lärarna är att hon måste ta mer plats. Det var det enda de två lärare jag fick träffa, hade att säga. Jag sa då att jag anser att det är lärarnas uppgift att dämpa de som tar stor plats så att de tysta får komma till tals. Jag sa vidare att jag inte självklart tycker att de som är tysta måste lära sig att ta plats. Man måste fundera på vad för samhälle man vill skapa. Vill vi skapa ett samhälle där man måste ta plats för att få något, där de som skriker mest är de som belönas? Jag vill inte det. Jag vill ha ett samhälle där förmågan att lyssna och förstå andra är det som belönas. Och det är faktiskt i skolan man lägger grunden för det framtida samhället. Därför är det av yttersta vikt att skolan lär eleverna att lyssna och förstå varandra.  Och den stackars franskläraren vågade inte säga emot mig. (Dessutom tror jag faktiskt hon tyckte som jag. Jag hade ju rätt)

I dag har jag varit på utvecklingssamtal i yngsta dotterns klass (hon går i sjuan). Intressant på många sätt. I förväg hade man fått önska vilka lärare man ville träffa. Jag hade önskat att få träffa alla lärarna. Skolan meddeleade dock att man inte kunde räkna med att få träffa alla lärare man ville träffa. Därför blev jag väl inte så vansinnigt upprörd när jag bara fick träffa två av lärarna. Dottern berättade att de flesta andra i klassen också bara fick träffa två, eller möjligen tre lärare. Men vilka lärare får jag träffa då? I förväg hade skolan skickat ut omdömen från samtliga lärare som vi fick ta del av. Omdömet var enligt en tregradig skala med omdömena bra, tillfredsställande och behöver förbättras. Varje ämne var uppdelat i ett antal parametrar med ett omdöme. Dottern hade mestadels omdömet bra, några tillfredsställande och två tre stycken behöver förbättras. Och de lärare vi fick träffa var de som givit yngsta dottern omdömet bra på samtliga parametrar i deras respektive ämne.  Så samtalen blev inte speciellt givande, då lärarna inte hade så mycket att säga. Jag ska höra av mig till den som lagt schemat och fråga vilken del av arslet han tänkt med när han gjorde schemat för dagen. Fan jag vill ju träffa de lärare som anser att dottern behöver förbättra sig, annars kan jag ju inte hjälpa till. PUCKON!!!

Även idag har jag ansvarat för både hämtning och lämning av hund. Men har jag hunnit umgås med hund. Icke!!. Men jag råkar veta att i går kväll gicks det en längre promenad med lösgång inkluderad. Och visst är jag mycket ovillig att släppa lös hunden för jag är rädd att hon ska springa i väg okontrollerat och inte komma tillbaka, men det är bara att erkänna, Ia (och förmodligen alla andra hundar som oftast går i koppel) blir vansinnigt glad över att få springa lös. Så egentligen är det något man önskar man kunde (och vågade) göra oftare.

Äldsta dottern: Jag håller på att göra om vår kanin till en  Walldorf-kanin.

Yngsta Dottern: Vad menar du?

Äldsta dottern: Jag har givit henne en kotte att leka med.

Säger äldsta dottern som går på en Waldorf-skola....

PS Om någon av er som läser detta inlägg har kommit till denna sida för att ni sökt på Google på Waldorf-kanin, kan ni väl skriva en kommentar och förklara varför i helvete ni söker på just Waldorf-kanin, och vad ni förväntade er att hitta.

Ikväll när jag gick hundpromenaden var det inte mer än 12 grader varmt. Men på något sätt är jag konstig har jag fått höra (inte minst av frun). Även om det inte är speciellt varmt på kvällen, tycker jag ändå man kan känna den värme som varit på dan, om det varit en varm dag. Termometern visar inte så många grader, men jag kan klä mig som om det fortfarande vore 20 grader, och utan att frysa. De flesta jag känner tycker jag är konstig som kan gå omkring i kortbyxor och kortärmat trots att det bara är en 10-12 grader. Men som sagt, förutsättningen är att det varit varmt på dagen, så att liksom lukten av värmen ligger kvar.

Idag har frun flytt landet, så jag ansvarar för hund alldeles själv. Igen. (Sist var ju i helgen.) Jag har hämtat och lämnat på dagis, samt gått en kvällspromenad. Mer har jag inte hunnit. Jag tyckte jag blivit bättre i benet, men under kvällspromenaden märkte jag att det bara var inbillning, och nu har jag riktigt ont.  Men något speciellt att säga om dagen finns nog inte. Så Over and Out, nu går jag QRT.

Har inte sett mycket av Ia idag. Faktiskt inte av någon annan familjemedlem heller, eftersom jag varit borta hela kvällen. Men när jag kom hem blev en viss hund väldigt glad, gissa vem. Kvällen har enligt utsago bl a ägnats åt godissök. Den godishög jag la ut i trädgården i söndags men som aldrig blev eftersökt, letade Ia upp idag. Och det var tydligen inte speciellt svårt. Sedan har det varit lite mer godissök och så promenad. I övrigt vet jag inte så mycket mer. Men det har säkert varit bra.