Ny dag, nya utmaningar. Den eventuella förtret som domaren igår åsamkade oss är som bortblåst. Dagen började klockan 6 med att Ia skulle ut och kissa. Gissa om hon blev överraskad av snön som åter täckte hennes hage. Efter ytterligare några timmars sömn var det morgonpromenaddags. Och sedan lite ensamhetsträning medan övriga familjen åkte och handlade lite. Väl tillbaka gick frun och la två spår åt Ia, och medan spåren låg till sig, bökade frun i trädgården och Ia var med. På sig hade hon långlina, men den var aldrig fastbunden, och det behövdes inte heller. Hon höll sig lugn. BRA Ia!

Sedan traskade vi iväg för att spåra. Det är alltid frun som lägger spåren och hon som kör hunden. Jag går alltid bakom och tycker att frun gör fel. När Ia kommer ur spåret tycker jag frun låter Ia springa för långt innan hon liksom styr upp Ia igen. Kortare lina och styr upp tidigare, brukar jag ropa åt frun. Men det skiter hon fullkomligt i. Igår läste jag en nyinköpt hundbok, där stod det att man inte ska styra hunden för mycket i sådana här övningar, för då kan hunden få för sig att vi kan spåra mycket bättre, och då kommer inte hunden arbeta lika mycket själv. Och det är ju inge bra. Och det är väl därför frun vägrar lyssna på mig när jag kommer springandes 6 meter bakom och hojtar goda råd. Det är nog en svår avvägning hur mycket man ska hjälpa och hur mycket hunden ska få försöka själv. Försöker den för mycket själv övergår dock spårandet till sök. Det har vi sett, och det är ju inte meningen.

På eftermiddagen var det dags att åka till svärmor på påskmiddag. Det är ju alltid spännande att ta med sig hunden hem till någon annan, men det gick riktigt bra. I det stora hela är Ia mycket lungnare nu än för några månader sedan.

Vad gäller Ias ointresse för mat har vi kommit fram till att hon bara tycker att det vi serverar inte är gott nog åt henne. Hon kanske får något godare på dagis numer. Tidigare hade vi med mat så hon fick samma sak där som hemma, men det har vi slutat med. Och nu i kväll tror vi att vi knäckte hela gåtan. Vi har ju ända sedan Ia varit valp, lagt hennes mat i blöt för att den ska bli lättare att äta. Blötläggningstiden har vi dock minskat från en timme i början till en kvart nu. Men det verkar som om Ia inte vill ha blötlagd mat alls längre. Hon vill ha den torr, för torr mat äter hon. Så enkelt var det.

En berättigad fråga tycker jag. Efter första utställningen då det gick bra tyckte jag det var väldigt roligt. Efter gårdagen då vi bara fick en tvåa tycker jag inte det är speciellt roligt. Men när man igår kväll summerade dagens intryck kunde dock inte annat än konstatera att dagen varit osedvanligt bra. Och det berodde inte bara på att vi var och hälsade på Pucko med familj, utan främst för att utställningen igår faktiskt hade varit väldigt trevlig trots tvåan. Varför det då? Jo, av det enkla skälet att man får träffa en massa hundar och hundägare. Vi fick träffa vår uppfödare och det är alltid roligt. Så träffade vi folk från klippkursen vi gick tidigare i vår, samt personen bakom bloggen takycard. Men utan dessa möten hade utställningen inte alls varit lika rolig att besöka. Lärdomen blir alltså följande. Om man tänker placera sig bra på en utställning är det inte så noga vilka andra personer som är där, men om man tänker få en tvåa eller trea är det av yttersta vikt att man har en massa trevliga människor omkring sig att prata med. Så ett stort tack till er som ändå gjorde gårdagen till en dag värd att minnas.