Så börjar då årets största prövningsdag (i alla fall om man är hund, och möjligen hundägare) gå mot sitt slut (ja, egentligen är det snarare kväll på nyårsdagen när jag skriver detta, men som sagt, det går ju att pilla med datumen för inläggen, så det gör jag för att det ska se bättre ut.), och så här långt går det bra med fyrverkerierna och Ia. Hon har skällt en del under dagen när det har smällt, men nu under årets sista minut (hmmm, nåja) när det är ett konstant skjutande har vi dragit på stereon på hög volym, hissat ner några strategiska persienner och givit Ia ett tuggben med leverpastej. Och då ligger hon helt oberörd i sin bur och myser med tuggbenet. Inga problem med andra ord. Och det var ju skönt att det blev så. Dagen i övrigt har inte varit så speciell ur ett hundperspektiv. Våra bästa vänner kom vid fyra, och gäster är ju alltid kul tycker Ia. Men som sagt, i övrigt inget speciellt.

Så är jag då hemkommen från 100-årskalaset. Ett mycket bra kalas på många sätt. Men jag saknade både fyrverkeri och rotmos. Annars bjöds det på både musik och trolleri. En av förra årets (2005) melodifestivalfinalartister (som alltså känner födelsedagsbarnet) var med och sjöng. Och det var också hon som bjöd på den abosluta höjdpunkten på kalaset. Det var när hon sjöng One Night With You för födelsedagsbarnet. Tack för det :)Jag noterade också något mycket intressant. Jag såg en person på kalastet (vi ska komma ihåg att det var 70 personer på kalaset, och det var alltså min farmors bror som fyllde år, och självklart kände jag inte igen speciellt många människor) som var vansinnigt lik födelsedagsbarnets svärdotter. Men jag visste att svärdottern inte skulle vara där, och dessutom var det fel ålder på denna person. Svärdottern är väl runt 60-70, och hon jag såg var väl runt 30-40. Det visade sig sedan att det var födelsedagsbarnets ena barnbarns fru. Hängde ni med nu i släktträdet? Nä, tänkte väl det! Och det spelar ingen roll för historien. Men den intressanta iaktagelsen är att en person på kalaset (som alltså är min syssling) har gift sig med någon som är väldigt lik hans (min sysslings) mamma. Snacka om att ha svårt att klippa navelsträngen, när till och med ens fru måste likna ens mamma till utseendet. Fast det kanske bara var en slump.

Ja, i morse åkte jag iväg före åtta, och jag har inte kommit hem ännu. Det gör jag först i morgon förmiddag. Att då skriva om Ias dag kräver telefonkontakt med de hemmavarande. Och därifrån berättas följande. På förmiddagen åktes det iväg och lades ett spår i en av de intilliggande slottsparkerna. Det gick bra att spåra, men Ia hade problem att hitta slutgodishögen. Eftermiddagen förlöpte utan några större överraskningar. Och från nu på kvällen berättas att hon är för jävlig. Det har jag väldigt svårt att tro. Skulle vår fina hund vara för jävligt? Hon kanske saknar mig, ja så måste det vara. Och för att döva denna saknad tuggar hon på plastlock och allt annat hon kan komma åt. (Så kanske att ett plastlock kan vara ett substitut för mig. Frun berättade att det kändes tomt utan mig hemma. Jag ska nog ringa henne och tipsa om att hon kan gå ner och hämta ett plastlock från Tupperware och lägga på min huvudkudde. Då kanske det inte känns fullt så ensamt att gå och lägga sig.)I övrigt har det inte berättats så mycket hemifrån.

Vi funderar lite på hur vi ska hantera nyårssmällandet nu när vi har hund. Vi kanske inte ska fyra av raketerna inomhus i år. I synnerhet inte som vi tänkte vara hemma hos oss. Hittills har vi bara märkt att Ia skäller när det skjuts raketer runt vårt hus. Det har dock varit ganska begränsad omfattning på dessa smällare. Vad händer när helvetet brakar löst klockan 12 på nyårsnatten? En sak vi lärt oss är att man kan ha radion på högt inomhus, så det finns ett starkt bakgrundssorl. Då blir ju inte kontrasten mot smällarna lika stor. Ett sätt att ytterligare öka bakgrundssorlet kan ju vara att jag spelar dragspel, och eftersom Ia alltid ylar när jag spelar dragspel, kanske hon inte alls hör smällarna. Jag får helt enkelt fira nyår dragspelandes. Eftersom jag bara kan Drömmen om Elin och Eldarevalsen kommer det att bli ganska tjatigt för alla andra som kommer att vara hemma hos oss. Men lite får de väl offra, och vad gör man inte för att ens hund ska få ett tryggt nyårsfirande.

Årets sista dag på dagis för Ia. Och från dagis rapporteras inget speciellt. "Allt har varit bra". Och jag kan väl säga samma sak från resten av kvällen. Vi hade gäster, och Ia var självklart glad över alla nya vänner somn hon fick träffa. Och det som man läst om, och delvis kunnat gissa, fick vi bekräftat. Den person som är minst intresserad av hund är den som blir mest uppvaktad av hund. Det är ju helt i enlighet med hur hundar fungerar. Det är ju oerhört viktigt att hålla sig väl med alla i flocken. Därför måste man ju uppvakta och ställa sig in extra mycket hos de som verkar lite reserverade. Dessvärre gäller ju detta bara inom en hund- eller vargflock. Det gäller inte i en människoflock, men det förstår inte hunden. Och där, har alla ni som undrat varför den som tycker sämst om hundar är det som blir mest uppvaktad, fått en förklaring. En annan bidragande orsak till att han bland våra gäster som var mest reserverad mot Ia, var att han satt i kökssoffan. Och det är Ias plats!! Men på det hela taget var det en bra kväll och Ia skötte sig så exemplariskt man kan förvänta sig av henne.

Idag har Ia varit på dagis igen. Tanken med det var ju att få kontinuitet i det så vi inte måste skola in henne på nytt efter helgerna. Idag kan jag säga att jag inte riktigt fick intryck av att det skulle behövas. När vi kom dit i morse försökte hon hoppa över grinden in på dagiset. Grinden är väl i runda slängar 150 cm, och Ia försökte flera gånger hoppa över den. Snacka om att vara glad att få komma till dagis. Allt hade gått bra enligt utsago, jag var själv inte inne och hämtade. Nu på kvällen har hon haft en jobbig period. Eller om det möjligen är frun som haft en jobbig period. Ia har hoppat och bitit frun i armar och i fötter (ja, dit behövde hon inte hoppa förstås) och frun var helt med på leken. Hon skrek av glädje och lät sig jagas och verkligen njöt av att få leka. Trodde Ia i alla fall. Sanningen är dock en annan. Det konstiga är att mig vill Ia aldrig leka så med. Jag vet inte om jag tydligare har sagt att jag inte är road av en sådan lek, eller vad det är som gör att Ia inte försöker locka mig till sådan lekar. Lite frustrerande är det att man inte riktigt vet, för då kan man ju inte göra något åt det.

(Bakgrundshistorien finns i ett gammalt inlägg) Nu har jag fastställt planerna för nyårsfirandet. Dagen före nyårsafton åker jag med mina föräldrar de 50 milen för att på kvällen delta i 100-årskalaset för min farmors bror. Det kommer säkert att bli just ett sjuhelvetes kalas. Jag misstänker att min farbror är inblandad på något sätt, eftersom han är rektor på den skola där kalaset ska hållas då födelsedagsbarnet och skolan av många skäl är starkt knutna till varandra. Och min farbrors 50-årskalas för några år sedan var just en 7helvetes fest med trolleri, akrobatik, fyrverkeri, marschorkester och massa god mat (inklusive rotmos, ty "all glädje utan rotmos är konstlad glädje") och jag förväntar mig en liknande fest.På nyårsaftonens morgon tar jag extvåtusentåget hem igen, och jag kan fira nyår med familj och bästa vännerna. Så enkelt var det löst.

Min "personliga bankman" hade bjudit in mig till rådgivning kring min ekonomi, och igår träffade jag henne. Det brukar ske ungefär var 18 månad. Besöken handlar i första hand om hur jag ska spara pengar och i andra hand om att jag borde teckna någon slags pensionsförsäkring i banken och denna gång även om att jag borde skaffa ett Visa Gold-kort. Jag är en utmaning för en personlig bankman, för frågan är om det finns någon som är mer ointresserad av att mecka med pengar än jag. Som alltid diskuterade vi mest hur jag ska placera de pengar jag sparar. Och det märkliga är att det som den personliga bankmannen rekomenderade vid förra träffen och som jag följde, alltid är fel vid nästa träff. För då är inte den fonden lika bra längre, och fördelningen mellan aktiefonder och räntefonder borde numer se annorlunda ut, och .....jag vet inte vad. I alla fall så föreslog hon att jag skulle spara lite annorlunda och byta lite fonder, och då gör jag så. Jag orkar inte bry mig. Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Av någon anledning kom vi att prata om när barnen kommer att flytta hemifrån, och då sa jag att det dröjer länge än hoppas jag. Jag hoppas få ha den äldsta hemma i alla fall i tio år till. Då tittade bankmannen på mig och min fru (som också var med) och frågade; När ska ni börja leva då? Jag kände då att vi kanske inte riktigt var på samma våglängd. Eller det kände jag egentligen redan innan och det var därför jag sa att jag ville ha mina barn hemma länge till. Och det gav ju den effekten jag hoppades på. Dessutom är det ju alldeles sant. En annan intressant iaktagelse under detta besök hos den personliga bankmannen var hur frustrerad hon blev över att min fru inte sparar några pengar. Bakgrunden är följande. När min fru och jag hade varit tillsammans i ungefär 4 månader hade vi redan trasslat ihop vår ekonomi med varandra så det gick inte att hålla isär vems pengar som var vems. Vi bodde bägge två fortfarande "hemma" men hade varsin inkomst. Så småningom köpte vi lägenhet och då var den gemensamma ekonomin ett fullkomligt faktum. Och så har det varit sedan dess. Vi har aldrig haft några "egna" pengar, utan allt som köpts har varit med gemensamma pengar. Har någon velat köpa något bara till sig (en Vespa, en espressobryggare, en hund eller så) har det alltid varit Ok för den andre. Det fungerar utmärkt. För närvarande är det så att frun betalar alla räkningar varje månad, jag betalar alla räntor och avsätter pengar till sparande. På så sätt får vi ungefär lika mycket kvar varje månad, och det fungerar utmärkt. Men som sagt, min personliga bankman kunde inte förstå att min fru inte sparade något till sig själv. Och vår förklaring att jag sparar till OSS, gick inte riktigt hem. Men va´ fan, vi är ju gifta dessutom. Så sammanfattningsvis, konsten att knäcka en bankman består av tre delar.Uno: Var fullständigt ointresserad av pengar. Secondo: Ha fullständigt gemensam ekonomi med den du är gift med. Tertsio (heter det så?): Säg att du vill att dina barn ska bo hemma tills de är minst 25 år.