Drömmen om den vita julen när nog många inom sig. I synnerhet de som är gifta, sambos eller barn till en alkoholist. Dom önskar nog verkligen inget hellre än en vit jul. Och dom unnar jag verkligen en vit jul också. (Det var månadens inlägg i alkoholdebatten, nu över till något helt annat.) Men alla ni andra som drömmer om en vit jul kan jag bara säga: Stackars er. Tänk om ni inte får snö på julafton, är julen förstörd då? Under mitt drygt 40-åriga liv har jag upplevt åtskilliga jular både med och utan snö, både med och utan sol. Och när jag ser tillbaka på jularna kan jag inte direkt säga att de utan snö och glittrande sol varit så mycket sämre. Jag minns speciellt en juldag, jag kan väl ha varit en 10-12 år, när det var grått och trist, och jag hade inget att göra. Då åkte min far och jag på en liten utflykt till ett ställe jag aldrig förut varit på. Inget märkvärdigt alls, men det var verkligen trevligt. Och med det trevliga minnet av en mild, grå, slaskig jul, har jag svårt att tycka att det måste vara snö, solsken och fem grader kallt på julafton. Jag har positiva minnen från jular med alla sorters väder.

I går gjorde jag en tidplan över aktiviteterna fram till jul, så nu vet jag vad jag ska göra varje dag den kommande veckan. I går lade jag in sill, bakade pepparkakor, gjorde en ganach till chokladpralinerna (det heter inte fondant, som jag skrev i en kommentar på en annan blogg. En fondant är ju en sockersmet) och bakade rosenbullar och vörtbröd. I kväll har jag bakat uppåkrakakor, gjort en kokossmet och rullat den till kulor som sedan ska doppas i choklad, rullat kulor av ganachen och gjort fudge. I morgon är det vilodag (eller snarare tempelriddardag, men möjlighet att ta igen sånt som jag inte hunnit med i dag, som att skära fudgen och lägga den i en ask) och på onsdag fortsätter det med mer bak och mer godis.

Återigen en dagisdag och jag vet ingenting. Men jag har varit hemma hela kvällen, så lite vet jag. Hundmaten köper man ju säckvis, och säcken förvarar vi i förrådet. Men för att slippa springa dit varje gång det ska hämtas mat, har vi några dagsransoner i en sån där 1,5 liters glassburk från SIA-glass (för övrigt den bästa glassen till rimlig kostnad. Den burken står inne i badrummet, och någon (INTE JAG) hade glömt stänga den dörren när någon duschade. Resten kan ni gissa själva. Men hon åt inte upp 1,5 liter torrfoder, högst några deciliter, vilket inte är det sämsta. Dessutom hade hon inte vett att blötlägga det innan hon åt, så det skulle inte förvåna mig och hon kräks i natt. På kvällspromenaden mötte hon grannskapets andra lagotto, Gino. Dom har ju lekt tillsammans på allvar en gång, och träffats ytterligare några gånger, och det märks väldigt tydligt att dom gillar att leka med varandra. Så bra har hon, så vitt vi vet, aldrig lekt med någon annan. Märkligt, att de kan känna igen sin egen ras (om det nu är orsaken till att de leker så bra tillsammans, men jag skulle tro det).