Så har vår, fortfarande namnlöse hund (jag får skylla på att det under hela veckan varit väldigt svårt att samla familjen för att diskutera detta. Alltid har det varit någon (oftast jag) som inte varit hemma) fyllt 9 veckor. Inte så mycket kan tyckas, men jämför med ett spädbarn på 9 veckor. Dock kan både ett spädbarn och en hundvalp vara totalt övertrötta och ha svårt att somna. Dagens landvinning är en mycket stor del av trappan. Trots att jag inte byggt om den ännu tog hon sig nästan ända upp idag. (Någon hade dålig koll på vad som hände. Och det är väl lika bra att jag tar på mig skulden på en gång. Försöker jag skylla på någon annan får jag väl höra att det måste vara mitt fel. Jag var ju inte ens hemma och höll koll. Jag var ju på jobbet.) Sovits har det också gjorts mycket idag. I knät på hemmavarande. 90 minuter. På stenhårt köksgolv. Det har också jagats boll över vardagsrumsgolvet, vilket är förevigat med video-kamera.Hundlitteraturen gör gällande att tiden mellan 8 och 12 veckor är oerhört viktig. Att träffa andra hundar och valpar är oerhört viktigt. Men det är ingen lätt sak. Av någon konstig anledning har vi nästan inga bekanta med hund. Men flera av våra närmsta släktingar och vänner har katt. KATT!! KATT???? Kan någon förstå? (Ja, troligen. I alla fall många av våra släktingar och vänner. Och säkert flera av er läsare också.) Men det är inte katter vi behöver. Vi behöver hundar. Ok, grannen har bostonterriers. Men dom vill inte ens jag träffa, så varför skulle jag tvinga min hund att träffa dom? En annan granne har pudel. Perfekt tänkte jag, till grannen berättade att det var vansinnigt asociala hundar. Shit. Var hittar man andra små gulliga valpar att umgås med? Och var hittar man säkra och lungna vuxna hundar, och framför allt, hur vet man att dom är så lungna och säkra som man vill? Kontaktannons i lokaltidningen? "Sökes: Små gulliga lekkamrater för tillfälliga relationer. Finnes: 41-årig husse med hund"?

Jag noterar att min blogg har en herrans massa läsare varje dag. Just nu ligger min blogg på trettonde plats bland de populäraste bloggarna. Det är ju helt ofattbart. Jag undrar bara, vem är du som läser det jag skriver. Jag ser ju att flera av er kommer tillbaka hit. Vad får er att göra det? Vad tänker ni när ni läser min blogg? Några av er lämnar ju regelbundna spår genom era kommentarer, så er vet jag var jag har. Men ni är ju inte fler än en handfull. Så alla ni andra då? Skriv gärna en kommentar, om än bara med er egen bloggs adress.

Jag har som princip att byta omröstning när jag fått ihop minst 10 röster. När den tionde rösten avgivits kunde jag konstatera att jag hade en "vinnare" bland namnsförslagen. Men innan jag hinner avaktivera omröstningen och lägga upp en ny, har ytterligare en person sagt sin mening. Och då blir det dött lopp mellan de båda namnen. Så vad gör jag nu? Väntar på fler röster? Snälla, en röst till. Eller tre, eller fem, eller......

Att påstå att vår hund vid 9 veckors ålder börjar bli rumsren, borde kunna få vilken erfaren hundägare som helst att skratta på sig. Vilket jag i och för sig gärna bjuder på. Men fullt så naiv är jag inte så jag beklagar, inget att skratta åt. Men jag kan ändå inte låta bli att notera att när man släpper ut hunden vet hon i alla fall vad hon ska göra, och gör det. Att hon sedan kissar inne också har ju rent fysiologiska förklaringar. Men om det finns en tidning till hands (eller en mogronrock med för den delen) sätter hon sig där. Men det känns i alla fall som om rumsrenhetsträningen inte är helt omöjlig.

Idag fyller vår hund 9 veckor.

Dagen började osedvanligt tidigt, redan halv 6. (Stön)På morgonpromenaden siktades en lösspringande Golden Retriver. Den som höll i andra änden på det koppel som inte fanns var en så kallad lill-matte (runt 13 år). Golden i all ära, men en lösspringande sådan och en matte som inte vet hur man ska hantera sin hund i möte med en 9-veckors-valp kändes inte som en bra start på dagen. Upp i famnen och rask förflyttning i motsatt riktning blev åtgärden.Sedan har stora delar av dagen ägnats åt "sova i knät", en nog så social sysselsättning. Sånt uppskattas. Ett första besök av utomstående har också klarats av. Enligt vissa hundböcker var det kanske i tidigaste laget. Men "nu blev det så".Vi har läst i hundböcker att det är väldigt viktigt att man får en följsam hund som gärna själv söker kontakt. Det är inte speciellt svårt att lära hunden det, för när den är 8 veckor följer den med vart man går. Jämnt. I helvete den gör. Vår hund är mycket mer självständig än vad någon bok givit sken av att en 8-veckorsvalp ska vara. Hon går ofta dit hon vill, och hon följer inte alls med om det inte verkar riktigt intressant. Är det fel på böckerna eller hunden? (Är det kartan eller verkligheten som är riktigt?) Hemligheten att få en följsam och kontaktsökande hund sägs vara att själv vara intressant. Hmm. Det är inte små krav som ställs. Hur ska man själv kunna konkurrera med sniglar i trädgården, en gammal smutsig strumpa någon tappat eller någons bästa gå-bort-skor.Vi tror oss märka att hon känner sig allt tryggare här hemma. De så kallade tokfnatten inträffar allt oftare. Men på en punkt är vi och litteraturen överens. Vi ser tydliga drag av jaktbetéende. Hon tar en sko från skohyllan, dödar den och försvinner iväg med bytet.Kvällspromenaden bjöd på många nya upplevelser. En mullrande V-8:a, två flygplan på inflygning, ett gäng ohyfsade ton-snor-års-ungar på cykel och dagens besökare som följde med. Allt detta sammantaget gjorde att det kändes bra att gå och lägga sig bakom grannens brevlåda, och sedan inte vilja gå mer. Så begreppet hundpromenad har idag fått en annan betydelse, nämligen en promenad då man bär på hunden.

eller Livet börjar när jag varit på muggen.Min arbetsgivare har förstått vikten av att ha personal som mår bra, både psykiskt och fysiskt. Det är inte alltid man märker att arbetsgivaren förstått det, men ett uttryck för det är att de betalar så kallad hälsochoaching för oss medarbetare. Det innebär att vi kan få hjälp att identifiera lämpliga åtgärder för att vi ska må lite bättre. I de flesta fall handlar det väl om att lägga om kosten och motionera lite mer. Idag, efter att ha träffat min hälsochoach kan jag konstatera att precis så är fallet med mig. Jag borde äta mindre fett, mindre socker, mindre kolhydrater och röra mig mer. Det skulle förmodligen få ner mitt blodtryck från den för höga nivå det befinner sig på. Ett steg i denna riktning var ju att köpa hund. Hundar behöver massor av motion har man ju hört sägas, och det borde betyda att man tvingas ut på långa promenader oavsett väder. Men vad ingen sagt till mig var att små hundvalpar inte alls ska gå så långt. Jag kommer kanske få vänta ett år innan hunder är redo för entimmespromenader. Jag är lurad. Igen. Det var likadant när vi skaffade barn. Det var ingen som sa hur mycket jobb det var med små barn. Grundlurad vart man. Men när det gäller barnen kan jag bara säga att det var värt de oväntade bekymren. Troligen gäller samma sak med hund.

När jag kom ut i arbetslivet för en sisådär 20 år sedan började det så smått införas rökförbud på många arbetsplatser. Först fick man inte röka i allmänna utrymmen, sedan fick man inte röka på sitt rum, och slutligen avskaffade vi rökrummen också. När rökning i fikarummet förbjöds där jag arbetade var det en arbetskamrat som beklagade sig. "Hur fan dricker man en kopp kaffe om man inte röker samtidigt? Hur länge ska man vänta mellan varje slurk kaffe? Vad gör man med andra handen som inte håller i kaffekoppen?" Jag har nu börjat uppleva ett liknande problem. Sedan en tid har jag börjat göra en espresso alldeles innan jag åker till jobbet. Eftersom jag nu börjar få stil på mina espresso ligger eftersmaken kvar när jag kommer till jobbet. Den eftersmaken är så behaglig så den har jag ingen lust att förstöra med kameljunk från kaffeknappen. Och då är frågan: Hur börjar man en arbetsdag om man inte går och hämtar en kopp kaffe från kaffeautomaten?