Efter att ha sett Carl-Einar Häckners varité på Liseberg i sommar, har jag på mina barns enträgna begäran köpt hans skiva. En skiva som under stundom är mycket rolig (i en sång klargör han för alla oss som undrat varför hundar alltid ska lukta varandra i "rôva"), under stundom underhållande och ibland också allvarlig. I en av sångerna (och för all del även i många av hans varitéer) efterlyser han vardagens hjältar, och tycker att de är värda en hyllning. Och det kan jag bara instämma i. Alla de som gör något för att deras medmänniskor ska få ett bättre liv förtjänar verkligen att uppmärksammas. Till exemepel mina föräldrar som tar hand om mina barn och låter dem vara på landet flera veckor denna sommar. Till exempel mina barn som gläder sin farmor och farfar genom att vilja vara hos dem på landet flera veckor denna sommar. (Snacka om win-win-förhållande.) Eller den bilist som kommer att sakta ner och hålla väl undan när han möter mig när jag om några veckor går på en av mina första hundpromenader. Eller jag själv, som i förrgår utanför Konsum hjälpte en höggravid kvinna som hade händerna fulla och inte klarade av att öppna sin nyinköpta läsk. Eller den höggravida kvinnan som visade mig ett stort förtroende genom att be mig öppna hennes läsk. Eller alla ni som tar er tid att läsa min blogg och ibland kommentera det jag säger. Det är inte speciellt svårt att bli en vardagens hjälte. Men ni som känner att ni inte riktigt vet hur man gör tycker jag ska läsa Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Hjältemod behöver inte handla om så mycket mer än att vara snäll. Prova det, den kan ju kännas riktigt bra efteråt.

Det nyköpta espressokaffet heter La Bomba och kommer från johan & nyström. Inte dumt alls faktiskt.

Igår köpte jag nya espressobönor. De var från ett svenskt rosteri, och man kan ju undra hur bra ett svenskt rosteri kan rosta espressobönor. Det var för att ta reda på det jag köpte kaffet, och döm om min förvåning när jag konstaterade att det faktiskt blev ett väldigt gott kaffe. Dessvärre kommer jag inte ihåg vad rosteriet hette, men det var visst ett nytt rosteri. Jag ska be att få återkomma med namnet på rosteriet i ett senare inlägg.

När jag slog upp tidningen i morse för att läsa den till frukosten, möttes jag av en STOR bild på Carolina Klüft och texten att hon tagit guld. Detta fyllde hela första sidan på DN, och det fyllde mig med en känsla att livet i världen ändå är underbart. Carolina Klüfts guld är den största och viktigaste nyheten från gårdagen. Det måste betyda att inga kvinnor blivit ofredade, inga människor svalt ihjäl, ingen rattfull som körde på någon och förstörde livet för en massa människor, ingen som fick sitt liv förstört på något annat sätt heller. Och definitivt ingen 15-åring i Södertälje som dog efter att blivit påkörd av en el-postbil som en 14-årig skitunge stulit. Det var ju verkligen positiva nyheter till frukost. Men, slog det mig mitt i grötätandet, det måste också betyda att ingen inom sjukvården gjorde en hjälteinsats för att rädda någons liv, ingen deprimerad fick en kram som återgav henne livsgnistan, ingen som fick beskedet att din cancer är botad och prognosen för framtiden ser väldigt ljus ut. ingen som brydde sig om sin gamla mamma för att ge henne ett värdigt slut på livet när samhällsresurserna inte räcker till längre. Och det är kanske mindre roligt.Ja, ursäkta min ironi, men ibland undrar jag verkligen hur media framställer samhället. Att de så kallade kvällstidningarnas affärsidé inte länger handlar om nyhetsförmedling är ingen nyhet (För er som undrar, kvällstidningarnas affärsidé är att vara attraktiva annonsplatser. Det är viktigare med duktiga annonsförsäljare än duktiga jornalister på dessa arbetsplatser. Och det samma gäller för de flesta reklamfinansierade TV-kanalerna också.), men jag trodde att Dagens Nyheter i alla fall hade kvar den ambitionen. Eller också är det så att Carolina Klüfts guld igår trots allt är viktigare än allt annat. I så fall ser jag inte framtiden an med särskilt stor tillförsikt.

Efter att ha gått fram och tillbaka till lunchrestaurangen i stekande sol, kanske jag kan gå med på att det fortfarande är lite sommar. I alla fall var det varmt, och nu orkar jag inte jobba.

På väg till jobbet idag såg jag det första lövet singla ner från ett träd, på det typiska höstlövssinglarsättet. Hur kul är det på en skala?

När man kör Vespan en väg som man kört många gånger förut, vandrar tankarna lätt iväg, på gott och ont. På väg hem från jobbet igår kom jag att fundera lite grann på vad jag gjorde i helgen. Jag och Frun var på en så kallad Slottsweekend. En mycket intressant företeelse. Vi hade fått den i present när vi fyllde 80 härförleden (80 år tillsammans, inte var för sig.) Vi var naturligtvis inte ensamma besökare på denna slottsweekend. Ett flertal andra par sågs svärma kring, och i slottet. Men det var någonting som kändes konstigt med de andra paren. Och nu har jag kommit på vad. Vi var absolut det äldsta paret denna weekend. Alla andra var mellan 25 och 35. Det verkade som om några var där för att det trodde att deras relation behövde det, andra var där för att sånt ska man göra, och några verkade mest vara där för att visa att man minsann hade råd med en lyxig svit för en romantisk helg. Alla verkade väldigt spända, och verkade hela tiden bevaka varandra. "Jasså du kollar på min tjej. Visst är hon snygg, visst är jag avundsvärd som har en så snygg tjej, men fan ta dig om du tittar för mycket på henne." Och vad gjorde vi där då. Eftersom vi har varit gifta i 20 år vet vi att vår relation INTE behöver en romantisk slottsweekend. Och vi kunde därför slappna av mycket mer än alla andra. Vi var inte så självupptagna, utan vi kunde kosta på oss att applådera orkestern som underhöll till middagen. De kunde inte de andra paren. De satt bara och stirrade varandra in i ögonen och försökte se förälskade ut. Och det gick sisådär ska jag säga. Min gamle fiollärare brukade säga att de första 20 åren är värst. Men när man övat i 20 år går det ganska bra. Jag skulle tro att det är samma sak med äktenskap. De första 20 åren är värst, sen går det ganska bra. Och de som övat väl under sina första 20 år kan bli virtuoser. Äktenskapsvirtuoser

Jag har sett att på flera bloggar finns det en länk till tjuvlyssnat.se. Visst kan det vara roligt att läsa sånt, men det är ännu roligare att höra det i verkligheten. Idag när jag åt lunch hörde jag berättas från grannbordet om någon som bodde i en lägenhet i ett hus med en takterass. Denne person tänkte bege sig upp på takterassen med sin grill för en mysig grillkväll. Personen tar hissen. Hissen blir stående mellan två våningar. Det är väl ingen större fara med det, problemet är bara att grillen var tänd. Inge bra. Men vad ska man göra för att förhindra sån´t? Sätta upp en förbudsskylt i hissen. "Förbud mot tända grillar"?