Jag har i några inlägg mer eller mindre tydligt framfört åsikten att en bra skola är oerhört viktigt för att ens barn ska få den start i livet de behöver. Nu har ett av mina barn börjat i en skola som, så vitt vi kan bedöma, är just så bra som vi tycker en skola ska vara. Men redan första dagen börjar det ställas krav på oss föräldrar. Från skolan kommer det brev till föräldrarna med information om vad vi förväntas delta i. Det är föräldramöte, det är höstfest och förberedelse för höstfest, ett antal föräldraföreningsmöten, och novemberfest. Och det kanske är själva poängen, eller förklaringen. På denna skola går bara barn med föräldrar som är engagerade, vilket betyder att barnen har något mycket positivt med sig hemifrån. Och om föräldrarna är engagerade blir kanske också lärarna det, och tillsammans kan föräldrar och lärare se till att eleverna lär sig något vettigt. Jag tror det kommer bli himla bra. Mer rapporter kommer allt eftersom terminen fortskrider

Jaha, det var ju roligt. I hopp om att få komma till brukshundsklubben och få information om deras verksamhet och vilka kurser de kan erbjuda, blev vi grymt besvikna. Vi kom dit, hamnade omedelbart i en kö för anmälan till valpkurs. När vi stått där i tio minuter meddelades att kursen var fulltecknad, och då var det bara att bege sig hemåt igen. Det blir till att leta upp en annan valpkurs. Får se hur det går.

Dags att åka hem. I kväll ska vi besöka brukshundsklubben på orten för att se om de kan ha några spännande kurser som kan passa oss nu när vi får en hund. En mer utförlig rapport från det besökte följer. I kväll. Eller i morgon.

Fan vad svårt det är att koncentrera sig på att jobba. Det är mycket roligare att skriva i sin blogg och läsa och kommentera andras. Och om man inte gör det på arbetstid, när ska man då hinna med det?

För en tid sedan satt jag och några av mina kvinnliga arbetskamrater i fikarummet, och samtalet kom in på hur roligt och nyttigt det är att träna Karate, Judo, Aikido eller någon annan kampsport som jag inte ens kan stava till. Mina arbetskamrater hävdade att det är skönt att få röra på sig, och kanske få utlopp för lite aggresioner. Dessutom ger kunskaper i någon kampsport viss trygghet, för den dag man blir antastad på stan kan man försvara sig. Jag har alltid tyckt illa om alla kampsporter för att de är just kampsporter. Jag tycker inte heller om skytte som sport, eller fäktning, eller boxning eller brottning. Alltså ingenting som har inslag av våld eller på något annat sätt knyter an till krig. Jag är en pacifist helt enkelt. Och när mina arbetskamrater började tala om värdet med kampsport eftersom man kan försvara sig, kunde jag inte längre hålla käft. Jag påpekade att hela kapprustningsvansinnet mellan Nato och Warsawapakten när det begav sig också bara handlade om att kunna försvara sig. Ingen tänkte anfalla, men man ville kunna försvara sig. Och hur bra blev det?Sen blev det väldigt tyst kring fikabordet, och jag tyckte det var bäst att så snabbt som möjligt gå och sätta mig på mitt rum och skämmas, för jag förstört stämningen vid eftermiddagsfikat

..och då är det inget roligt att åka Vespa till jobbet, så det gjorde jag inte. Men jag fick min morgonkopp espresso innan jag åkte, så trots allt började morgonen i alla fall inte i fullständig katastrof. Får se hur dagen fortsätter. Jag ska i alla fall inte skriva något politiskt inlägg, men kanske väl leverera en och annan åsikt. Om jag kommer på att jag har någon. Just nu känns det lättast att inte ha någon åsikt alls. Det kan för övrigt driva folk till vansinne. En av mina stora förebilder i livet brukar ofta säga att han inte tycker något. Den-han-delar-morgontidning-med brukar då fråga "Jamen vad tycker du egentligen?". "JAg är nöjd om alla andra är nöjda" svarar han. "Jamen vad tycker du egentligen?" "Jag är nöjd om alla andra är nöjda." "Det tror jag inte på. Jävla tjurskalle".