ja så var det bara fem dagar kvar. På lördag är det hundhämtningsdags. Vi börjar bli lite nervösa här i familjen. Men den som borde vara mest nervös är än så länge lyckligt ovetande om att hon kommer bli "bortrövad" på lördag. Vårt hem börjar mer och mer se hundanpassat ut. Staket är uppsatt på en del av tomten så vi får liten rastgård. I hela huset finns det olika avspärrningar med diverse kompostgallerbyggnationer. Det ligger hundböcker, hundkammar, obeganade bajspåsar spridda i hela huset. Nu återstår bara att rulla ihop mattor, på något sätt skydda alla elsladdar och plocka undan alla skor, sen är vi redo. Tror vi. eller?.....

Helt klart är att ämnet för en omröstning är helt avgörande för hur många som röstar. Min senaste omröstning om choklad har passerat 10-rösterssträcket mycket snabbare än jag någonsin föreställt mig. Men helt klart är att choklad engagerar. Jag ska byta omröstning så snart jag kommit på ett nytt ämne.

Efter mitt besök på den värmländska landsbygden har jag upptäckt ytterligare en matkultur som saknar sinne för hur viktigt det är med en god sås som kan dölja smaken av potatis. Inte heller i Filipstadstrakten serverar man sås till färsk potatis. Detta fick jag uppleva två gånger i helgen. Dessutom äter dom fisk i Värmland. Snacka om bottennapp. Från och med nu räknar jag värmländsk och finsk matkultur till samma grupp som norsk och engelsk, dvs under all kritik. I alla fall tills jag blivit bevisad om motsatsen. Försök gärna övertyga mig. Däremot kan filipstadsborna baka kakor och frukt- och bärpajer, vilket, om det görs i tillräckligt stor mängd, kan ersätta vanlig mat under en helg.

Så är man återkommen från ytterligare en utflykt från den trygga storstaden. Som tidigare nämnts gick helgens utflykt till Filipstad. Eller för att vara mer exakt till Klinten, 2 kilometer norr om Filipstad. Klinten, idag ett sommarställe, tidigare bostad för författaren och konstnären Karin Fryxell, bl a känd för sina böcker om Sotlugg och Linlugg. Karin Fryxell, en märklig kvinna på många sätt. Bl a drömde hon om att få måla kyrkfönster, men på grund av taskig arbetsmarknad för kyrkofönstermålare i trakterna kring Filipstad i mitten av förra seklet, tog hon till slut saken i egna händer och byggde sig ett kapell på sin tomt. Och då fick hon möjlighet att inte bara måla kyrkfönstren, utan hon har dekorerat hela kyrkan, altartavla, utsmyckningar på väggarna och takmålningarna. Kapellet används idag till både dop och vigslar, så sent som i lördags förrättadesdär ett dop. Mycket av Karin Fryxells efterlämnade målningar, teckningar och annan konst finns idag att beskåda på Klinten. På murstocken i köket finns också ett självporträtt, där hon står som sotarmurre högst uppe på en skorsten. Klinten ligger ganska högt upp och man har en storslagen utsikt, bl a ner över Filipstad. Det var en märklig känsla när vi kom dit på kvällen. Det var nästa mörk ute, och alldeles tyst, men vi såg stadens ljus långt nere i dalen. Bakom oss låg kapellet och man kände nästan Karins ande vila över alltihop. En mycket mäktig upplevelse.

Så är jag åter på jobbet, har hämtat kaffe och just loggat in i min blogg. Detta är den bästa stunden på hela veckan. När man just hämtat kaffet och slagit på datorn. Då har jag avverkat ca: 2 minuter på arbetsveckan, och aldrig är det väl så långt kvar som nu, till en helt orörd arbetsvecka.