I morse tittade jag på Luciafirandet på TV. Det var väl ganska bra ända tills dom började sjunga Midnatt råder, eller Tomtarnas julnatt som den egentligen heter. Jag tycker det är en ganska käck bit. Den beskriver ganska bra min syn på tomtar (Jag tror inte på jultomten, utan mer på hus- och skogstomtar) Men varför i helvete måste man alltid dramatisera och göra rörelser till den sången?????? Fånig- och pinsamheterna når ju sin kulmen när man kommer till textrade "lyssna, speja, trippa fram på tårna...." Jag ska på luciafirande i kväll. Om dom sjunger tomtarnas julnatt och då  sätter handen bakom örat och ovanför ögonen och sedan trippar omkring, går jag ut och kräks!

I alla fall enligt Sibas reklamblad som nådde oss i morse. På första sidan är det en stor bild av en PS2-konsol och ovanför står det just Julens Barnvakt. Jag är inte riktigt säker på att jag delar Sibas uppfattning om vad som är julens barnvakt. Jag kanske är naiv, men jag trodde att julen var en familjehögtid då man ska ha tid att umgås. Och definitivt ingen högtid då det viktigaste är att hitta en vettig sysselsättning åt barnen så de vuxna får vara i fred.

Ikväll vill jag rikta ett stort tack till alla lata, oengagerade och icke ansvarstagande föräldrar som möjliggjorde att jag fick tillbringa kvällen med min familj framför TV:n. Egentligen var det meningen att jag och 7 andra föräldrar (tre från yngsta dotterns klass och fyra från parallellklassen) skulle "föräldravandra". Det betyder att man går omkring i gula jackor i byn mellan 22.00 och 01.30 och är vuxen bland alla stökiga barn. Nu brukar det inte vara speciellt många stökiga barn ute, så det är sällan det händer något.  I alla fall, det var bara jag och ytterligare en förälder som dök upp. Två av totalt åtta föräldrar som tog sitt ansvar och ställde upp den kvällen man var kallad. Det tycker jag är jävla dålig uppslutning. Men eftersom vi bara var två, bestämde vi oss för att gå hem igen när det efter en halv timmes väntan inte kommit några fler. Och då fick jag möjlighet att komma hem och titta på Love Actually med familjen, dricka lite te och äta rostat bröd. Mycket mysigare än vandra runt på byn halva natten.

Med risk för att få nästa alla sveriges föräldrar emot mig ska jag nu skriva ett inlägg om pengar till barn. Jag har förstått att de flesta människor har en avvikande uppfattning gentemot mig. Men jag vidhåller min, och om tio femton år kanske vi kan se att jag inte hade fel.

När barn börjar komma upp i tonåren brukar föräldrarna börja ställa krav för att barnen ska få vecko- eller månadspeng. Laga mat en dag i veckan, dammsuga vardagsrummet, plocka undan och diska en dag i veckan eller så. DET TYCKER JAG ÄR FEL!! Självklart ska barn hjälpa till hemma, men koppla för fan inte ihop det med veckopeng/månadspeng. Jag har hört argumentet att barnen ska göra rätt för sig, men jag frågar: Vaddå göra rätt för sig? Vad betyder det?  Det sägs att det är viktigt att lära barn pengars värde, men är verkligen det bästa sättet att så att säga ekonomiskt straffa dom om dom inte hjälper till hemma. Har man skött sina kort rätt i uppfostran av sina barn, har man, när dom närmar sig tonåren, barn som lärt sig att man hjälper varandra, att man delar på det tråkiga arbetet, och det faller sig då helt naturligt att man delar på hushållsarbetet.

I vår familj får inte ens våra barn vecko-/månadspeng. Dom får de pengar dom behöver. Och det är sällan vi är oense om vad "behöver" betyder. "Behöver" måste naturligtvis kopplas till familjens ekonomiska situation, men jag tror att oavsett om man har mycket eller lite pengar är detta ett gångbart sätt att lära sina barn pengars värde. Är vi oense om vad "behöver" innebär resonerar vi om det. Ibland lyckas jag övertyga dom om att jag har rätt, och ibland tvärt om. Det tror jag är ett mycket bra sätt. Då lär man också sina barn att lyssa, argumentera och ibland ge efter. Och det är genom att ibland erkänna att jag har fel jag får mina barn att respektera mig.  Så enkelt är det!!!

Läste i DN i morse en artikel om att man i Finland ska  sprida affischer på folk som spyr i handväskor, för att ungdomar ska förstå hur korkat det är att dricka alkohol. Enligt mina bristfälliga kunskaper i retorik är det helt fel sätt. Reaktionen kommer bli att de som står bakom kampanjen uppfattas som svin för de sprider sådana bilder. Rätt sätt enligt mina bristfälliga retorikkunskaper  är att framställa hur underbart man har UTAN alkohol. Vilket ju inte kan vara så svårt.

Nu ska jag ge luft åt några tankar som jag för fem år sedan aldrig trodde jag skulle tänka. Ålderstecken, det finns ingen annan förklaring. Eller också gör det det. Hur som helst.....

Jag har ibland under sommaren kommit att framför allt lyssna på (TV:n har stått på där jag vistats) Hej Hej Sommar. Barnprogram för sommarlediga barn. Och varenda gång jag hört det programmet frågade jag mig varför i helvet han Nick måste skrika hela tiden. Och inte nog med det, jag noterade samma skrikande beteende hos programledarna för Idol redan i höstas. Och ytterligare, ungdomsprogram på radion, överallt skriker programledarna. Det är som att de hela tiden vill framställa det de har att säga som rena sensationen. Jag kan säga på en gång att det de säger är inte speciellt sensationellt. Eller också är de så jävla bleka personligheter så de inser att de inte kan fånga publikens intresse på annat sätt än att skrika. (När argumenten tryter - höj rösten!)   Och det verkar som om skrikande barn- och ungdomsprogramledare blir att vanligare. Vad beror det på? Och allvarligt talat, i Beppes godnattstund var det ingen som skrek på det viset, inte ens Sigrid. Och det var inte heller fråga om en massa snabba kameraklipp. Vad är det för problem med Beppes godnattstund som man tror sig lösa genom att skrika och hela tiden göra en massa snabba klipp med kameran?

Och vad blir signalen till våra barn? Knappast att eftertänksamhet och lyssnande skulle vara speciellt viktiga egenskaper om man vill göra en karriär som tV-kändis.

Igår var en riktig höjdardag för korkade föräldrar. När jag stod i kön på Konsum står en mamma framför mig med två barn i 3 till 5-årsåldern. Och dom står ju inte still som deras mamma önskar, och då kläcker puckot till mamma ur sig: " Om du inte är snäll kommer polisen och tar dig". Jamen fyfan vilken bra uppfostringsmetod. Att jag aldrig kom på den när våra barn var små. Men som tur är har jag numer en hund jag kan praktisera metoden på. "Om du inte är snäll ringer jag till Lotta"

PS För er som inte vet, Lotta är Ias uppfödare, och hon är oerhört duktig på att säga ifrån när det verkligen behövs, vilket ju inte ska vara speciellt ofta, men när det väl behövs, ska det fungera.

Ett kärt ämne som jag skrivit om tidigar är barnuppfostran. Jag tror det mesta är sagt i ämnet, men jag kan inte låta bli att reflektera över vad jag hörde i kön till lunchen idag. Eftersom jag var ute och köpte burvagn bestod lunchen idag av tillplattad stekt köttfärs, bröd och friterade potatisstavar (Hamburgare på Max), och i kön bakom mig stod två mammor med sina barn på mellan ett och kanske tre år. Treåringen måste ha varit väldigt besvärlig för plötsligt hör jag hur mamman höjer rösten och och säger åt henne -Låt bli det där, hemska unge!! Sedan frågar hon sin väninna -Får man aga barn?, och slutligen tappar hon tålamodet och säger till sitt barn -Nu håller du i barnvagnen och går inte en meter härifrån, annars går jag ut i bilen med dig!!! Jag övervägde att vända mig om och tala om för kärringen att sådana uppfostringsmetoder använde man på hundar för 20 år sedan. Idag arbetar man inte så mycket med hot och våld vid felaktigt beteende, utan man belönar rätt beteende i stället. Kanske att det skulle kunna funka på barn också. Men kärringen såg alldeles för hemsk ut, så jag sa inget utan tog min hamburgare, satte mig under ett parasoll och begrät dagens småbarnsföräldrar. Annat var det på min tid, då brydde vi oss om våra barn.