I och med att jag börjat skriva egen blogg har jag också börjat läsa andras bloggar. Det är slående många bloggar som är skrivna av människor som inte verkar må bra. Det är ungdomar som inte känner sig älskade av sina föräldrar, ungdomar till föräldrar som inte älskar sina ungdomar, ungdomar som av något annat skäl mår riktigt dåligt (traumatiska upplevelser i barndomen som inte blivit hanterade på rätt sätt). Så finns det en massa vuxna som lider av sviterna efter sin uppväxt som av ett eller annat skäl har skadat dem för livet. (Som tur är finns det många fler bloggar skrivna av folk som verkar må förträffligt, men dom lämnar vi därhän just nu.) När jag läser om alla dessa trasiga själar känner jag ofta att jag skulle vilja göra något för mänskligheten. Men vad kan man göra. Jag drabbas lätt av en känsla av maktlöshet. Ibland funderar jag på om man skulle ta sig an fosterbarn. Jag vet inget om det, vad det innebär, hur det fungerar, hur man gör. Men det skulle kunna vara ett sätt att göra något. Men jag vet inte om jag skulle kunna ta hand om barn som behöver särskilt stöd, så kallade problembarn. Jag har aldrig haft några problembarn. Jag tror att min styrka ligger i att se till att barn inte blir problembarn. Ibland funderar jag också på om man skulle kunna göra en insats via någon slags jourtelefon, som BRIS-telefon, jourhavande medmänniska eller något liknande. Det är förmodligen inte lika krävande, i alla fall inte något som pågår jämnt. Vi får väl se vad det kan bli. Förmodligen ingenting. Jag kommer fortsätta att bara glida omkring i livet på en räkmacka och när det är politiskt korrekt ojja mig över orättvisor och elände i samhället, men så fort någon ber mig göra något kommer jag låtsas som jag fått majonäs i örat.

Som jag tidigare berättat har vi varit tvungna att köpa en hel del saker innan vi får en hund i huset. Kompostgaller, staket, koppel, halsband, matskålar, sovfällar, kammar, borstar, etc. Var för sig inte speciellt dyrt, och kanske några tusen totalt. I går var vi och köpte en bur att ha i bilen. Den var väl inte heller så dyr, runt en 600 spänn. Och så långt är det väl OK. Hunden i sig kostar väl också en del, men det visste vi ju, och det är inte heller några problem. Problemet uppstod i går kväll när vi skulle se om nya buren får plats i bilen. NYA BUREN FÅR INTE PLATS I BILEN. I alla fall inte tillsammans med semesterpackningen. Så okey, runt 20 papp i startkostnad för en hund, och några antal tusen i driftkostnad varje år känns väl ganska billigt med tanke på vad man får för pengarna, men nu är jag ju tvungen att köpa en ny, större bil. Och nya bilar är aldrig värda pengarna. De kostar ju runt 10 gånger så mycket som en hund. Men är knappast 10 gånger roligare. Och snacka om att jag ojjar mig över småproblem. Många människor i Sverige skulle vara glada om de över huvud taget hade råd att åka på semester. Utan hund. I en liten bil. Men det är lätt att förlora perspektivet. Och ibland kan man behöva påminnas om att man har det jävligt bra.

I andan av att det ljuva livet behöver kryddas lite, varför-inte-med-choklad, kommer här en ny och viktigt omröstning.