Nu var det en vecka sedan vi anlände till den finska landsbygden. Och konstigt nog längtar jag tillbaka dit. Jag minns hur jag förra fredagseftermiddagen satte mig ute på gårdstunet med en god bok för att läsa. Det var ljummet i luften och alldeles tyst. Familjen satt inne i huset och tittade på friidrotts-EM på TV. Inga grannar hördes eller syntes. Bara ibland bröts tystnaden av en bil eller traktor som passerade på landsvägen en bit bort. Och det är lite konstigt att jag längtar tillbaka till denna totala stillhet. Jag har mycket svårt för sådan ensamhet. Det beror på en traumatisk upplevelse i min barndom. Jag hade en barnbok som hette Palle Ensam i Världen. Den handlade om Palle 6 år som vaknade mitt i natten, gick ut i staden han bodde i, och upptäckte att han var helt ensam. Det fanns inte en enda människa. Palle tyckte det var roligt, han kunde köra spårvagn, han kunde äta godis och göra i stort sett vad han ville. Jag tyckte bara det var läskigt. Att vara helt ensam och inte hitta en enda människa. Den boken gjorde djupare intryck än man kan tro. En vanlig "oskyldig" barnbok. Tänk på det ni föräldrar, välj böcker med omsorg till era barn så de fullt ut kan uppleva stillheten på den finska landsbygden när de blir stora. Men som sagt, jag längtar tillbaka till stillheten i Tavastby, så även om era barn läser olämpliga böcker när de är små, kanske det går över så småningom. För mig har det tagit runt 35 år.

I dag ska jag åka till Filipstad över helgen. Jag har noterat att när jag ska åka någonstans vill jag alltid ta med mig en bok som på något sätt knyter an till resmålet. När jag för en del år sedan ofta reste till Grangärde, följde alltid en diktsamling av Dan Andersson med. När jag åker till Göteborg, vilket händer titt som tätt, plockar jag ofta ner en bok av Claes Hylinger, t ex Nya dagar och nätter i Paris och Göteborg. När vi åkte till Finland förra helgen tänkte jag packa ner Ett långt farväl av Claes Hylinger, men han fick stanna hemma till förmån för en massa hundböcker. Och inför morgondagens resa till Filipstad har jag plockat fram en diktsamling av Nils Ferlin. Ni som inte riktigt förstår hur författarna, böckerna och platserna ovan hänger ihop, får väl läsa lite. Eller möjligen fråga mig.

Nu har jag återupptagit vanan att alltid göra mig en espresso innan jag åker till jobbet. Det senast inköpta kaffet (vad-det-nu-heter. Se ett tidigare inlägg) är vansinnigt gott, och en sådan kopp innan man sätter sig i bilen gör att resan till jobbet känns riktigt trevlig. (Om man åker Vespa till jobbet är resan redan trevlig, men blir rena paradisupplevelsen efter en espresso.) Eftersmaken av kaffet är stark och vara länge, och man känner sig vansinnigt nöjd med livet. I morse var jag så nöjd så jag körde in i fel parkeringsgarage. Uppenbarligen trodde jag att jag körde Vespa, för jag körde in i det garage jag brukar parkera Vespan i. Men när jag skulle köra in i parkeringsrutan upptäckte jag att jag inte fick plats, och då kom jag på att jag faktistkt körde bil. Och kör man bil får man allt snällt parkera i ett annat garage. (Om jag inte märker om jag kör en Vespa eller en bil kanske det inte var så konstigt att jag inte klarade uppkörningen för MC härförleden.) Hur som helst, nu sitter jag på jobbet redo för dagens prövningar