Så är man återkommen från ytterligare en utflykt från den trygga storstaden. Som tidigare nämnts gick helgens utflykt till Filipstad. Eller för att vara mer exakt till Klinten, 2 kilometer norr om Filipstad. Klinten, idag ett sommarställe, tidigare bostad för författaren och konstnären Karin Fryxell, bl a känd för sina böcker om Sotlugg och Linlugg. Karin Fryxell, en märklig kvinna på många sätt. Bl a drömde hon om att få måla kyrkfönster, men på grund av taskig arbetsmarknad för kyrkofönstermålare i trakterna kring Filipstad i mitten av förra seklet, tog hon till slut saken i egna händer och byggde sig ett kapell på sin tomt. Och då fick hon möjlighet att inte bara måla kyrkfönstren, utan hon har dekorerat hela kyrkan, altartavla, utsmyckningar på väggarna och takmålningarna. Kapellet används idag till både dop och vigslar, så sent som i lördags förrättadesdär ett dop. Mycket av Karin Fryxells efterlämnade målningar, teckningar och annan konst finns idag att beskåda på Klinten. På murstocken i köket finns också ett självporträtt, där hon står som sotarmurre högst uppe på en skorsten. Klinten ligger ganska högt upp och man har en storslagen utsikt, bl a ner över Filipstad. Det var en märklig känsla när vi kom dit på kvällen. Det var nästa mörk ute, och alldeles tyst, men vi såg stadens ljus långt nere i dalen. Bakom oss låg kapellet och man kände nästan Karins ande vila över alltihop. En mycket mäktig upplevelse.

Så är jag åter på jobbet, har hämtat kaffe och just loggat in i min blogg. Detta är den bästa stunden på hela veckan. När man just hämtat kaffet och slagit på datorn. Då har jag avverkat ca: 2 minuter på arbetsveckan, och aldrig är det väl så långt kvar som nu, till en helt orörd arbetsvecka.

Nu var det en vecka sedan vi anlände till den finska landsbygden. Och konstigt nog längtar jag tillbaka dit. Jag minns hur jag förra fredagseftermiddagen satte mig ute på gårdstunet med en god bok för att läsa. Det var ljummet i luften och alldeles tyst. Familjen satt inne i huset och tittade på friidrotts-EM på TV. Inga grannar hördes eller syntes. Bara ibland bröts tystnaden av en bil eller traktor som passerade på landsvägen en bit bort. Och det är lite konstigt att jag längtar tillbaka till denna totala stillhet. Jag har mycket svårt för sådan ensamhet. Det beror på en traumatisk upplevelse i min barndom. Jag hade en barnbok som hette Palle Ensam i Världen. Den handlade om Palle 6 år som vaknade mitt i natten, gick ut i staden han bodde i, och upptäckte att han var helt ensam. Det fanns inte en enda människa. Palle tyckte det var roligt, han kunde köra spårvagn, han kunde äta godis och göra i stort sett vad han ville. Jag tyckte bara det var läskigt. Att vara helt ensam och inte hitta en enda människa. Den boken gjorde djupare intryck än man kan tro. En vanlig "oskyldig" barnbok. Tänk på det ni föräldrar, välj böcker med omsorg till era barn så de fullt ut kan uppleva stillheten på den finska landsbygden när de blir stora. Men som sagt, jag längtar tillbaka till stillheten i Tavastby, så även om era barn läser olämpliga böcker när de är små, kanske det går över så småningom. För mig har det tagit runt 35 år.

I dag ska jag åka till Filipstad över helgen. Jag har noterat att när jag ska åka någonstans vill jag alltid ta med mig en bok som på något sätt knyter an till resmålet. När jag för en del år sedan ofta reste till Grangärde, följde alltid en diktsamling av Dan Andersson med. När jag åker till Göteborg, vilket händer titt som tätt, plockar jag ofta ner en bok av Claes Hylinger, t ex Nya dagar och nätter i Paris och Göteborg. När vi åkte till Finland förra helgen tänkte jag packa ner Ett långt farväl av Claes Hylinger, men han fick stanna hemma till förmån för en massa hundböcker. Och inför morgondagens resa till Filipstad har jag plockat fram en diktsamling av Nils Ferlin. Ni som inte riktigt förstår hur författarna, böckerna och platserna ovan hänger ihop, får väl läsa lite. Eller möjligen fråga mig.

Nu har jag återupptagit vanan att alltid göra mig en espresso innan jag åker till jobbet. Det senast inköpta kaffet (vad-det-nu-heter. Se ett tidigare inlägg) är vansinnigt gott, och en sådan kopp innan man sätter sig i bilen gör att resan till jobbet känns riktigt trevlig. (Om man åker Vespa till jobbet är resan redan trevlig, men blir rena paradisupplevelsen efter en espresso.) Eftersmaken av kaffet är stark och vara länge, och man känner sig vansinnigt nöjd med livet. I morse var jag så nöjd så jag körde in i fel parkeringsgarage. Uppenbarligen trodde jag att jag körde Vespa, för jag körde in i det garage jag brukar parkera Vespan i. Men när jag skulle köra in i parkeringsrutan upptäckte jag att jag inte fick plats, och då kom jag på att jag faktistkt körde bil. Och kör man bil får man allt snällt parkera i ett annat garage. (Om jag inte märker om jag kör en Vespa eller en bil kanske det inte var så konstigt att jag inte klarade uppkörningen för MC härförleden.) Hur som helst, nu sitter jag på jobbet redo för dagens prövningar

I och med att jag börjat skriva egen blogg har jag också börjat läsa andras bloggar. Det är slående många bloggar som är skrivna av människor som inte verkar må bra. Det är ungdomar som inte känner sig älskade av sina föräldrar, ungdomar till föräldrar som inte älskar sina ungdomar, ungdomar som av något annat skäl mår riktigt dåligt (traumatiska upplevelser i barndomen som inte blivit hanterade på rätt sätt). Så finns det en massa vuxna som lider av sviterna efter sin uppväxt som av ett eller annat skäl har skadat dem för livet. (Som tur är finns det många fler bloggar skrivna av folk som verkar må förträffligt, men dom lämnar vi därhän just nu.) När jag läser om alla dessa trasiga själar känner jag ofta att jag skulle vilja göra något för mänskligheten. Men vad kan man göra. Jag drabbas lätt av en känsla av maktlöshet. Ibland funderar jag på om man skulle ta sig an fosterbarn. Jag vet inget om det, vad det innebär, hur det fungerar, hur man gör. Men det skulle kunna vara ett sätt att göra något. Men jag vet inte om jag skulle kunna ta hand om barn som behöver särskilt stöd, så kallade problembarn. Jag har aldrig haft några problembarn. Jag tror att min styrka ligger i att se till att barn inte blir problembarn. Ibland funderar jag också på om man skulle kunna göra en insats via någon slags jourtelefon, som BRIS-telefon, jourhavande medmänniska eller något liknande. Det är förmodligen inte lika krävande, i alla fall inte något som pågår jämnt. Vi får väl se vad det kan bli. Förmodligen ingenting. Jag kommer fortsätta att bara glida omkring i livet på en räkmacka och när det är politiskt korrekt ojja mig över orättvisor och elände i samhället, men så fort någon ber mig göra något kommer jag låtsas som jag fått majonäs i örat.

Som jag tidigare berättat har vi varit tvungna att köpa en hel del saker innan vi får en hund i huset. Kompostgaller, staket, koppel, halsband, matskålar, sovfällar, kammar, borstar, etc. Var för sig inte speciellt dyrt, och kanske några tusen totalt. I går var vi och köpte en bur att ha i bilen. Den var väl inte heller så dyr, runt en 600 spänn. Och så långt är det väl OK. Hunden i sig kostar väl också en del, men det visste vi ju, och det är inte heller några problem. Problemet uppstod i går kväll när vi skulle se om nya buren får plats i bilen. NYA BUREN FÅR INTE PLATS I BILEN. I alla fall inte tillsammans med semesterpackningen. Så okey, runt 20 papp i startkostnad för en hund, och några antal tusen i driftkostnad varje år känns väl ganska billigt med tanke på vad man får för pengarna, men nu är jag ju tvungen att köpa en ny, större bil. Och nya bilar är aldrig värda pengarna. De kostar ju runt 10 gånger så mycket som en hund. Men är knappast 10 gånger roligare. Och snacka om att jag ojjar mig över småproblem. Många människor i Sverige skulle vara glada om de över huvud taget hade råd att åka på semester. Utan hund. I en liten bil. Men det är lätt att förlora perspektivet. Och ibland kan man behöva påminnas om att man har det jävligt bra.

I andan av att det ljuva livet behöver kryddas lite, varför-inte-med-choklad, kommer här en ny och viktigt omröstning.