Idag har Ia varit på dagis igen. Tanken med det var ju att få kontinuitet i det så vi inte måste skola in henne på nytt efter helgerna. Idag kan jag säga att jag inte riktigt fick intryck av att det skulle behövas. När vi kom dit i morse försökte hon hoppa över grinden in på dagiset. Grinden är väl i runda slängar 150 cm, och Ia försökte flera gånger hoppa över den. Snacka om att vara glad att få komma till dagis. Allt hade gått bra enligt utsago, jag var själv inte inne och hämtade. Nu på kvällen har hon haft en jobbig period. Eller om det möjligen är frun som haft en jobbig period. Ia har hoppat och bitit frun i armar och i fötter (ja, dit behövde hon inte hoppa förstås) och frun var helt med på leken. Hon skrek av glädje och lät sig jagas och verkligen njöt av att få leka. Trodde Ia i alla fall. Sanningen är dock en annan. Det konstiga är att mig vill Ia aldrig leka så med. Jag vet inte om jag tydligare har sagt att jag inte är road av en sådan lek, eller vad det är som gör att Ia inte försöker locka mig till sådan lekar. Lite frustrerande är det att man inte riktigt vet, för då kan man ju inte göra något åt det.

(Bakgrundshistorien finns i ett gammalt inlägg) Nu har jag fastställt planerna för nyårsfirandet. Dagen före nyårsafton åker jag med mina föräldrar de 50 milen för att på kvällen delta i 100-årskalaset för min farmors bror. Det kommer säkert att bli just ett sjuhelvetes kalas. Jag misstänker att min farbror är inblandad på något sätt, eftersom han är rektor på den skola där kalaset ska hållas då födelsedagsbarnet och skolan av många skäl är starkt knutna till varandra. Och min farbrors 50-årskalas för några år sedan var just en 7helvetes fest med trolleri, akrobatik, fyrverkeri, marschorkester och massa god mat (inklusive rotmos, ty "all glädje utan rotmos är konstlad glädje") och jag förväntar mig en liknande fest.På nyårsaftonens morgon tar jag extvåtusentåget hem igen, och jag kan fira nyår med familj och bästa vännerna. Så enkelt var det löst.

Min "personliga bankman" hade bjudit in mig till rådgivning kring min ekonomi, och igår träffade jag henne. Det brukar ske ungefär var 18 månad. Besöken handlar i första hand om hur jag ska spara pengar och i andra hand om att jag borde teckna någon slags pensionsförsäkring i banken och denna gång även om att jag borde skaffa ett Visa Gold-kort. Jag är en utmaning för en personlig bankman, för frågan är om det finns någon som är mer ointresserad av att mecka med pengar än jag. Som alltid diskuterade vi mest hur jag ska placera de pengar jag sparar. Och det märkliga är att det som den personliga bankmannen rekomenderade vid förra träffen och som jag följde, alltid är fel vid nästa träff. För då är inte den fonden lika bra längre, och fördelningen mellan aktiefonder och räntefonder borde numer se annorlunda ut, och .....jag vet inte vad. I alla fall så föreslog hon att jag skulle spara lite annorlunda och byta lite fonder, och då gör jag så. Jag orkar inte bry mig. Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Av någon anledning kom vi att prata om när barnen kommer att flytta hemifrån, och då sa jag att det dröjer länge än hoppas jag. Jag hoppas få ha den äldsta hemma i alla fall i tio år till. Då tittade bankmannen på mig och min fru (som också var med) och frågade; När ska ni börja leva då? Jag kände då att vi kanske inte riktigt var på samma våglängd. Eller det kände jag egentligen redan innan och det var därför jag sa att jag ville ha mina barn hemma länge till. Och det gav ju den effekten jag hoppades på. Dessutom är det ju alldeles sant. En annan intressant iaktagelse under detta besök hos den personliga bankmannen var hur frustrerad hon blev över att min fru inte sparar några pengar. Bakgrunden är följande. När min fru och jag hade varit tillsammans i ungefär 4 månader hade vi redan trasslat ihop vår ekonomi med varandra så det gick inte att hålla isär vems pengar som var vems. Vi bodde bägge två fortfarande "hemma" men hade varsin inkomst. Så småningom köpte vi lägenhet och då var den gemensamma ekonomin ett fullkomligt faktum. Och så har det varit sedan dess. Vi har aldrig haft några "egna" pengar, utan allt som köpts har varit med gemensamma pengar. Har någon velat köpa något bara till sig (en Vespa, en espressobryggare, en hund eller så) har det alltid varit Ok för den andre. Det fungerar utmärkt. För närvarande är det så att frun betalar alla räkningar varje månad, jag betalar alla räntor och avsätter pengar till sparande. På så sätt får vi ungefär lika mycket kvar varje månad, och det fungerar utmärkt. Men som sagt, min personliga bankman kunde inte förstå att min fru inte sparade något till sig själv. Och vår förklaring att jag sparar till OSS, gick inte riktigt hem. Men va´ fan, vi är ju gifta dessutom. Så sammanfattningsvis, konsten att knäcka en bankman består av tre delar.Uno: Var fullständigt ointresserad av pengar. Secondo: Ha fullständigt gemensam ekonomi med den du är gift med. Tertsio (heter det så?): Säg att du vill att dina barn ska bo hemma tills de är minst 25 år.

Det finns ju många sätt att ta död på passionen, det kan säkert många med spruckna äktenskap bakom sig vittna om. Jag har, trots ett näst intill perfekt äktenskap lyckats idetntifiera ytterligare en passionsdödare; ej uppdaterad drivrutin på grafikkortet. Det visar sig att flygsimulatorn vägrar starta och skyller på att gammal drivrutin. FAAAAAAAAAAAAAAN! För det första vet jag inte hur man uppdaterar drivrutinen, men om jag gissar rätt är den 35 MB stor, och inget man tankar hem på en snåljåps-ADSL-anslutning. Jag får försöka hålla passionen vid liv med gamla versionen av flygsimulatorn tills jag kommit vidare i drivrutinsuppdateringsträsket.