Om man är uppe länge behöver man lång sovmorgon. I alla fall om man är hund. Och förmodligen barn också. Själv rusade jag upp kvart i sju i morse för att dricka morgonkaffe till julottan. Man sover så himla bra till julottan, och så även i år. Men framåt halv nio masade jag mig upp. Ia sov till bortemot 11. Det hade uppenbarligen varit en ansträngade dag för henne igår. Frågan är väl om juldagen varit så mycket lugnare. När hon vaknat åkte vi till mina föräldrar som vistades på landet (som alltid över jul. Och påsk. Och midsommar. Och nästan alla ndra helger också) Där fanns det också en massa spännande saker. Inte så mycket god jord att äta, men väl en julgran att dansa runt. Problemet var bara att detta stod trängre, så när när Ia drog runt granen i små grodorna råkade hon fälla den. Men både hon och granen överlevde. Den fullständiga lyckan infann sig dock när vi gick ut på åkern och släppte lös hunden. En hur stor åker som helst att springa runt på. Vilket hon gjorde. Jag tycker fortfarande det är lite obehagligt att släppa henne utan koppel eller lina. Man vet ju inte vad hon kan få för sig. Men så fort man sätter sig på knä och ropar på henne kommer hon sättandes i full fart. Men att gå så långt som att påstå att inkallning fungerar gör jag inte. Det fungerar utan störningar, men vad som händer om det kommer en hare, ett rådjur eller en människa vet jag inte. Vad vi inte fått möjlighet att pröva tidigare men kunde göra nu, var att promenera med lös hund. Det visade sig att hon följer med när vi går. Hon far visserligen runt en del, men vi kommer alla åt samma håll. En tanke som slog mig när vi gick där på åkern var att det faktiskt finns en och annan grop i den frusna marken. Om hon trampar ner i ett sådant hål när hon galopperar fram i full fart och fastnar lite lätt, vad händer då med benet? Skadar hon sig? Ni är är lite bevandrade bland lagottohemsidor har kanske läst Sidus och Mias hemsida. Sidus tror jag råkade ut för något sådant. Det låter inte alls roligt.Problemet med att åka till nya ställen med Ia är att hon inte har ro att varken kissa eller bajsa. Det var ett slit utan like för att få henne att kissa på landet idag. Att bajsa var inte att tänka på, så när vi kom hem sprang hon i raketfart genom huset till dörren mot baksidan och sin hage. Hennes hage, ett riktigt skitställe. Inte ens på promenader hemma gör hon det. Så döm om min förvåning när hon bajsade när jag var ute med henne i går kväll när de nadra satt och spelad julklappaspelet. Som rutinerade (hmmm, nåja) hundägare har man ju alltid med sig en bajspåse eller två. Även när man går till jobbet utan hund. Men just igår kväll hade jag ingen med mig. Och trots att jag sedan gick ut med ficklampa för att leta reda på hundskiten kunde jag inte hitta den. Så härmed utfärdas en varning. Det ligger en oupplockad hundskit invid gångvägen, alldeles till höger efter radhusen. Se upp!! Jag kommer och hämtar den till påsk eller när det nu kan bli vi kommer hem till svärmor nästa gång.

Man talar om att julen verkligen är traditionernas högtid och traditionfarscisterna myser. Med tanke på alla skilsmässor och knepiga familjekonstellationer som uppstår i skilsmässornas kölvatten, undrar jag verkligen om jultraditionerna är så starka. Måste man inte fira lite olika jular olika år, för att barnen ska få fira varannan jul med mamma och varannan med pappa, och till detta tillkommer pappans förra frus gamla mamma som man turas om att ta hand om. Sålunda blir nästa omröstning en djupdyjning i traditionsbundenheten under julafton.Den gamla omröstningen visade ju att dopp i grytan är ganska ovanligt. Det var ju inte så konstigt, eftersom de flesta lagar till sin skinka i ugnen, och då blir det ju inget gott doppspad.