Idag har det som sagt varit en speciell dag. På förmiddagen ägnade vi inte speciellt mycket tid åt hunden. Vi förberedde kalas. Bakade och städade. Men mitt på dan var vi ute och la ett litet enkelt spår åt Ia. Jag har aldrig förstått hur man lägger spår och vad det egentligen betyder, men frun fick lära sig det när hon var och lekte med Thira för några månader sedan. I alla fall gjorde vi det, och det gick väl sisådär kan jag säga. Tydligen ska ett spår ligga till sig (jag förstår inte varför och vad som händer då, men det sägs så) och troligt är att vårt spår inte fick mogna ordentligt. I alla fall hittade Ia godishögen, men hon gick inte rakt på, utan virrade omkring en del först. Och sen kom urladdningen. Fyra av fem barn till den redan omskrivna familjen anlände tillsammans med sina föräldrar (förutom släkten, som redan hade kommit). Och stackars hund blev fullkomligt överfallen av barn i åldern mellan 5 och 10 år, som ville klappa och gosa. Allteftersom kvällen gick blev de också modigare och ville leka mer. Dragkamp, som jag avstyrde, springa undan med sin sko, som jag också avstyrde eftersom Ia uppfattade det som lek, tre barn som står och tjatar sitt, ligg, rulla, vacker tass samtidigt, som jag inte avstyrde, pilla på hunden som dragit sig undan till sin bur för att vara i fred, allmänt högljudda barn, barn som spelar piano, you name it. Allt detta var förutsägbart, precis så här visste jag att det skulle bli. Frun tyckte det ändå gick ganska bra, jag som hade Ia i famnen emellanåt och kände hennes stressade puls håller kanske inte helt med. Hur som helst, nästa gång det är dags för kalas måste man nog ta sig en allvarlig funderare på hur man ska göra. För detta kändes inte bra. Men jag vill gärna träffa föräldrarna till dessa änglabarn. Hur gör man?Nu är i alla fall Ia väldigt trött, och hon kommer säkert sova gott hela natten. I morgon måste det bli en lugn dag för henne, så hon orkar med nästa vecka på dagis.

Nu har vi avslutat fruns födelsedagskalas. Hon fyller primtal (1,3,5,7,11,13,17,19,23,29,31,37,41,47,49,51,etc. Gissa själv) Som alltid när vi fyller år bjuder vi den lilla släkt vi har, och så några kamrater. Några av våra kamrater har valt att skaffa 5 barn, så när man bjuder dem, blir det MÅNGA. Och deras barn är kanske inte de lugnaste barnen jag känner. Dom kan gå fram ganska våldsamt, och det har väl gått sönder en och annan sak hemma hos oss under årens lopp. Och det är alltid samma frågeställning varje gång. Orkar vi bjuda dem. Svaret blir nästan alltid JA, eftersom det är så himla kul att träffa i alla fall föräldrarna. Somliga av oss har känt varandra i över 20 år, och den vänskapen är inget som stökiga barn kan tillåtas förstöra. Men varje gång de varit hos oss blir jag så vansinnigt matt i hela kroppen. Min personliga åsikt är kanske att deras föräldrar borde se till att de inte far fram som virvelvindar överallt och hela tiden. Jag har liksom ingen lust att uppfostra andras barn, och skulle jag säga till dem utifrån mina värderingar skulle det inte bli speciellt roligt för någon. Men jag tycker det är fel när man springer i soffor, klättrar på stolar, pillar på allt,klänger i trappor, spelar på pianot när andra försöker prata, pillar mer på alla saker, öppnar fågelburen och sträcker in handen för att klappa fågeln, pillar på någonting annat, och sedan börjar om igen. Och även om man sätter dem att spela spel på övervåningen hörs dom. Dom hoppar på golvet, gungar på gungstolen så det bli märken i väggen, slarvar säkert bort någon spelpjäs, kan börja bråka om spelkartongen och sliter i den så den går sönder, pillar eventuellt sönder något som man glömt plocka undan..... Fan, det ska inte vara så. I alla fall inte med tre eller fyra barn samtidigt. Men ändå vill man träffas. Märkligt. Eller kanske inte. Man super som sagt inte bort över 20 års vänskap hur som helst. Men det kostar på.