Idag har vi fått höra från dagis att flexikoppel är något som det är bra att vi inte har. Jag är inte helt på det klara med varför man inte ska ha flexikoppel, men jag har alltid känt att det inte är någon hit. Det berättas också att det går bättre på promenaderna nu än tidigare. Hon drar inte lika mycket. Här hemma i kväll har vi myst lite grann när vi tittade på TV. Men fortfarande är hon inte den riktiga myshund jag egentligen vill ha. Men det kommer om 2 och ett halvt år enligt säker källa.Ia har också börjat bli duktig på att gå nerför trappan själv. Den är ju ganska brant, men hon tar det lugnt och då går det bra. Frun påpekar just, eftersom hon varit ute och matat kaninen, att Ia har blivit mycket duktigare på att inte springa ut genom ytterdörren så fort man öppnar den. När man säger hej då eller kommer strax, så stannar hon kvar i hallen. Och faktiskt, även när vi ska gå på promenad väntar hon, i alla fall nästan, på att man ska säga varsågod innan hon får gå ut genom dörren. Så det kanske finns hopp trots allt.

Har just slutat titta på Doobido (eller hur det nu stavas) på SVT. En av deltagarna var Claes Malmberg. Han är en av mina absoluta favoriter. Han är vansinnigt rolig, på gränsen till plump ibland, men håller sig alltid på rätt sida om gränsen. Ska man klara av det måste man vara intelektuellt bildad och vilja något, dvs man måste alltid ha allvaret med sig. Claes Malmberg är en mästare på detta. Vilket man till exempel inte kan säga om de klåparna som gör Hey Baberiba (eller hur det nu stavas) på TV4. Tänk er någon av dem göra Lottas pappa i Lotta på Bråkmakargatan, och titta sedan på vilken underbar rolltolkning Claes Malmberg gör. Hans paradroll i förmågan att hantera plumpheten som det anstår en virtous är naturligtvis Ronny Jönsson från Möndalsbro. Jag dör varje gång jag hör den.

Antingen är ni kära läsare lika korkadeoch okunninga som jag eller också är ni finkänsliga. Möjligen bryr ni er inte om så triviala saker. Hur som helst. Idag var jag och åt julbord med jobbet (igen) och kom då att sitta bredvid min italienske vän "Raffe". Under vårt samtal framkom en stor pinsamhet. Ordet familjen på italienska är la famiglia. La familia som jag använt i alla tider (nästan i alla fall) på denna blogg är latin, och möjligen spanska. Men INTE italienska. Jag brukar vara noga med att kontrollera fakta innan jag skriver något, i synnerhet citat, men vad familjen heter på italienska har jag alltså inte kontrollerat. Himla klantigt. Jag ber alla italienare om ursäkt för denna fadäs.