Det blir allt svårare och svårare att skriva något vettigt varje dag. Men det blir väl så när man inte träffar hunden annat än några timmar på kvällen, och då man dessutom ibland gör andra saker hemma. Har man sen inte varken lämnat eller hämtat på dagis vet man i stort sett ingenting. Idag har jag egentligen bara hört berättas att hon på dagis lärt sig att man inte får skälla. Om hon skäller räcker det med att de tittar på henne för att hon ska sluta. Som sagt, en läraktig hund.I kväll hade vi styrelsemöte i villaägarföreningen hemma hos oss. Det är ju alltid spännande med nya människor. Tycker Ia. OCh hon vill väldigt gärna hälsa på alla. Då blir det ganska svårt. Vi skulle nog vilja att hon inte hoppade upp på främmande människor. Vi vet hur man ska träna det, men det kräver främmande människor att träna med, så kallade figuranter. Och det är inget man kan köpa någonstans. Så än så länge hoppar hon glatt på allt och alla, men vi försöker instruera våra gäster hur de ska göra, men ibland vill de inte. Vissa gäster verkar lika glada som vi åt en hund som kommer och hoppar upp och vill slicka en i ansiktet. Folk är bra konstiga.

....Visst kan det vara roligt att vi för första gången i världshistorien har en svensk i rymden, men allvarligt talat, vad betyder det för mänskligheten egentligen? Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes vad man kan läsa i boken Smakens Fysionomi av Brillat-Savarin. Där skriver han:Uppfinningen av en ny rätt bidrar i högre grad till människosläktets lycka än fyndet av en ny stjärna på himlenOch jag tycker nog att intresset för Christer Fuglesangs rymdresa har tagit lite väl stort medieutrymme. DN:s framsida i dag upptogs helt av Christers äventyr i rymden. Nog har det väl hänt viktigare saker än så? Eller kanske inte. Det kanske bara är jag som är insnöad på mat och inte kan se värdet av att ha en svensk i rymden för första gången.

Jag hade den stora förmånen att få äta lunch med en speciell arbetskamrat igår. Han har varit sjukskriven på grund av utbrändhet, men håller nu på att sakta komma tillbaka. I alla fall, han berättade om sin nya hobby. När han och jag för ett år sedan flög till Göteborg för en tjänsteförrättning kom vi på att vi båda har ett visst intresse för flygsimulatorer på datorn. Jag sa då åt honom att skulle behöva skaffa sig en riktig joystick för att få ut mer av programmet. Han berättade igår att det hade han gjort. Och det hade givit mycket mer. Men sedan hade han inte nöjt sig med det, utan varit tvungen att köpa sig en ännu bättre styrmojäng (ratt och pedaler) som är speciellt ämnade för just flygsimulatorer. Men inte heller det hade varit tillräckligt, utan han hade nu under hösten börjat ta riktiga flyglektioner, och siktar på ett flygcert någon gång under nästa år. Och han berättade att han hade anammat en definition av vad en riktig hobby ska vara. Den ska ta tid från det ordinarie arbetet, den ska vara av sådan art att man aldrig kan säga att man är fullärd och den ska ha potential att ekonomiskt ruinera. Flygning uppfyller alla dessa kriterier påstod han. Det gör hundägande också!