Så har det då åter blivit kväll hemma hos familjen. En dag som började stilla med morgonfika i gryningen, och avslutas i ljuset från en adventsljusstake och datorns bildskärm. Strax ska jag koka lite te och sedan gå och lägga mig. Även om jag inte är speciellt religiös, (dvs. inte alls) är jag väl medveten om vikten av andakt även i ett hedniskt liv. Det är därför jag värdesätter en stilla stund både morgon och kväll. Och i synnerhet när dagarna i övrigt går i full fart. Som denna till exempel. Efter morgonfikat satte jag en bulldeg. Sedan lagade jag frukost. Städade lite. Bakade ut bullarna. Satte middagsgrytan på kokning, Rostade kaffe. Började baka av bullarna. Dukade fram till kalaset. Kokade kaffe, värmde glögg, Adventsfikade. Kokade ris och åt en hastig middag. Begav mig in till en adventsgudstjänst anordnad av Templet. Deltog i den. Åkte hem. Gick ut med hunden, och nu sitter jag här. Den fundersamme kan ju undra vad jag om inte är speciellt religiös gjorde på en adventsgudstjänst. Det undrade egentligen jag också. Ett skäl kan ju vara att jag fick träffa bröderna i Templet. Ett annat skäl kan vara att officianten, en TR-broder är en ganska god talare, även om han ibland talar om gud och sånt. Dessutom finns det tillräckligt mycket förnuftigt i det kristna budskapet man kan ta till sig, även om man inte tar till sig själva gudstron. Dessutom ger det också tid för en stunds andakt. Nu ska jag koka mig lite te som jag sedan andaktsfullt ska hälla i mig. God natt alla och låt oss glädja oss åt att denna dagen i all fall inte gick sämre än så här.

Vad gör en lagotto på första advent? Ja, inte dricker hon glögg i alla fall. Och inte äter hon saffransbullar heller. Men hon blir väldigt glad åt våra adventsfikagäster. I synnerhet när det är en massa barn som tycker om att gosa med henne. De barn som i stället för att gosa med henne spelar dragspel, är hon inte fullt så glad över. Men på det hela taget uppskattade hon nog evenemanget. Vi har ju noterat att när hon kommer in från kvällspromenaden är hon ibland mer än lovligt uppspelt. Hon far runt i huset och biter i allt och alla. I kväll tänkte vi att vi på något sätt skulle få henne att lugna ner sig. Vi gömde lite godis som hon skulle få leta efter när hon kom in, och när hon hittat det fick hon ett kex att knapra på i sin bur. Men inte fan hjälpte det. Hon är lika galen som vanligt. På den nyss avslutade kvällspromenaden mötte vi tre stycken andra små hundar. De skälle och levde fan och hon som var ute med dem sa åt hundarna: Okey nu tar vi familjen med lagotton. Om ni springer först och hugger dem i benen kommer jag efter och avslutar det hela. Kom igen nu, nu ska vi ha roligt. I alla fall var det nog så hundarna uppfattade hennes signaler. Hon skrek åt dem och slet dem i kopplet, och det uppfattar hundar, i alla fall enligt litteraturen, som en uppmaning till kamp. Men Ia bara tittade på dem som om de inte var kloka och sen gick vi vidare. Lite senare gick vi förbi det hus där dessa hundar bor, och då visade det sig att en av hundarna var kvar ute i trädgården medan de andra hade hunnit in. Men bara en kort stund. För när vi kom förbi var hunden inte längre i trädgården. Den var ute på gatan hos oss. Grinden var nämligen inte stängd, så han kunde smita ut. Men det ordnade upp sig.

Ett sådant är lövsprickningen, men det tänker jag inte skriva om nu, det får bli i vår, om man lyckas hålla liv i bloggen så länge. Nu tänker jag närmast på gryningen. Morgonkaffe med tända ljus och se hur gryningen kommer smygande. Problemen är dock två. För det första måste man stiga upp så förbannat tidigt för att inte missa gryningen. I december kommer gryningen runt halv åtta redan. För det andra, om det blir den dag med fint väder, är gryningen över redan innan man hunnit till påtåren. Sålunda måste man stiga upp ännu tidigare så man kan sitta en halvtimme och vänta på att gryningen ska börja. Då kan man eventuellt hinna fika klart innan gryningen övergått i dag. Idag verkar det bli en fin dag, och dessutom var jag tvungen att sätta en bulldeg före jag fick morgonkaffe, så det blev väldigt snärjigt att hinna med fikat till gryningen. Men vi tände i alla fall första ljuset i advetnsljusstaken.

När jag var liten firade vi alltid jul hemma och min mormor och morfar kom och hälsade på (de bodde runt 30 mil från oss), och över nyår åkte vi alltid till min farmor och farfar (de bodde runt 50 mil från oss). Självklart har jag bara fina minnen från min barndoms jular och nyår. Dagen före nyårsafton fyllde min farmors bror år, och vi var alltid där på kalas. Det var mycket folk, mycket kakor och annat gott att äta, en hel del musik (flera bland både gäster och inte minst födelsedagsbarnet spelade instrument) och alltid mycket trevligt. Jag har oerhört fina minnen från dessa kalas. Men när min farmor och farfar dött gick det liksom inte längre att fortsätta den traditionen. Några år besökte vi andra släktingar på samma ort, men det blev liksom "inte som förr". Sedan var det ett antal år då jag alltid hade influensa över nyår, så då ordnade det sig automatiskt med hur man skulle fira nyår. Men sedan millenieskiftet har vi hittat en ny nyårstradition. Vi brukar numer fira nyår tillsammans med våra bästa vänner, (som som bara flyttar längre och längre ifrån oss, se tidigare inlägg) och fast vi bara gjort det sju gånger hittills känns det som en väldigt fin tradition, mycket viktig att bevara.Nu har emellertid det hänt, som redan antytts i en kommentar till ett tidigare inlägg. Min farmors bror fyller 100 år dagen före nyårsafton. Eftersom han fortfarande lever kommer det att bli ett sjuhelvetes kalas. Det kalaset vill jag vara med på. Och visst, det är ju dagen före nyårsafton, och jag kan ta första tåget hem på nyårsafton, men det vore faktiskt roligt att vara i den delen av landet över nyår igen. Men lika roligt att fira nyår med våra bästa vänner. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kommer att missa något hur jag än gör. Fan!

I torsdags skickade jag ett mejl till en arbetskamrat och frågade om hon och hennes familj ville komma över till oss på adventsfika på första advent. -Självklart, svarade hon. Men sen slog det mig att jag i alla fall borde fråga. Eftersom vi numer har hund måste man ju tänka på att vissa kan vara allergiska mot hund. Så jag skickade iväg ett nytt mejl. "Tål ni hund?". Svaret kom blixtsnabbt: "Ja, men vi tycker pepparkakor är godare."