Idag har vi fått höra från dagis att flexikoppel är något som det är bra att vi inte har. Jag är inte helt på det klara med varför man inte ska ha flexikoppel, men jag har alltid känt att det inte är någon hit. Det berättas också att det går bättre på promenaderna nu än tidigare. Hon drar inte lika mycket. Här hemma i kväll har vi myst lite grann när vi tittade på TV. Men fortfarande är hon inte den riktiga myshund jag egentligen vill ha. Men det kommer om 2 och ett halvt år enligt säker källa.Ia har också börjat bli duktig på att gå nerför trappan själv. Den är ju ganska brant, men hon tar det lugnt och då går det bra. Frun påpekar just, eftersom hon varit ute och matat kaninen, att Ia har blivit mycket duktigare på att inte springa ut genom ytterdörren så fort man öppnar den. När man säger hej då eller kommer strax, så stannar hon kvar i hallen. Och faktiskt, även när vi ska gå på promenad väntar hon, i alla fall nästan, på att man ska säga varsågod innan hon får gå ut genom dörren. Så det kanske finns hopp trots allt.

Har just slutat titta på Doobido (eller hur det nu stavas) på SVT. En av deltagarna var Claes Malmberg. Han är en av mina absoluta favoriter. Han är vansinnigt rolig, på gränsen till plump ibland, men håller sig alltid på rätt sida om gränsen. Ska man klara av det måste man vara intelektuellt bildad och vilja något, dvs man måste alltid ha allvaret med sig. Claes Malmberg är en mästare på detta. Vilket man till exempel inte kan säga om de klåparna som gör Hey Baberiba (eller hur det nu stavas) på TV4. Tänk er någon av dem göra Lottas pappa i Lotta på Bråkmakargatan, och titta sedan på vilken underbar rolltolkning Claes Malmberg gör. Hans paradroll i förmågan att hantera plumpheten som det anstår en virtous är naturligtvis Ronny Jönsson från Möndalsbro. Jag dör varje gång jag hör den.

Antingen är ni kära läsare lika korkadeoch okunninga som jag eller också är ni finkänsliga. Möjligen bryr ni er inte om så triviala saker. Hur som helst. Idag var jag och åt julbord med jobbet (igen) och kom då att sitta bredvid min italienske vän "Raffe". Under vårt samtal framkom en stor pinsamhet. Ordet familjen på italienska är la famiglia. La familia som jag använt i alla tider (nästan i alla fall) på denna blogg är latin, och möjligen spanska. Men INTE italienska. Jag brukar vara noga med att kontrollera fakta innan jag skriver något, i synnerhet citat, men vad familjen heter på italienska har jag alltså inte kontrollerat. Himla klantigt. Jag ber alla italienare om ursäkt för denna fadäs.

Nu vet vi att det i stort sett bara är jag som kokar julskinkan och att ischokladen delar svenska folket i två lika stora halvor (för och emot). Nu är det dags att utforska TV-tittande. Gör er röst hörd i den nya omröstningen.

Härförleden var vi ju på begravning av svärmorfar. Begravningar är ju sällan speciellt muntra tillställningar, men denna begravning gav mig faktiskt något positivt att bära vidare på. I slutet av begravningsakten ska ju alla vandra runt kistan för att ta farväl. Det var grannen till svärmorfar, en gammal tant på runt 90 år, (världens häftigaste tant för övrigt) stod vid kistan för att ta farväl, och när hon skulle gå därifrån klappade hon kistan på samma sätt som man klappar om en gammal häst när man lämnar den i stallet efter dagens arbete. Några klappningar som betyder något i still med "såja lilla gubben", eller "det blir nog bra med det här också ska du se". Ett fantastiskt sätt att gå vidare på. Jag är full av beundran.

...när man tittar på vad jag lyckats skriva de senaste veckorna. Det är inte speciellt mycket. Jag hinner inte tänka och jag hinner inte skriva. Det som tar mycket tid just nu är jobbet. Det är ju en himla tur att jag har ett så roligt jobb. Men det är lite tråkigt att inte hinna skriva blogg, och än mindre läsa och kommentera andras. Jag förstår inte hur folk får tiden att räcka till. Jag läser nästan varje kväll om Breezies soffslapp. Jag har inte ens tid att titta åt soffan, än mindre slappa i den. I måndags kväll hade jag tempelmöte. När jag kom hem bakade vi pepparkakor, till bortemot 10. I tisdags hade jag styrelsemöte i villaägarföreningen. När det var slut bakade vi lussebullar. Det var inte klart förrän runt 11. I går var jag på möte i nykterhetslogen och kom hem runt halv 10. Idag har jag varit på julfest på jobbet och kom hem halv 10. Sedan ska man kolla posten, prata lite med barnen, och sen blir det inte mycket tid kvar till att läsa och skriva. Att ligga på soffan kommer inte ens på fråga. Breezie, hur gör man?

Nu börjar det bli löjligt. Jag vet fan ingenting om vad som hänt idag. Jag har varit på julfest på jobbet och kom just hem. Har lekt lite med hunden men inte mycket mer. Men så vitt jag vet har det gått bra idag. Innan jag kom hem har det genomförts en himla massa hundaktiveringsaktiviteter. Få se om Ia är lugnare på dagis i morgon. Fan trot.

Varför finns det inga lussehundar? Lussekatter finns det ju. Sådana har jag ätit massor av idag. Och det är kanske därför det inte finns lussehundar. Vem vill äta en hund? (Förutom några miljarder kineser. Då borde det finnas lussehundar i Kina? Ska kolla med min kinesiske arbetskamrat.) I alla fall blev vi inte väckta av en hund med glitter i pälsen sjungandes luciasången. Efter traditionellt morgonluciafika åkte frun och hund till dagis. Idag, liksom igår åkte de buss. Det var inte alls lika roligt som det varit tidigare. Ia vara ganska så ynklig och ville åka knä i stället för buss. (eller snarare också) Vid hämtningen idag fick vi faktiskt höra lite mer om hur det går på dagis. Dom berättade att hon faktiskt drar ganska mycket när de är på promenad. Och vi som tycker att hon drar mycket mindre nu än tidigare. Dom skulle alltså bara veta hur det varit. Sedan undrade dom om vi aktiverar Ia mycket hemma. Svaret var ju att eftersom hon verkar så trött när hon kommer från dagis har vi valt att inte göra det. Men enligt utsago verkar hon ha en massa överskottsenergi som hon släpper ut i rummet på dagis. Hon är mao ganska livlig. Det lät som en uppmaning att vi borde aktivera henne mer. Långpromenad låg nära till hands att föreslå från dagis, men det fungerar ju inte på en valp. Men jag har lite svårt att få ihop logiken. Även om vi aktiverar henne när hon kommer hem så kommer hon ju att vila på natten och vara utvilad morognen efter i alla fall. Så det får jag inte ihop. Eller kan det vara så att det inte är överskottsengergi vi talar om, utan om någonting annat. Kanske stress på grund av understimulans? Då kan ju lösningen vara att aktivera mer hemma på kvällen. Men eftersom hon verkar trött när hon kommer hem från dagis funderar jag på om inte dagisvistelsen fortfarande är så ny och spännande att den ger tillräcklig stimulans. Äh, jag förstår inte riktigt. För säkerhets skull har vi lekt lite nu på kvällen när vi kom in från kvällspromenaden. Men vi har efter bästa förmåga försökt aktivera hjärnan, inte kroppen på hunden. Hjärnaktivering ska väl vara minst lika tröttande för en liten hund som fysisk motion.