Det blir allt svårare och svårare att skriva något vettigt varje dag. Men det blir väl så när man inte träffar hunden annat än några timmar på kvällen, och då man dessutom ibland gör andra saker hemma. Har man sen inte varken lämnat eller hämtat på dagis vet man i stort sett ingenting. Idag har jag egentligen bara hört berättas att hon på dagis lärt sig att man inte får skälla. Om hon skäller räcker det med att de tittar på henne för att hon ska sluta. Som sagt, en läraktig hund.I kväll hade vi styrelsemöte i villaägarföreningen hemma hos oss. Det är ju alltid spännande med nya människor. Tycker Ia. OCh hon vill väldigt gärna hälsa på alla. Då blir det ganska svårt. Vi skulle nog vilja att hon inte hoppade upp på främmande människor. Vi vet hur man ska träna det, men det kräver främmande människor att träna med, så kallade figuranter. Och det är inget man kan köpa någonstans. Så än så länge hoppar hon glatt på allt och alla, men vi försöker instruera våra gäster hur de ska göra, men ibland vill de inte. Vissa gäster verkar lika glada som vi åt en hund som kommer och hoppar upp och vill slicka en i ansiktet. Folk är bra konstiga.

....Visst kan det vara roligt att vi för första gången i världshistorien har en svensk i rymden, men allvarligt talat, vad betyder det för mänskligheten egentligen? Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes vad man kan läsa i boken Smakens Fysionomi av Brillat-Savarin. Där skriver han:Uppfinningen av en ny rätt bidrar i högre grad till människosläktets lycka än fyndet av en ny stjärna på himlenOch jag tycker nog att intresset för Christer Fuglesangs rymdresa har tagit lite väl stort medieutrymme. DN:s framsida i dag upptogs helt av Christers äventyr i rymden. Nog har det väl hänt viktigare saker än så? Eller kanske inte. Det kanske bara är jag som är insnöad på mat och inte kan se värdet av att ha en svensk i rymden för första gången.

Jag hade den stora förmånen att få äta lunch med en speciell arbetskamrat igår. Han har varit sjukskriven på grund av utbrändhet, men håller nu på att sakta komma tillbaka. I alla fall, han berättade om sin nya hobby. När han och jag för ett år sedan flög till Göteborg för en tjänsteförrättning kom vi på att vi båda har ett visst intresse för flygsimulatorer på datorn. Jag sa då åt honom att skulle behöva skaffa sig en riktig joystick för att få ut mer av programmet. Han berättade igår att det hade han gjort. Och det hade givit mycket mer. Men sedan hade han inte nöjt sig med det, utan varit tvungen att köpa sig en ännu bättre styrmojäng (ratt och pedaler) som är speciellt ämnade för just flygsimulatorer. Men inte heller det hade varit tillräckligt, utan han hade nu under hösten börjat ta riktiga flyglektioner, och siktar på ett flygcert någon gång under nästa år. Och han berättade att han hade anammat en definition av vad en riktig hobby ska vara. Den ska ta tid från det ordinarie arbetet, den ska vara av sådan art att man aldrig kan säga att man är fullärd och den ska ha potential att ekonomiskt ruinera. Flygning uppfyller alla dessa kriterier påstod han. Det gör hundägande också!

Återigen en lyckad dag på dagis. Enligt utsago går det bättre och bättre för varje dag (vore väl fan annars). Så relativt sett kan man känna sig nöjd. Men i absoluta tal vet jag inget. Jag vet ju inte på vilken nivå i förhållande till andra hundar, och förväntingar från dagis vi började på. Men hur som helst, inget att rapportera. Sen hon kom hem har hon varit trött, och legat och sovit. Inte ens pepparkaksbaket kunde få henne att lämna sin sköna, smutsiga äckliga sovkudde. Nu är hon ute på kvällspromenad, så när hon kommer in är det väl full fart på henne kan man misstänka. Så nu gäller det för mig att snabbt som fan hoppa i säng och låtsas sova innan dom kommer hem. (lär väl bli svårt om jag ska hinna läsa några andra bloggar och kanske skriva lite mer.)

Helt klart är jag i minoritet. Vi är ytterst få som kokar julskinkan. Märkligt tycker jag.Vi fortsätter utforska julens fröjder med en ny frågeställning. Något som verkar vara en julnödvändighet är ischoklad. Jag tycker ischoklad är äckligt. Dessutom kan man inte göra den på annat än choklad av dålig kvalitet. I bra choklad är fettet kakaosmör, inget annat fett. Menn kakaosmör och kokosfett blandar sig inte. Därför måste man köpa choklad av undermålig kvalitet där man ersatt en del av kakaosmöret med något annat billigt äckligt, till exemepel vegetabiliskt fett. Då kan man få kokosfettet att blanda sig. Av detta skäl tycker jag ischoklad är en styggelse, och borde utrotas från jorden yta. Är jag ensam om den uppfattningen också?

Idag var det dags för en av höstens största höjdpunkter. Någon som både jag och övriga familjen sett fram emot sedan vi fick reda på att det skulle bli, dvs sedan i augusti; hundutställning på Älvsjömässan utanför Stockholm. Kan en söndag i början av december egentligen erbjuda något bättre. En liten detalj som varit olöst var hundvakt. Vi kunde ju inte ta med oss Ia till utställningen. In i det sista igår kväll hoppades vi på att det skulle dyka upp en hundvakt, som en skänk från ovan, men det gjorde det inte. Och det är väl inte så konstigt, men man kunde ju hoppas. Det betydde att antingen jag eller min fru skulle få stanna hemma idag. Osjälvisk som jag är erbjöd jag mig att stanna hemma. Det skulle eventuellt köpas lite tillbehör också, och då är frun mer lämpad än jag. Så heroisk som jag är, gick jag upp tidigt i morse för att ta hand om Ia när de andra åkte iväg. När jag vakande hörde jag hur de höll på att göra sig färdiga. Det var irriterade röster som hördes nerifrån hallen när dom höll på att ge sig iväg. Dom var nämligen inte ute i så god tid. Nåväl, efter en stunds tjafs dem emellan kom de i alla fall iväg. Eftersom vår uppfödare också skulle till utställningen hade vi tänkt ge henne en CD-skiva med lite bilder och film på Ia. Den satt jag uppe till halv fyra i natt och meckade med. Jag var alltså inte så pigg i morse. Men det var inte Ia heller, så det ordnade sig. I alla fall, så småningom kommer familjen hem från utställningen. Det första min fru säger är: Fy faaaan, vad jag har ont i huvudet. Sedan säger äldsta dottern efter en stund: Usch, jag skulle inte åkt på hundutställningen. Jag borde varit hemma och jobbat med läxor och vilat! Och det vilar en stor irritation över hela den hemvändande sällskapet. Och då undrar jag: Här har man alltså gjort årets största uppoffring och stannat hemma från en hundutställning, och de som fått åka verkar inte vara det minsta nöjda. De går omkring och gnäller och verkar tycka det varit allmänt jobbigt hela dan. Jamen, varför fick inte jag åka? Jag hade kommit hem med ett leende på läpparna efter att ha fått se en himla massa goa och fina hundar. Jag hade pratat oavbrutet om alla intryck jag fått under dagen, och jag hade gått på högvarv hela kvällen av glädje. Så förutom att jag är ledsen för att jag inte fick åka och titta på hundar, är jag sur för att de som gjorde det inte verkar ha uppskattat vare sig att vara där eller att jag var hemma. På kvällen var vi bjudna på adventsfika hon före detta grannar, och i rimlighetens namn var det min tur att inte vara hemma. Problemet var bara att jag var så jävla sur, så jag kunde lika gärna varit hemma då också. Jag och mina barn kom sist och gick först. En total katastrof, för det var ett oerhört fint adventsfika, mycket gott att äta, många trevliga människor jag aldrig träffat förut, och så var det väldigt roligt att få träffa värdfolket, vilket inte sker så ofta.

Hur firar en lagotto nobeldagen? Ja inte är hon på nobelbankett och käkar svindyr mat och biter folk i långklänningarna. Hon börjar dagen med att sova riktigt länge. Vaknar bara för frukost runt 8-tiden, och sover sedan vidare till bortemot elva (Jag säger bara det, tonåringar) Sen sliter hon med husse ut på en liten promenad, kommer hem, bråkar en del med husses tofflor, vilar lite mer, äter lunch, vilar lite mer, sen-vet-jag-ingenting-för-jag-är-inte-hemma, äter middag, gör ingenting, gosar i soffan och på golvet när vi tittar på film, går på kvällspromenad, möter sin lagottokompis Gino, blir jätteglad och vill leka, kommer hem, skitig om fötterna, duschar fötterna, går och lägger sig, och sen gör man inte så mycket med en nobeldag anno 2006.

Idag har Ia för första gången varit på julmarknad. Det var nog både roligt och spännande. Men framför allt antsträngande. Mycket folk att hälsa på, många barn att bli klappad av, många hästar att titta på och en hel del hundar att prata med. En mycket lyckad dag med andra ord. FÖr egen del tyckte jag att Ia drog i kopplet alldeles för mycket, men det kan ju bero på att hon blev uppjagad av allt nytt. Annars drar hon inte alls mycket i kopplet längre. Vi måste fråga på dagis hur hon är när dom är ute och går. En annan sak som jag nog inte skrivit om, eftersom det har kommit så sakteliga är att Ia nu har börjat gå nerför trappan från övervåningen,. Uppför har hon ju alltid gått, även när hon inte fick. Men nu övar vi gång nedför också, och det går riktigt bra, men långsamt.