Drömmen om den vita julen när nog många inom sig. I synnerhet de som är gifta, sambos eller barn till en alkoholist. Dom önskar nog verkligen inget hellre än en vit jul. Och dom unnar jag verkligen en vit jul också. (Det var månadens inlägg i alkoholdebatten, nu över till något helt annat.) Men alla ni andra som drömmer om en vit jul kan jag bara säga: Stackars er. Tänk om ni inte får snö på julafton, är julen förstörd då? Under mitt drygt 40-åriga liv har jag upplevt åtskilliga jular både med och utan snö, både med och utan sol. Och när jag ser tillbaka på jularna kan jag inte direkt säga att de utan snö och glittrande sol varit så mycket sämre. Jag minns speciellt en juldag, jag kan väl ha varit en 10-12 år, när det var grått och trist, och jag hade inget att göra. Då åkte min far och jag på en liten utflykt till ett ställe jag aldrig förut varit på. Inget märkvärdigt alls, men det var verkligen trevligt. Och med det trevliga minnet av en mild, grå, slaskig jul, har jag svårt att tycka att det måste vara snö, solsken och fem grader kallt på julafton. Jag har positiva minnen från jular med alla sorters väder.

I går gjorde jag en tidplan över aktiviteterna fram till jul, så nu vet jag vad jag ska göra varje dag den kommande veckan. I går lade jag in sill, bakade pepparkakor, gjorde en ganach till chokladpralinerna (det heter inte fondant, som jag skrev i en kommentar på en annan blogg. En fondant är ju en sockersmet) och bakade rosenbullar och vörtbröd. I kväll har jag bakat uppåkrakakor, gjort en kokossmet och rullat den till kulor som sedan ska doppas i choklad, rullat kulor av ganachen och gjort fudge. I morgon är det vilodag (eller snarare tempelriddardag, men möjlighet att ta igen sånt som jag inte hunnit med i dag, som att skära fudgen och lägga den i en ask) och på onsdag fortsätter det med mer bak och mer godis.

Återigen en dagisdag och jag vet ingenting. Men jag har varit hemma hela kvällen, så lite vet jag. Hundmaten köper man ju säckvis, och säcken förvarar vi i förrådet. Men för att slippa springa dit varje gång det ska hämtas mat, har vi några dagsransoner i en sån där 1,5 liters glassburk från SIA-glass (för övrigt den bästa glassen till rimlig kostnad. Den burken står inne i badrummet, och någon (INTE JAG) hade glömt stänga den dörren när någon duschade. Resten kan ni gissa själva. Men hon åt inte upp 1,5 liter torrfoder, högst några deciliter, vilket inte är det sämsta. Dessutom hade hon inte vett att blötlägga det innan hon åt, så det skulle inte förvåna mig och hon kräks i natt. På kvällspromenaden mötte hon grannskapets andra lagotto, Gino. Dom har ju lekt tillsammans på allvar en gång, och träffats ytterligare några gånger, och det märks väldigt tydligt att dom gillar att leka med varandra. Så bra har hon, så vitt vi vet, aldrig lekt med någon annan. Märkligt, att de kan känna igen sin egen ras (om det nu är orsaken till att de leker så bra tillsammans, men jag skulle tro det).

Dan före dopparedan. Ja mig veterligen handlar dopparedan inte om att doppa kroppen i badkaret för att bli julfin, även om det var något man traditionellt gjorde på julafton förr i världen. För mig handlar det om att doppa julbrödet i skinkspadet. Men hur är det egentligen med dopp i grytan, är det någon mer än jag som vill ha det på julbordet? Berätta om era traditioner i den nya omröstningen.

Omröstningen rörande Kalle Anka eller Karl Bertil Jonsson visar tydligt att Kalle Anka är viktigare. Jag är upprörd. Hur kan vi tillåta oss att tycka att Kalle Anka, som varken är svensk, innehåller en massa oprovocerat våld, är ultrakommersiell och dessutom uttjatad är viktigare än Karl Bertil Jonsson, denne godhjärtade och snälla varelse i en alltigenom högklassigt svenska produktion. Hmmmmmm

Kalas med vissa barn är uppenbarligen mycket jobbigare än en dag på dagis. Ia har i stort sett sovit hela dagen. Men runt klockan tre masade hon sig ut med mig på en promenad. Det för första gången på längen jag var ute med henne i dagsljus, och då såg jag till min förfäran att hon lagt sigt till med en ny ovana. Hon dammsuger marken på smågrus. Hon käkar små små stenar hur mycket som helst. Stenarna är inte större än ett par millimeter, men hon äter många. Jag hoppas de inte stannar kvar i magen utan liksom kommer ut i andra änden. Vad säger expertpanelen, är lagotton en grusätare? Och ska man göra något åt det?När vi badade bastu härförleden passade hon på att tugga sönder gungsstolen också. Eller i alla fall ena armstödet är nu tämligen vältuggat. Jag får väl spackla och måla om sen. När hon slutat tugga.Inlagd sill är ingen italiensk mat har jag kommit på. Jag lade in julsillen idag, och det var inget som Ia tyckte var roligt. Ättika är ju inte hennes favorit, det vet jag sen tidigare. Och när man kokar sillagen, doftar det ju ättika i hela huset. Ia var INTE glad.

Idag har det som sagt varit en speciell dag. På förmiddagen ägnade vi inte speciellt mycket tid åt hunden. Vi förberedde kalas. Bakade och städade. Men mitt på dan var vi ute och la ett litet enkelt spår åt Ia. Jag har aldrig förstått hur man lägger spår och vad det egentligen betyder, men frun fick lära sig det när hon var och lekte med Thira för några månader sedan. I alla fall gjorde vi det, och det gick väl sisådär kan jag säga. Tydligen ska ett spår ligga till sig (jag förstår inte varför och vad som händer då, men det sägs så) och troligt är att vårt spår inte fick mogna ordentligt. I alla fall hittade Ia godishögen, men hon gick inte rakt på, utan virrade omkring en del först. Och sen kom urladdningen. Fyra av fem barn till den redan omskrivna familjen anlände tillsammans med sina föräldrar (förutom släkten, som redan hade kommit). Och stackars hund blev fullkomligt överfallen av barn i åldern mellan 5 och 10 år, som ville klappa och gosa. Allteftersom kvällen gick blev de också modigare och ville leka mer. Dragkamp, som jag avstyrde, springa undan med sin sko, som jag också avstyrde eftersom Ia uppfattade det som lek, tre barn som står och tjatar sitt, ligg, rulla, vacker tass samtidigt, som jag inte avstyrde, pilla på hunden som dragit sig undan till sin bur för att vara i fred, allmänt högljudda barn, barn som spelar piano, you name it. Allt detta var förutsägbart, precis så här visste jag att det skulle bli. Frun tyckte det ändå gick ganska bra, jag som hade Ia i famnen emellanåt och kände hennes stressade puls håller kanske inte helt med. Hur som helst, nästa gång det är dags för kalas måste man nog ta sig en allvarlig funderare på hur man ska göra. För detta kändes inte bra. Men jag vill gärna träffa föräldrarna till dessa änglabarn. Hur gör man?Nu är i alla fall Ia väldigt trött, och hon kommer säkert sova gott hela natten. I morgon måste det bli en lugn dag för henne, så hon orkar med nästa vecka på dagis.

Nu har vi avslutat fruns födelsedagskalas. Hon fyller primtal (1,3,5,7,11,13,17,19,23,29,31,37,41,47,49,51,etc. Gissa själv) Som alltid när vi fyller år bjuder vi den lilla släkt vi har, och så några kamrater. Några av våra kamrater har valt att skaffa 5 barn, så när man bjuder dem, blir det MÅNGA. Och deras barn är kanske inte de lugnaste barnen jag känner. Dom kan gå fram ganska våldsamt, och det har väl gått sönder en och annan sak hemma hos oss under årens lopp. Och det är alltid samma frågeställning varje gång. Orkar vi bjuda dem. Svaret blir nästan alltid JA, eftersom det är så himla kul att träffa i alla fall föräldrarna. Somliga av oss har känt varandra i över 20 år, och den vänskapen är inget som stökiga barn kan tillåtas förstöra. Men varje gång de varit hos oss blir jag så vansinnigt matt i hela kroppen. Min personliga åsikt är kanske att deras föräldrar borde se till att de inte far fram som virvelvindar överallt och hela tiden. Jag har liksom ingen lust att uppfostra andras barn, och skulle jag säga till dem utifrån mina värderingar skulle det inte bli speciellt roligt för någon. Men jag tycker det är fel när man springer i soffor, klättrar på stolar, pillar på allt,klänger i trappor, spelar på pianot när andra försöker prata, pillar mer på alla saker, öppnar fågelburen och sträcker in handen för att klappa fågeln, pillar på någonting annat, och sedan börjar om igen. Och även om man sätter dem att spela spel på övervåningen hörs dom. Dom hoppar på golvet, gungar på gungstolen så det bli märken i väggen, slarvar säkert bort någon spelpjäs, kan börja bråka om spelkartongen och sliter i den så den går sönder, pillar eventuellt sönder något som man glömt plocka undan..... Fan, det ska inte vara så. I alla fall inte med tre eller fyra barn samtidigt. Men ändå vill man träffas. Märkligt. Eller kanske inte. Man super som sagt inte bort över 20 års vänskap hur som helst. Men det kostar på.