Det finns ju många sätt att ta död på passionen, det kan säkert många med spruckna äktenskap bakom sig vittna om. Jag har, trots ett näst intill perfekt äktenskap lyckats idetntifiera ytterligare en passionsdödare; ej uppdaterad drivrutin på grafikkortet. Det visar sig att flygsimulatorn vägrar starta och skyller på att gammal drivrutin. FAAAAAAAAAAAAAAN! För det första vet jag inte hur man uppdaterar drivrutinen, men om jag gissar rätt är den 35 MB stor, och inget man tankar hem på en snåljåps-ADSL-anslutning. Jag får försöka hålla passionen vid liv med gamla versionen av flygsimulatorn tills jag kommit vidare i drivrutinsuppdateringsträsket.

I natt väcktes jag av några konstiga ljud från hundkomposten. Det visade sig vara en kräkande hund. Hon kräktes lite grann, två gånger mitt i natten. Det har ju hänt förr och man börjar bli van. Tanken var att hon skulle till dagis idag, inte för att jag skulle jobba, utan för att hon skulle få lite kontinuitet. Men dom ville inte ha en hund som hade kräkts på natten. Det skulle ju kunna vara maginfluensa. Personligen trodde jag väl inte riktigt det, eftersom den hade hon i torsdags och fredags och har varit pigg sedan dess. Nattens bravader kanske mer kan hänföras till det stora grusintaget i går kväll. Nåväl, om hon inte kräks i dag och i natt är hon välkommen i morgon.Så då blev det till att underhålla hund hemma idag. Hon har vilat en del, gosat i mitt knä när jag satt i gungsstolen, lekt med sin aktivitetsboll och så tänkte jag att jag skulle lära henne skaka på huvudet när jag frågar "är du en katt?" (Det hade jag läst i en av fruns julklappsböcker att man kunde göra). Men det inge bra. Man ska ju belöna när hon gör antydningar att skaka på huvudet, men det är väldigt svårt att se när hon gör det. Jag gav upp och började lära henne hoppa över min arm i stället. Hoppa och hoppa förresten, med tanke på att hon är en liten valp som växer var det inte fråga om några höga hopp. Faktiskt inte högre än att hon kunde kliva över, men när hon blir större kan det utvecklas till hopp om hon vet vad hon ska göra. Hennes vakttendenser har dessvärre blivit starkare och starkare. Så fort man släpper ut henne i trädgården skäller hon. I synnerhet när det går förbi någon, eller ännu värre, någon som lämnar returpapper i containern som står på parkeringen alldeles utanför tomten. I alla hundböcker står det att man inte ska skrika "håll käft jävla hund" eller liknande till sin hund som skäller. Man ska inte heller skrika kom hit. Och så långt är jag helt med. Däremot står det ingenstans om hur man ska göra. Som sagt, uppfostra andras hundar är inte så svårt, men ens egna är mycket svårare.

I julklapp fick jag programmet Microsoft Flight Simulator X. Just flygsimulatorer på dator tycker jag är väldigt roligt. Ända sedan jag la ner planerna pga tidsbrist att göra en egen flygsimulator till ABC 80 (någon som minns denna eminenta dator från början av 80-talet?) har jag drömt om flygsimulatorer. För ett antal år sedan köpte jag min första, och nu har jag alltså fått den senaste i julklapp. Jag håller på att installera den, men det tar en hiselig tid. Ooops, nu är det klart. Nu ska jag ut och flyga.

Barnuppfostran är ett intressant ämne. Det har jag skrivit om tidgare. Det känns ju som ett aktuellt och närliggande ämne. Men som de flesta föräldrar vet man egentligen inte hur man ska göra förrän det är försent. Det är väldigt svårt att få återkoppling på sin uppfostran omedelbart. På så sätt är det lättare med hundar. Det är ju kanske inte förrän barnen kommit igenom en stor del av tonåren som man med säkerhet kan säga att man lyckats, eller misslyckats. Ett sätt att bedöma sin uppfostran kan ju vara att titta på vilka julklappar man får av sina barn. På julafton tyckte jag att jag fick lite återkoppling på mitt uppfostrande. Äldsta dottern hade valt att ge två träd i Vi-skogen till alla. Det tycker jag är tungt av en tonåring. Och jag kände mig extra glad för det.

Annandag jul. Den givna promenaddagen. I synnerhet om man är hundägare. Vi tänkte vi skulle promenera på golfbanan idag, för där är det ju stora ytor för en hund att springa på. Men va´ fan, folk spelade ju golf på annandag jul. Är dom inte kloka? Näe, golfare är inte kloka (och inte hundägare heller för den delen, men hundägare har mycket roligare.) I stället åkte vi till ett annat skogsområde, som även det bjöd på stora ängar. Men vi var inte speciellt ensamma där. Det formligen kryllade av hundägare, hundar och annat löst folk som promenerade omkring i det vackra vintervädret (hmmm, nåja, solen skymtade i alla fall fram emellanåt). Först tränade vi lite gång i koppel, lite "leta efter godis på marken eller i träd", lite inkallning och sedan satte vi på henne lina så hon skulle få springa tämligen fritt. I ett tidigare inlägg funderade jag över flexikoppel. Vi hade ju av dagis fått höra att det var bra att vi inte använde det, men jag förstod aldrig varför. Jag fick dock en förklaring av Ackebus till varför flexikoppel inte är bra. Idag har jag sett varför med egna ögon. Både när Ia gick i koppel och när hon gick i lina mötte vi en cocker spaniel som gick i flexikoppel. Eftersom det också var en valp och eftersom den andre hundägaren tyckte det var OK, fick de hälsa på varandra. Och det tog inte många sekunder förrän kopplen hade trasslat in sig i varandra, och efter ytterligare en stund hade Ia fått flexikopplet kring halsen. Dock lyckades vi raskt reda ut det och sen gick vi vidare. När vi mötte dem på tillbakavägen också fick de hälsa igen, och samma saker hände, endast med den skillnaden att Ia denna gång fick flexikopplet om ett ben i stället. Men även denna gång lyckades vi reda ut situationen, men nu såg jag helt klart risken med att ha flexikoppel. Eller faktistk snarare med att andra har flexikoppel. Inge´ bra asså´.Någon kvällspromenad att tala om blev det inte för Ias del. När vi gått 50 meter hade hon snaskat i sig minst 10 småstenar, och en snabb kalkyl gav då vid handen att hon på vår lilla runda skulle pilla i sig uppåt en 60 småsten, och det tyckte jag var för mycket. Dock är vi inte helt överens i familjen om huruvida det var rätt att gå tillbaka igen eller inte.

Om man är uppe länge behöver man lång sovmorgon. I alla fall om man är hund. Och förmodligen barn också. Själv rusade jag upp kvart i sju i morse för att dricka morgonkaffe till julottan. Man sover så himla bra till julottan, och så även i år. Men framåt halv nio masade jag mig upp. Ia sov till bortemot 11. Det hade uppenbarligen varit en ansträngade dag för henne igår. Frågan är väl om juldagen varit så mycket lugnare. När hon vaknat åkte vi till mina föräldrar som vistades på landet (som alltid över jul. Och påsk. Och midsommar. Och nästan alla ndra helger också) Där fanns det också en massa spännande saker. Inte så mycket god jord att äta, men väl en julgran att dansa runt. Problemet var bara att detta stod trängre, så när när Ia drog runt granen i små grodorna råkade hon fälla den. Men både hon och granen överlevde. Den fullständiga lyckan infann sig dock när vi gick ut på åkern och släppte lös hunden. En hur stor åker som helst att springa runt på. Vilket hon gjorde. Jag tycker fortfarande det är lite obehagligt att släppa henne utan koppel eller lina. Man vet ju inte vad hon kan få för sig. Men så fort man sätter sig på knä och ropar på henne kommer hon sättandes i full fart. Men att gå så långt som att påstå att inkallning fungerar gör jag inte. Det fungerar utan störningar, men vad som händer om det kommer en hare, ett rådjur eller en människa vet jag inte. Vad vi inte fått möjlighet att pröva tidigare men kunde göra nu, var att promenera med lös hund. Det visade sig att hon följer med när vi går. Hon far visserligen runt en del, men vi kommer alla åt samma håll. En tanke som slog mig när vi gick där på åkern var att det faktiskt finns en och annan grop i den frusna marken. Om hon trampar ner i ett sådant hål när hon galopperar fram i full fart och fastnar lite lätt, vad händer då med benet? Skadar hon sig? Ni är är lite bevandrade bland lagottohemsidor har kanske läst Sidus och Mias hemsida. Sidus tror jag råkade ut för något sådant. Det låter inte alls roligt.Problemet med att åka till nya ställen med Ia är att hon inte har ro att varken kissa eller bajsa. Det var ett slit utan like för att få henne att kissa på landet idag. Att bajsa var inte att tänka på, så när vi kom hem sprang hon i raketfart genom huset till dörren mot baksidan och sin hage. Hennes hage, ett riktigt skitställe. Inte ens på promenader hemma gör hon det. Så döm om min förvåning när hon bajsade när jag var ute med henne i går kväll när de nadra satt och spelad julklappaspelet. Som rutinerade (hmmm, nåja) hundägare har man ju alltid med sig en bajspåse eller två. Även när man går till jobbet utan hund. Men just igår kväll hade jag ingen med mig. Och trots att jag sedan gick ut med ficklampa för att leta reda på hundskiten kunde jag inte hitta den. Så härmed utfärdas en varning. Det ligger en oupplockad hundskit invid gångvägen, alldeles till höger efter radhusen. Se upp!! Jag kommer och hämtar den till påsk eller när det nu kan bli vi kommer hem till svärmor nästa gång.

Man talar om att julen verkligen är traditionernas högtid och traditionfarscisterna myser. Med tanke på alla skilsmässor och knepiga familjekonstellationer som uppstår i skilsmässornas kölvatten, undrar jag verkligen om jultraditionerna är så starka. Måste man inte fira lite olika jular olika år, för att barnen ska få fira varannan jul med mamma och varannan med pappa, och till detta tillkommer pappans förra frus gamla mamma som man turas om att ta hand om. Sålunda blir nästa omröstning en djupdyjning i traditionsbundenheten under julafton.Den gamla omröstningen visade ju att dopp i grytan är ganska ovanligt. Det var ju inte så konstigt, eftersom de flesta lagar till sin skinka i ugnen, och då blir det ju inget gott doppspad.

Första julaftonen för Ia. En jobbig jul, men absolut inte en Lars Norén-jul (se detta och detta inlägg). Så länge vi var hemma var väl allt frid och fröjd, men när vi kom hem till svärmor bröt helvetet löst. Eller snarare festen (om man var hund). Det fanns massor med blomkrukor att snatta jord ur, världens största Bia-bädd (även om somliga kallar dem skinnsoffor) och sist men inte minst, en gran att dansa runt. (Det är ju inte alla som har det som vi, som komposterar granen redan när den står inne.)Redan hemma hos oss fick hon en julklapp, och det var inte speciellt svårt för henne att räkna ut att ett paket ska man öppna, för det kan finnas ännu mer spännande saker inuti paketet. Hemma hos svärmor fick hon mer paket, så totalt inbringade julen för hennes del två gosedjur (en apa och ett lejon) och en aktivitetsboll, en sådan med hål i, som vi stoppar in godis i, och sedan ska hon rulla runt den på golvet så ska godisarna ramla ut. Men Ia var lite lat, så hon tog den i munnen, sa sig i soffan och försökte sedan mecka upp hålet för att komma åt godisbitarna. Vem har sagt att hundar är dumma? Inte jag i alla fall. Såsmåningom intädde det tillstånd under julaftonsfirandet som på samma gång är jävligt tråkigt och ändå ganska skönt. Det är när det i julklapp fådda spelet ska provspelas (I vår familj är det alltid minst en person som får minst ett spel varje jul). Själv är jag inte speciellt road av spelande, så jag brukar uttråkad somna i Bia-bädden. Men det är ändå skönt att få en stund för sig själv också. Därför är detta tillstånd både posi- och negativt. Men denna julafton hade vi en sprallig hund som någon var tvungen att ta hand om. Och för de flesta människor i familjen var jag just någon. Så jag lekte med hund i två timmar i köket medan de andra spelade spel. Väl hemkomna var det meningen att hundar och barn skulle gå och lägga sig, så jag och frun kunde få en lugn stund framför midnattsmässan för att prata lite och refletkera över julen, dricka lite te och mysa. Av detta blev det inget. Hund skällde och ville inte sova. Skällande hund brukar betyda "jag behöver gå ut och vattna rabatten" eller möjligen "jag behöver gå ut och baka en nalle". Självklart släppte vi ut henne, även om hon just varit ute. Då börjar hon önska grannskapet en god jul, på hundars vis. Och eftersom grannskapet är stort var hon tvungen att skälla extra högt, varpå hon inte fick vara ute längre. In i sovhagen med henne och så hoppas på att hon somnar, men icke. Hon fortsätter skälla, mycket och länge. Somliga blir allt tröttare och därmed också allt mer förbannad. Till sist ställs hund inför ultimatum. Ut och skit eller håll käft! Och då passar det minsann. Efter uträttat behov lägger hon sig lungt och somnar. Likaledes gör frun, och där försvann den mysstunden. Och det kanske var lika bra det, för då var klockan väldigt mycket. Men på det hela taget, en god jul!