Att få ha kommit fram till Hasse Tellemar en lördagsmorgon ansågs för en masssa år sedan vara höjden av lycka. I alla fall i vissa kretsar. Men jag kan bara säga, Släng dig i väggen hasse tellemar. Min yngsta dotter har kramat Måns Zelmerlöv, och det smäller mycket högre än Hasse Tellemar. Igår kväll var ju frun och yngsta dottern i Karlstad för att titta på föreställningen Grease. Dessvärre var det också tvungna att övernatta och fick på så sätt en trevlig utflykt. Efter föreställningen hittade yngsta dottern en kö, som hon ställde sig i. Det visade sig vara autografkön till Måns, och hon fick således hans autograf på föreställningens program, samt en kram. Frågan är om lyckan kan vara större. Skulle väl ha varit om Måns kommit ner i morse och ätit frukost på hotellet. Dom bodde nämligen på samma hotell som ensemblen, och i stort sett alla utom Måns var nere och åt frukost när frun och dottern gjorde detsamma. Hur som helst, dom hade en fin resa till Karlstad, och det var ju bra.

PS Släng dig i väggen Hasse Tellemar

Efter en lugn natts sömn, lite morgonfika och något senare frukost, var det dags för morgonpromenaden. Fortfarande har jag ont i benet, men jag lyckades i alla fall släpa mig ut på en halvtimmes promenad. Och det är något speciellt med ensamma morgonpromenader med bara en hund som sällskap. När frun äntligen kom hem från Karlstad gick vi iväg för att lägga ett spår. Somliga av oss hade ju gått kursen, och skulle minsann visa hur det ska gå till. Jag la en jävligt bra spår tyckte jag. Lagom långt, lagom många svängar, helt enkelt lagom på alla sätt. När vi sedan kom tillbaka med hunden en timme senare visade det sig att det nog inte var ett så himla bra spår. Jag hade lagt spåret som ett upp- och nervänt U, men det var alldeles för nära mellan fram- och tillbakaspåret. När vi kommit halvvägs fick Ia korn på godiset vid målet och vek av från spåret och började med sök i stället.  Så mycket för den kursen. Men nu är jag taggad och vill försöka igen. Dessvärre tillåter inte min vecka några sådana saker.

Nu på kvällen har vi ägnat oss åt pälsvård. Vi har rett ut en massa tovor, och i morgon ska det klippas hund.

Många av de bloggar man läser på denna bloggportal handlar om personer som av ett eller annat skäl inte mår riktigt bra. Mitt i en jobbig tonårstid, gått in i väggen, långtidssjukskriven av andra skäl än utmattning, en tidigare uppväxt som satt djupa spår, t ex pga alkoholiserade föräldrar eller missnöjd med sig själv och vill gå ner i vikt. Dåliga relationer till någon eller båda sina föräldrar verkar i alla fall inte vara någon ovanlighet. Bara för det ska jag skriva lite om motsatsen.

Både min far och jag tillhör Tempel Riddare Orden (för er som vill veta mer om denna orden finns en länk bland länkarna som leder till Tempel Riddare Ordens hemsida). Tempel Riddare Orden, liksom många andra ordenssällskap idag har ett gradsystem, dvs när man går med i orden början man i första graden, men allt eftersom tiden går och man lär sig mer om ordens innehåll och läror får man högre grader. I Tempel Riddare Orden finns det 9 grader och en högtidsgrad, totalt alltså 10 grader. Det tar ungefär 10 år att få åttonde graden, och så ytterligare ungefär 10 år att få nionde graden. (Den tionde graden är det ganska få som får.)  Min far fick åttonde graden efter bara åtta år, vilket är ovanligt men oerhört roligt tycker jag. I tisdags hade vi ordensmöte, men eftersom jag var på kurs kunde jag inte delta. I onsdags fick jag reda på att min far på detta möte hade fått nionde graden,  efter bara 13 år. Det är stort, och jag känner mig oerhört stolt över min far, MEN JAG FICK INTE VARA MED! Jag visste inte om att han skulle få den. Hade jag vetat det hade jag på något sätt sett till att jag kunnat närvara i alla fall. Det är alltid väldigt fint och högtidligt när någon får en högre grad, men när ens far får en grad långt före vad som är brukligt, är det något alldeles extra. Fan jag kommer gräma mig resten av mitt liv för att jag inte fick vara med om detta.