Avataria tror mig inte riktigt när jag påstår att jag skalar 2 kilo potatis på mindre än 5 minuter som jag påstod i ett inlägg igår. Bara för det var jag tvungen att prova idag till middagen. Och visst klarar jag 2 kilo under fem minuter. Men jag klarar inte 20 kilo under 50 minuter. Jag var alldeles slut efter 2 kilo. Men jag kan. Ska kanske lägga ut den önskade filmen på youtube nån gång som bevis.

I ett tidigare inlägg skrev jag om några konstiga fläckar på Ias päls, där pälsen var kortare, och om en "midja" mitt på hunden. Oförklarligt tyckte jag. Kunde det ha nötts av på något sätt? På dagis kanske? Eller något annat? När jag frågade vår uppfödare vad det kunde vara (jag ville veta om det kunde vara någon slags åkomma som måste behandlas) föreslog hon Ias sele. Men den sitter för långt fram, så det kunde det inte vara. När vi var ute och gick idag, kom jag på vad det var. På selen sitter en ögla som det sitter en ring i där man fäster kopplet. Den ringen brukar ju ofta bli full med hår, och si, när Ia drar hamnar ringen och koppelspännet precis på de kala fläckarna och midjag är i höjd med detta. Så troligen är det kopplet och selen som är förklaringen. Så länge Ia drar kommer det inte att växa ut någon päls på fläckarna. Korkade hund.

Långfredagen, en lång dag då man ska ha tråkigt till minne av jesus korsfästelse. Jag kan gissa att Ia i alla fall har gjort vad hon kunnat för att leva upp till det. Eller snarare, vi har gjort vad vi kunnat för att Ia ska kunna leva upp till det. Vi har ägnat en stor del av dagen åt pälsvård inför söndagens utställning. Och Ia har inte jublat sig igenom det. Dessutom har vi promenerat och sökt godis. Ett fullständigt misslyckat godissök. Jag hade gömt en godishög i skogen alldeles bredvid vår tomt innan vi gick på promenad, och sedan när vi kom tillbaka fick Ia leta efter den. Och hon satte igång, och hon skulle promt igenom ett ogenomträngligt snår. Jag försökte stoppa henne eftersom godiset inte alls låg där utan på ett annat ställe. Till slut lyckades jag backa ut henne ur snåret och så fortsatte hon att leta. På andra sidan snåret. För det visade sig att det var där jag lagt godiset. Men jag kände inte igen mig. Man ska lita på sin hund med andra ord. Det läste jag också i en nyinköpt hundbok. När man lär sin hund leta ska man inte hjälpa den genom att styra var den ska leta. För då tror den att jag är ännu bättre än vad den själv är, och nästa gång den känner sig osäker kommer den fråga mig i stället för att leta själv. Och hur bra blir det på en skala?