Såvitt jag kan bedöma är den kursledare vi har på de hundkurser vi går, mycket kompetent. Det är givetvis svårt att uttala sig om man egentligen inte kan något själv och inte har sett andra som man kan jämföra med, men det känns i alla fall väldigt bra. Hon är också utbildad hundpsykolog och medlem i IMMI (ni som vet vad det betyder, ni vet, och för er andra spelar det ingen roll). Hon och hennes företag erbjuder förutom kurser även enskild undervisning och utredning och åtgärder av problemhundar.  Och även inom detta område känns hon mycket duktigt. Jag funderar bara ibland över den situationen, hon utreder en problemhund och kommer fram till (det gör man ju nästan alltid) att det är mattes och husses beteende som är orsaken till att hunden är en så kallad problemhund. Hur talar man om för en hundägare att om inte du slutar skälla och bråka på din hund, sluta kasta pinnar i en halvtimme varje dag som aktivering, så kommer du aldrig få ordning på den hunden. Hur säger man det till en husse som har problem med självförtroendet och har köpt en amstaff för att verka macho.  Hur gör man det när man som vår hundlärare är en liten tjej på bara 23 år. För så är det. Men som sagt, hon är grymt duktig.

Men jag kan inte komma på någon ny fråga. Och jag vill alltid ha en omröstning igång, för då kan kunskapstörstande läsare gå in och läsa resultaten från alla gamla omröstningar, och den möjligheten vill jag inte ta bort. Men det råder idétorka i skallen. Hmmmmmmmmmm

Öhhhhhhhhhhhhhhh

Idag har frun rest till Karlstad, och jag har tvingats ta hand om hundskrället själv hela dagen. På förmiddagen lekte vi lite med aktiveringsleksaker, övade lite att lägga apan i tvättbaljan (det gick nästan) och lite andra saker. Sedan var det dags att åka till första kurstillfället i kursen nosaktivering. Jag åkte dit, var i god tid, och gick ur bilen för att ta en liten promenad, och jävlar vad det blåste. Jag höll på att blåsa bort. Och inte kom det några andra hundar eller någon kursledare heller. Så när klockan var lite över ett ringde jag henne och frågade om hon inte kommit eller om jag var på fel plats. Lyckligtvis var jag på fel plats, eftersom rätt plats var inne i skogen, och där blåste det inte alls. Det var väldigt skönt. Hur som helst, kursen handlade idag om personsök, något som vi ju övat mycket. Men det är alltid skönt att någon som kan, visar hur man ska göra. Fruns och mina debatter om hur mycket man ska styra hunden som kommer fel, kan nog ta en ny vändning. Jag har ju aldrig spårat själv förut, det har alltid varit frun som hållt i linan. Men nu fick jag göra det, och jag tycker (självklart) att Ia aldrig spårat bättre än idag. Hon gick inte klockrent, men hon hittade hela tiden tillbaka till spåret utan min hjälp.  Jag har ju tidigare skrivit och funderat om hur mycket man ska hjälpa en hund som kommit ur spår,  med tanke på att om man hjälper för mycket tror hunden att föraren är mycket bättre och kommer då inte att lita på sig själv. Denna fundering tog en intressant vändning idag. En annan hund på kursen, en golden, skulle spåra, men matte hade inte riktigt ordning på spårlinan, så den knixade lite och fastnade. Och det kände hunden direkt och stannade upp för att få hjälp av matte. Med en sådan hund, som inte är så säker på sig själv är det jätteviktigt att linan löper helt fritt när man spårar. Men med Ia däremot, sa kursledaren, spelar det ingen roll, för hon drar i väg i full fart i alla fall och bara SKA fram. Och det var ju intressant att se andra hundar spåra också. Jag har ju bara sett Ia springa i full fart framåt, men idag fick jag se en spaniel som gick sakta i spåret, kollade att alla var med, gick för att hämta den som kommit på efterkälken, kissade lite, fortsatte att spåra lite, kontrollerade att flocken höll ihop, etc. Det finns alltså olika sätt att spåra. Men hur som helst, himla roligt var det. Vad annat är för övrigt att vänta; två timmar i skogen med en massa hundar, fint väder och en ryggsäck med fika.

Nu på kvällen har vi återigen övat på min favoritlek, lägga apan i diskbaljan, och se på fan om hon inte kan det nu. I början var jag skeptisk, och senare har jag känt att jag övat alldeles för oregelbundet, men nu funkar det. Otroligt vad man kan lära en hund.

Kvällspromenaden blev kort på grund av mitt onda ben, men det var väldigt skönt att gå ut och gå. Och i koppel går Ia nu väldigt bra. I alla fall när jag kör.