Nu tänkte jag skriva om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen konsten att laga mat. Ibland när jag ska skriva om något får jag en känsla av att jag redan skrivit om det i bloggen. Och mycket riktigt, den 29 september förra året skrev jag inlägget Kokböcker är ett jävulens påfund. Idag hade jag dock tänkt mig en liten annorlunda vinkling, och framför allt knyta an till TV-programmet Saras kök.Det finns väldigt många kokböcker, receptbroschyrer och matlagningsprogram som innehåller recept, men det är mycket sämre ställt med litteratur som lär ut grunder i matlagning. T ex hur man hackar en lök, styckar en kyckling, vilka kastuller som ska användas till olika ändamål, vilka knivar som lämpar sig för olika saker, etc. Och hittar man till äventyrs något är det ändå förenklat så att vilken idiot som helst ska kunna ta till sig kunskapen. Men att faktiskt lära sig grunderna i matlagning är väldigt svårt om man inte har någon som lär ut det. Dagens avsnitt av Saras kök var en katastof i detta sammanhang. Vi fick se Anna skala potatis, och med den tekniken är hon helt väck. Jag skalar 2 kilo normalstor potatis på 5 minuter, Anna skulle troligen fått hålla på i en kvart. Visa i stället i programmet hur man ska göra, visa bilder på Sara när hon hanterar kniven, visa hur man vänder ner chokladsmeten i äggvitan så att man behåller luften, och framför allt, påtala vikten därav. Berätta vad man ska titta efter och hur man bedömer kvaliteten på den laxsida som krävdes till dagens recept. Lär alltså ut grunderna i matlagning, annars kommer vi aldrig få stopp på trenden att äta mer och mer färdiglagad mat. Och framför allt, lär oss åter uppskatta och värdera råvarorna. Lär det svenska folket att det faktiskt kan vara värt att betala lite mer för att få kvalitet. Och sluta pumpa ut ännu fler recept. Det är inte det vi behöver, vi behöver kunskap!

Nu har jag för första gången tittat på matprogrammet Saras kök. (Det kanske var första gången det sändes också, vad vet jag.) Jag blev väl sådär måttligt imponerad måste jag erkänna. Antingen var jag inte rätt målgrupp, eller också var inte programmet så himla bra. Den medhjälpare som Sara hade fungerade över huvud taget inte. Hon kunde inte ens hålla i en potatisskalare och än mindre hantera den. Dessutom var hon pinsam med sina dåliga skämt, och hon bidrog till att göra hela programmet till ett flams- och tramsprogram. Detta anser jag bara förstärker könsrollsmönstret kring matlagning. Den tråkiga vardagsmaten kan kvinnorna få sköta, men när det ska lagas riktigt mat, då krävs en man. Och även om man släpper in en duktig kvinna i köket blir det ändå bara på lek, aldrig på riktitg. Det var mycket bättre när Tina och Tomas Tengby körde ihop.Och fast jag aldrig fick se eller höra Tore Wretmans matlagningsprogram, håller jag dem ändå högst, eftersom det var direktsändning, så om programmet var en halvtimme, skulle maten gå att laga på en halvtimme. På andra plats över matlagningsprogram håller jag Här är ditt kylskåp med Jan Boris Möller. Där lärde vi oss hur man med enkla medel kan skapa mat med känsla av lyx. Fantastiskt format. Saras kök hade dessutom en annan brist, men det skriver jag om i nästa inlägg, så vi liksom skiljer på frågorna.

Tja, det känns allt svårare och svårare att prestera något läsvärt kring Ias liv en vanlig vardag. Var dag är ganska lik den föregående. Och även om Ia hämtades tidigt på dagis idag för att det bara arbetas halv dag på fruns arbetsplats, har ändå inte dagen bjudit på så många sensationer. Förutom alla spöken som smyger omkring på vår tomt efter mörkrets inbrott och som Ia måste skälla på. Ett av spökena visade dock sig vara svärmor.