För att på något sätt fylla ut tiden vi hade till förfogande med klassföreståndaren, passade jag på att säga lite vad jag tycker och tänker om barnuppfostran (Själv hade hon ju inte så mycket att säga mer än att dottern ska ta plats, respektive att det var ett bra brev jag skrivit till rektorn.) Jag sa att egentligen gör vi skolan och hela samhället fel när det gäller stökiga elever. Alla vi som läst boken Skjut inte hunden vet ju att hundar uppfostras bäst genom att förstärka rätt beteende och ignorera fel beteende. Och det samma gäller ju för människor också. Men hur gör vi med stökiga elever? Jo, ju mer det stökar i klassrummet, desto mer uppmärksamhet får de, vilket är precis det de vill ha. Och ju mer de stökar desto fler är det som bryr sig om dem. Vilket alltså är helt emot positiv förstärkning. I stället borde ju lärarna belöna och lyfta fram de elever som beter sig bra i klassrummet, så att alla förstår vilket beteende som lönar sig. Och det sa jag. Och klassföreståndaren höll med. Men det fanns ett litet problem med att göra så. Om hon gjorde så skulle hon överösas med klagomål över att hon favoriserade vissa elever. Klagomål både från elever och föräldrar. Och det hade jag faktiskt inte tänkt på. Klassföreståndaren påstod att det är just sådana här funderingar och problem som lärare brottas med. Och på något sätt fick jag intryck av att hon talade sanning. Och jag fick också intryck av att hon faktiskt är en bra lärare som vill något med sin undervisning och de elever hon är ansvarig för. Och verkade till och med ha tänkt en hel del. Inte illa av en som enligt gällande samhällsnormer inte är värd mer än drygt 20.000 i månadslön.

Även idag åkte jag på att både hämta och lämna hund. Det gör väl inget, men det blir mindre tid att jobba på, vilket just nu inte är någe bra. I alla fall, inget berättades från dagis. Eftersom jag både hade ont i benet och behövde vara hemma och baka, följde jag inte med på kvällspromenaden. Men enligt utsago gick den till ett av de ställen som Ia kan springa lös på. Och det gick ganska bra. Eller tillräckligt bra. Något mer har jag nog inte att säga om dagen.

 Den första lärare vi fick träffa var klassföreståndaren. När hon fick se mig sa hon: Ja just det, det var du som skrev brev till rektorn. Jag vill verkligen tacka dig för att du gjorde det.  Den minnesgode läsaren minns naturligtvis mitt brev till rektorn, men för er som inte kommer ihåg, kan man läsa om det i detta inlägg Tydligen var det precis sådana här brev de behövde. Jag förstod inte riktigt på vilket sätt mitt brev gjorde nytta, jag ville ju bara ställa krav. Men kanske är det så att klassföreståndaren är en av de få lärare som faktiskt vill göra skolan till en bra skola, och brevet kanske sätter det tryck på rektorn som hon önskar. Den förre rektorn var ju inte speciellt på alerten när det gällde att hantera stökiga elever. Det kan man läsa om i detta inlägg.  Sen kanske det också är så att det är lättare för skolan att agera mot föräldrar till stökiga elever om de kan säga att andra föräldrar klagat. Lite fegt kan tyckas, men om det fungerar är det väl OK. Men det var ju bra att mitt brev föll i god jord. Det kunde ju också haft motsatt effekt

I de fall yngsta dottern behöver förbättra något i skolan handlar det nästan uteslutande om att hon är för tyst på lektionerna, hon är blyg och vågar inte räcka upp handen om hon inte är tvärsäker på en fråga, och hon deltar inte självmant i diskussioner. I en klass med en 15 högljudda pojkar märks hon alltså inte alls. Så uppmaningen från lärarna är att hon måste ta mer plats. Det var det enda de två lärare jag fick träffa, hade att säga. Jag sa då att jag anser att det är lärarnas uppgift att dämpa de som tar stor plats så att de tysta får komma till tals. Jag sa vidare att jag inte självklart tycker att de som är tysta måste lära sig att ta plats. Man måste fundera på vad för samhälle man vill skapa. Vill vi skapa ett samhälle där man måste ta plats för att få något, där de som skriker mest är de som belönas? Jag vill inte det. Jag vill ha ett samhälle där förmågan att lyssna och förstå andra är det som belönas. Och det är faktiskt i skolan man lägger grunden för det framtida samhället. Därför är det av yttersta vikt att skolan lär eleverna att lyssna och förstå varandra.  Och den stackars franskläraren vågade inte säga emot mig. (Dessutom tror jag faktiskt hon tyckte som jag. Jag hade ju rätt)

I dag har jag varit på utvecklingssamtal i yngsta dotterns klass (hon går i sjuan). Intressant på många sätt. I förväg hade man fått önska vilka lärare man ville träffa. Jag hade önskat att få träffa alla lärarna. Skolan meddeleade dock att man inte kunde räkna med att få träffa alla lärare man ville träffa. Därför blev jag väl inte så vansinnigt upprörd när jag bara fick träffa två av lärarna. Dottern berättade att de flesta andra i klassen också bara fick träffa två, eller möjligen tre lärare. Men vilka lärare får jag träffa då? I förväg hade skolan skickat ut omdömen från samtliga lärare som vi fick ta del av. Omdömet var enligt en tregradig skala med omdömena bra, tillfredsställande och behöver förbättras. Varje ämne var uppdelat i ett antal parametrar med ett omdöme. Dottern hade mestadels omdömet bra, några tillfredsställande och två tre stycken behöver förbättras. Och de lärare vi fick träffa var de som givit yngsta dottern omdömet bra på samtliga parametrar i deras respektive ämne.  Så samtalen blev inte speciellt givande, då lärarna inte hade så mycket att säga. Jag ska höra av mig till den som lagt schemat och fråga vilken del av arslet han tänkt med när han gjorde schemat för dagen. Fan jag vill ju träffa de lärare som anser att dottern behöver förbättra sig, annars kan jag ju inte hjälpa till. PUCKON!!!