Efter en helt vanlig dag på dagis skulle Ia på ringträning (eller om det möjligtvis var frun som skulle det. Det var i alla fall inte jag, för jag hade annat att göra.) Hur som helst, frun och hunden åkte iväg på ett tvåtimmars ringträningspass. Det har inte varit så mycket tid att höra vad som hände. Det enda jag vet är att det var 15 lagottisar som övade på att visa upp sig. Det var trevligt och lärorikt enligt utsago.

Väl hemma från detta var det dags för nästa drabbning. Hunden skulle klippas. Det är ingen lätt sak. I synnerhet inte när hunden är trött och bara lägger sig ner. Om det blev bra? Tveksamt, men det kanske duger för närvarande. Får kanske putsa lite mer inför utställningen i Österbybruk. Och nu har vi en hund trött som en utskiten trasa.

Jag gjorde en liten reflektion på väg hem nu i kväll. Hunden har frun köpt till sig för att ha något att pyssla med när jag inte är hemma, vilket enligt henne är ganska ofta. (Själv förstår jag inte vad hon menar.) Det var ju bara just idag jag inte kunde följa med på ringträningen. Och det är ju bara nästa helg som morsans kalas måste förberedas av mig så jag inte kan följa med på nosaktiveringskursen, och det är ju bara nästnästa helg jag ska på konferens så jag inte kan följa med på noskursen då heller. Och det är ju bara nästnästnästa helg jag egentligen ska till Åland så jag inte kan följa med till Österbybruk. Men i det sista fallet har jag prioriterat om, så jag struntar i Åland. Men hur som helst, det händer ibland att jag inte kan följa med på alla hundaktiviteter jag skulle vilja. Det är väldigt tråkigt. Jag funderar ibland på att trappa ner andra fritidsaktiviteter så man kan ägna mer tid åt hunden. Men då har den på något sätt förfelat sitt syfte. Hunden skulle ju vara något åt frun när jag inte är hemma. Om jag är mer hemma behöver hon ingen hund. Eller?

Att få ha kommit fram till Hasse Tellemar en lördagsmorgon ansågs för en masssa år sedan vara höjden av lycka. I alla fall i vissa kretsar. Men jag kan bara säga, Släng dig i väggen hasse tellemar. Min yngsta dotter har kramat Måns Zelmerlöv, och det smäller mycket högre än Hasse Tellemar. Igår kväll var ju frun och yngsta dottern i Karlstad för att titta på föreställningen Grease. Dessvärre var det också tvungna att övernatta och fick på så sätt en trevlig utflykt. Efter föreställningen hittade yngsta dottern en kö, som hon ställde sig i. Det visade sig vara autografkön till Måns, och hon fick således hans autograf på föreställningens program, samt en kram. Frågan är om lyckan kan vara större. Skulle väl ha varit om Måns kommit ner i morse och ätit frukost på hotellet. Dom bodde nämligen på samma hotell som ensemblen, och i stort sett alla utom Måns var nere och åt frukost när frun och dottern gjorde detsamma. Hur som helst, dom hade en fin resa till Karlstad, och det var ju bra.

PS Släng dig i väggen Hasse Tellemar

Efter en lugn natts sömn, lite morgonfika och något senare frukost, var det dags för morgonpromenaden. Fortfarande har jag ont i benet, men jag lyckades i alla fall släpa mig ut på en halvtimmes promenad. Och det är något speciellt med ensamma morgonpromenader med bara en hund som sällskap. När frun äntligen kom hem från Karlstad gick vi iväg för att lägga ett spår. Somliga av oss hade ju gått kursen, och skulle minsann visa hur det ska gå till. Jag la en jävligt bra spår tyckte jag. Lagom långt, lagom många svängar, helt enkelt lagom på alla sätt. När vi sedan kom tillbaka med hunden en timme senare visade det sig att det nog inte var ett så himla bra spår. Jag hade lagt spåret som ett upp- och nervänt U, men det var alldeles för nära mellan fram- och tillbakaspåret. När vi kommit halvvägs fick Ia korn på godiset vid målet och vek av från spåret och började med sök i stället.  Så mycket för den kursen. Men nu är jag taggad och vill försöka igen. Dessvärre tillåter inte min vecka några sådana saker.

Nu på kvällen har vi ägnat oss åt pälsvård. Vi har rett ut en massa tovor, och i morgon ska det klippas hund.

Många av de bloggar man läser på denna bloggportal handlar om personer som av ett eller annat skäl inte mår riktigt bra. Mitt i en jobbig tonårstid, gått in i väggen, långtidssjukskriven av andra skäl än utmattning, en tidigare uppväxt som satt djupa spår, t ex pga alkoholiserade föräldrar eller missnöjd med sig själv och vill gå ner i vikt. Dåliga relationer till någon eller båda sina föräldrar verkar i alla fall inte vara någon ovanlighet. Bara för det ska jag skriva lite om motsatsen.

Både min far och jag tillhör Tempel Riddare Orden (för er som vill veta mer om denna orden finns en länk bland länkarna som leder till Tempel Riddare Ordens hemsida). Tempel Riddare Orden, liksom många andra ordenssällskap idag har ett gradsystem, dvs när man går med i orden början man i första graden, men allt eftersom tiden går och man lär sig mer om ordens innehåll och läror får man högre grader. I Tempel Riddare Orden finns det 9 grader och en högtidsgrad, totalt alltså 10 grader. Det tar ungefär 10 år att få åttonde graden, och så ytterligare ungefär 10 år att få nionde graden. (Den tionde graden är det ganska få som får.)  Min far fick åttonde graden efter bara åtta år, vilket är ovanligt men oerhört roligt tycker jag. I tisdags hade vi ordensmöte, men eftersom jag var på kurs kunde jag inte delta. I onsdags fick jag reda på att min far på detta möte hade fått nionde graden,  efter bara 13 år. Det är stort, och jag känner mig oerhört stolt över min far, MEN JAG FICK INTE VARA MED! Jag visste inte om att han skulle få den. Hade jag vetat det hade jag på något sätt sett till att jag kunnat närvara i alla fall. Det är alltid väldigt fint och högtidligt när någon får en högre grad, men när ens far får en grad långt före vad som är brukligt, är det något alldeles extra. Fan jag kommer gräma mig resten av mitt liv för att jag inte fick vara med om detta.

Såvitt jag kan bedöma är den kursledare vi har på de hundkurser vi går, mycket kompetent. Det är givetvis svårt att uttala sig om man egentligen inte kan något själv och inte har sett andra som man kan jämföra med, men det känns i alla fall väldigt bra. Hon är också utbildad hundpsykolog och medlem i IMMI (ni som vet vad det betyder, ni vet, och för er andra spelar det ingen roll). Hon och hennes företag erbjuder förutom kurser även enskild undervisning och utredning och åtgärder av problemhundar.  Och även inom detta område känns hon mycket duktigt. Jag funderar bara ibland över den situationen, hon utreder en problemhund och kommer fram till (det gör man ju nästan alltid) att det är mattes och husses beteende som är orsaken till att hunden är en så kallad problemhund. Hur talar man om för en hundägare att om inte du slutar skälla och bråka på din hund, sluta kasta pinnar i en halvtimme varje dag som aktivering, så kommer du aldrig få ordning på den hunden. Hur säger man det till en husse som har problem med självförtroendet och har köpt en amstaff för att verka macho.  Hur gör man det när man som vår hundlärare är en liten tjej på bara 23 år. För så är det. Men som sagt, hon är grymt duktig.

Men jag kan inte komma på någon ny fråga. Och jag vill alltid ha en omröstning igång, för då kan kunskapstörstande läsare gå in och läsa resultaten från alla gamla omröstningar, och den möjligheten vill jag inte ta bort. Men det råder idétorka i skallen. Hmmmmmmmmmm

Öhhhhhhhhhhhhhhh

Idag har frun rest till Karlstad, och jag har tvingats ta hand om hundskrället själv hela dagen. På förmiddagen lekte vi lite med aktiveringsleksaker, övade lite att lägga apan i tvättbaljan (det gick nästan) och lite andra saker. Sedan var det dags att åka till första kurstillfället i kursen nosaktivering. Jag åkte dit, var i god tid, och gick ur bilen för att ta en liten promenad, och jävlar vad det blåste. Jag höll på att blåsa bort. Och inte kom det några andra hundar eller någon kursledare heller. Så när klockan var lite över ett ringde jag henne och frågade om hon inte kommit eller om jag var på fel plats. Lyckligtvis var jag på fel plats, eftersom rätt plats var inne i skogen, och där blåste det inte alls. Det var väldigt skönt. Hur som helst, kursen handlade idag om personsök, något som vi ju övat mycket. Men det är alltid skönt att någon som kan, visar hur man ska göra. Fruns och mina debatter om hur mycket man ska styra hunden som kommer fel, kan nog ta en ny vändning. Jag har ju aldrig spårat själv förut, det har alltid varit frun som hållt i linan. Men nu fick jag göra det, och jag tycker (självklart) att Ia aldrig spårat bättre än idag. Hon gick inte klockrent, men hon hittade hela tiden tillbaka till spåret utan min hjälp.  Jag har ju tidigare skrivit och funderat om hur mycket man ska hjälpa en hund som kommit ur spår,  med tanke på att om man hjälper för mycket tror hunden att föraren är mycket bättre och kommer då inte att lita på sig själv. Denna fundering tog en intressant vändning idag. En annan hund på kursen, en golden, skulle spåra, men matte hade inte riktigt ordning på spårlinan, så den knixade lite och fastnade. Och det kände hunden direkt och stannade upp för att få hjälp av matte. Med en sådan hund, som inte är så säker på sig själv är det jätteviktigt att linan löper helt fritt när man spårar. Men med Ia däremot, sa kursledaren, spelar det ingen roll, för hon drar i väg i full fart i alla fall och bara SKA fram. Och det var ju intressant att se andra hundar spåra också. Jag har ju bara sett Ia springa i full fart framåt, men idag fick jag se en spaniel som gick sakta i spåret, kollade att alla var med, gick för att hämta den som kommit på efterkälken, kissade lite, fortsatte att spåra lite, kontrollerade att flocken höll ihop, etc. Det finns alltså olika sätt att spåra. Men hur som helst, himla roligt var det. Vad annat är för övrigt att vänta; två timmar i skogen med en massa hundar, fint väder och en ryggsäck med fika.

Nu på kvällen har vi återigen övat på min favoritlek, lägga apan i diskbaljan, och se på fan om hon inte kan det nu. I början var jag skeptisk, och senare har jag känt att jag övat alldeles för oregelbundet, men nu funkar det. Otroligt vad man kan lära en hund.

Kvällspromenaden blev kort på grund av mitt onda ben, men det var väldigt skönt att gå ut och gå. Och i koppel går Ia nu väldigt bra. I alla fall när jag kör.

Så har jag åter blivit hedrad med länk till min blogg från några ställen. Dels från Bippeliboppen och dels från Salma. För er som inte vet och inte orkar ta reda på, kan jag berätta att det handlar om lagotto. Bippeliboppen är Ias syster, dock inte från samma kull, men väl med samma föräldrar. Salma är en jättefin lagotto, som vi såg, men inte hälsade på på Lilla Stockholm för några helger sedan.