Nu har jag för första gången tittat på matprogrammet Saras kök. (Det kanske var första gången det sändes också, vad vet jag.) Jag blev väl sådär måttligt imponerad måste jag erkänna. Antingen var jag inte rätt målgrupp, eller också var inte programmet så himla bra. Den medhjälpare som Sara hade fungerade över huvud taget inte. Hon kunde inte ens hålla i en potatisskalare och än mindre hantera den. Dessutom var hon pinsam med sina dåliga skämt, och hon bidrog till att göra hela programmet till ett flams- och tramsprogram. Detta anser jag bara förstärker könsrollsmönstret kring matlagning. Den tråkiga vardagsmaten kan kvinnorna få sköta, men när det ska lagas riktigt mat, då krävs en man. Och även om man släpper in en duktig kvinna i köket blir det ändå bara på lek, aldrig på riktitg. Det var mycket bättre när Tina och Tomas Tengby körde ihop.Och fast jag aldrig fick se eller höra Tore Wretmans matlagningsprogram, håller jag dem ändå högst, eftersom det var direktsändning, så om programmet var en halvtimme, skulle maten gå att laga på en halvtimme. På andra plats över matlagningsprogram håller jag Här är ditt kylskåp med Jan Boris Möller. Där lärde vi oss hur man med enkla medel kan skapa mat med känsla av lyx. Fantastiskt format. Saras kök hade dessutom en annan brist, men det skriver jag om i nästa inlägg, så vi liksom skiljer på frågorna.

Tja, det känns allt svårare och svårare att prestera något läsvärt kring Ias liv en vanlig vardag. Var dag är ganska lik den föregående. Och även om Ia hämtades tidigt på dagis idag för att det bara arbetas halv dag på fruns arbetsplats, har ändå inte dagen bjudit på så många sensationer. Förutom alla spöken som smyger omkring på vår tomt efter mörkrets inbrott och som Ia måste skälla på. Ett av spökena visade dock sig vara svärmor.

Den förra omröstningen, om huruvida det är värt att betala 15 papp för en hundvalp, gav följande sanning. Knappt hälften tyckte definitivt INTE det. Drygt en tredjedel tyckte det, en sextondel tycker det har med rasen att göra, och cirka en tolftedel saknar helt omdömme och har för mycket pengar (jag tror det var där jag la min röst).

Bortsett från att vara med sina hundar, finns det då något som roar en hundägare mer än att komma med goda råd till nyblivna hundägare. Jag har ju just lärt känna bloggen Hundbiten där bloggaren på fredag ska få hem sin första hund (har jag fattat det som). Och jag kan säga att det verkligen kliar i fingrarna att skriva en massa kommentarer med goda råd. Men så tänkte jag, varför inte unna flera av mina läsare, som också är hundägare, att också få komma med goda råd till Hundbiten (och alla andra nyblivna hundägare). Lägg en röst i min omröstning om vilket råd du tycker är viktigast. (Egentligen skulle jag vilja kunna skilja på röster från hundägare och icke hundägare, men det blir för osäkert och besvärligt, så det avstår jag ifrån.)

Idag har jag både lämnat och hämtat Ia på dagis. Men det berättas inget speciellt därifrån längre. Mer än att hon numer promenerar 45 minuter på förmiddagarna och varannan eftermiddag runt 20 minuter. De eftermiddagar hon inte promenerar är hon ute och leker i rasthagen. Hon behandlas därmed såsom en fullvuxen hund ur den aspekten på dagis.

När vi var ute och promenerade efter middagen fick vi på håll se en hund som såg ut som en lagotto. Men det var inte Gino, som vi brukar se ibland. Var det en lagotto, var det en annan. Som av en händelse skulle vi samma väg som den hunden, och som av en händelse gick vi väldigt fort, så rätt vad det var, hade vi hunnit ikapp, och det visade sig mycket riktigt vara en Lagotto. Efter att ha pratat lite med dem som lagotton hade med sig, fick vi reda på att det var ingen mindre än Bonebreakers "Pepsi" vi hade sprungit ifatt. Lite lustigt, för för några år sedan stod vi i kö för att få en valp från hennes kull, men det blev inget den gången. Och med Ia i familjen kan man väl säga att det var nog bäst så. (Nu tänker kanske ni smarta att ni ska luska ut var jag bor genom att googla på pepsi+bonebreakers, ta reda på vad hunden egentligen heter, söka i SKKs hunddata efter ägaren, få reda på var hon/han bor, och så tror ni att ni kan lista ut var jag bor. Jag kan redan nu säga att då kommer ni att lista fel. Jag kan föresten bespara er besväret att googla, Pepsi bor enligt SKK i Sollentuna utanför Stockholm. DET GÖR INTE JAG!)

Lagom till att vi ska lägga sista handen vid Ias päls inför utställningen på söndag, konstaterar vi att pälsen ser lite konstig ut på två ställen. Det är som två fläckar med betydligt kortare päls, OCH SÅ HAR VI INTE KLIPPT. Dessutom verkar hon ha en midja mitt på kroppen och bakom den är håret mycket längre. Jag fattar ingenting. Och hur ska det nu gå på söndag?

Det har framkommit önskemål om att jag ska skriva mer om Vespa. Det är ju oerhört stimulerande att få sådana önskemål, men ack så svåra att leva upp till. Jag åker visserligen Vespa till jobbet nästan varje dag, men det kan man ju inte skriva om. Eller rättare sagt, det är det som är utmaningen. Att skriva något intressant om något så alldagligt som att åka till jobbet, om än på en Vespa. En av mina favoritförfattare, Claes Hylingen, är en mästare i att skriva om ingenting. Han kan skriva om hur man promenerar upp för Kungsportsavenyn och göra det oerhört intressant och får en att längta till Göteborg. Vi får väl se vad det kan bli. Nu måste jag emellertid gå och göra årets sista semlor, smacka i mig den och sedan fortsätta kamma hund.

Jag har till min stora glädje upptäckt att på två ytterligare bloggar finns det länkar till min blogg. Och jag blir ju alltid lika glad över att någon vill länka till min sida. Och det intressanta är ju att jag hittills i samtliga fall detta har hänt, har velat göra detsamma. Så därför ett stort tack till Hundbiten och Elaina som länkat till mig, och som jag självklart länkat tillbaka till. (Det har dessutom tagit mig till andraplatsen på listan flest bloggvänner, men det har ju iiiiiiiiiingen som helst betydelse. Sådant trams bryr jag mig verkligen inte om.)

Idag berättas från dagis att Ia i vanliga fall brukar vara tillsammans med bl a en labradorhanne. Och nu när Ia varit borta har han varit så deprimerad, för han tycker så mycket om att leka med Ia. Men nu är hon ju tillbaka och han är glad som aldrig förr.

Kvällen har hittills ägnats, och kommer även fortsättningsvis att ägnas åt att reda ut tovor på Ia. Det är ju bra att vi har något att syssla med fram till söndag.