Nu är vi hemkomna från Lilla Stockholm, och rent utställningsmässigt gick det väl inte så bra. Det vill säga inte alls. Det blev en 2."Bra storlek och proportioner. Feminint huvud. Bra skalle och nos. Bra hals och skuldra. Kort överarm. Tillräcklig bröstkorg. Lite svag rygg. Bra kors. Skulle bära svansen lite gladare. Tillräckliga vinklar bak. Rör sig med lite kort steg. Bra benstomme Ej i bästa päls. Fullt hanterbar men tydligt berörd av utställningssituationen. Behöver träna."Rätt eller fel, men frun tyckte det kändes bättre om hon slapp visa Ia i ringen, så det fick vår uppfödare göra. Och hennes kommentar var att Ia , precis som kritiken säger, var berörd av utställningssituationen. Hon var inte så trygg, därför gick hon med korta steg och sträckte inte ut ryggen ordentligt. Och så eftersom hon precis har löpt, är inte pälsen i bästa skick. Man kan ju fundera på om det hade gått bättre om frun visat, eftersom Ia kanske hade känt sig tryggare då, men å andra sidan vet inte frun (enligt henne själv) riktigt hur man ska göra, så då kunde det blivit fel av den orsaken. Hur som helst, nu är det bara att börja träna inför nästa utställning och anmäla sig.

Till påsk ska man äta lamm. För att det är gott och nyttigt. Man kan gärna äta lamm vid andra tillfällen också, men påsken är liksom lammets högtid. Därför åt vi lammstek till middag idag. Lammstek, min fars och mitt gamla bravurnummer från mitten – slutet av 70-talet. Inga krusiduller alls. Bara steka lammsteken i ugnen till 70 grader. Krydda med salt och peppar och vitlök och eventuellt rosmarin. Till detta skivad råstekt potatis som steks med lite vitlök. Och slutligen en enkel bottenredd sås på skyn som blir när lammsteken står i ugnen. När man bryner smöret och mjölet lägger man i lite rosmarin och vitlök, och så rundas såsen av med lite grädde eller så. Enkelt och gott. Detta har min far och jag lagat tillsammans ända sedan jag började hjälpa till i köket, och det blir alltid lika gott.

Påskafton med traditionellt besök hos mina föräldrar på landet. För Ia betyder det möjlighet att få springa fritt på fälten utanför. Så det har hon gjort. Mycket. Både före och efter middagen, så nu är hon alldeles slut. (Tänk att det kan finnas så mycket spring i en sån liten hund. Det är väl klart, vi släpper henne inte så ofta lös, så hon blir ju så himla glad när hon väl får sträcka ut. Det roliga är att hon springer inte så himla långt ifrån oss, och hon följer med när vi går åt ett visst håll. Och hon kommer alltid när vi ropar. Om hon inte står och äter en massa härligt bajs förstås, som det dräller av på fältet. Där går ju både rådjur, älgar, harar, hästar och andra hundar. Snacka om delikatessbutik. Och till skillnad från andra hundar såhär dagen före utställningen (ingen Tristan eller Basta nämnd och ingen Salma glömd) har Ia INTE rullat sig i skit.

Frun har också försökt att efter bästa förmåga att komma ihåg vad vi lärde oss på klippkursen och sedan tillämpa dessa kunskaper på Ia. Med resultatet att Ia ser för jävlig ut enligt frun. Själv har jag väldigt svårt att se att Ia någonsin skulle kunna se för jävlig ut. Vi får väl se om vår uppfödare kan rädda situationen i morgon bitti. Det värsta tycker jag är de nästan kala fläckar som selen har åstadkommit. Men va fan. Vad är väl en utställning i Älvsjö?

Igår kväll var det ju sista avsnittet av så ska det låta. Då passade familjen och våra vänner på att laga och äta middag tillsammans, samt titta på det sista programmet. Som jag tidigare skrivit om kan jag inte laga mat ihop med andra människor; jag kör ju ut dem ur köket och gör det själv, så det blir bra. Och hur kul är det för alla andra. Som tur är går det inte att göra så med vännerna från igår. Eftersom de är lika intresserade av matlagning som jag, låter de sig icke köras ut ur köket, så vi fungerar osedvanligt bra ihop. Vi lagade en risotto med en liten bit salsiccia till förrätt. Men det är ju påsk, så lite ägg måste det vara. Äggklyftor toppade med salsa verde som mellanrätt. Som huvudrätt något så enkelt som entrecôte med klyftpotatis (två kilo skalade på 4;23,7 minuter) och tzatziki (men väl så gott). Avrundas med lite ost och kex, samt sorbet. Till kaffet något senare en citronpaj. Och till detta våra vänner. Vad mer kan man önska sig en fredagskväll.

Avataria tror mig inte riktigt när jag påstår att jag skalar 2 kilo potatis på mindre än 5 minuter som jag påstod i ett inlägg igår. Bara för det var jag tvungen att prova idag till middagen. Och visst klarar jag 2 kilo under fem minuter. Men jag klarar inte 20 kilo under 50 minuter. Jag var alldeles slut efter 2 kilo. Men jag kan. Ska kanske lägga ut den önskade filmen på youtube nån gång som bevis.

I ett tidigare inlägg skrev jag om några konstiga fläckar på Ias päls, där pälsen var kortare, och om en "midja" mitt på hunden. Oförklarligt tyckte jag. Kunde det ha nötts av på något sätt? På dagis kanske? Eller något annat? När jag frågade vår uppfödare vad det kunde vara (jag ville veta om det kunde vara någon slags åkomma som måste behandlas) föreslog hon Ias sele. Men den sitter för långt fram, så det kunde det inte vara. När vi var ute och gick idag, kom jag på vad det var. På selen sitter en ögla som det sitter en ring i där man fäster kopplet. Den ringen brukar ju ofta bli full med hår, och si, när Ia drar hamnar ringen och koppelspännet precis på de kala fläckarna och midjag är i höjd med detta. Så troligen är det kopplet och selen som är förklaringen. Så länge Ia drar kommer det inte att växa ut någon päls på fläckarna. Korkade hund.

Långfredagen, en lång dag då man ska ha tråkigt till minne av jesus korsfästelse. Jag kan gissa att Ia i alla fall har gjort vad hon kunnat för att leva upp till det. Eller snarare, vi har gjort vad vi kunnat för att Ia ska kunna leva upp till det. Vi har ägnat en stor del av dagen åt pälsvård inför söndagens utställning. Och Ia har inte jublat sig igenom det. Dessutom har vi promenerat och sökt godis. Ett fullständigt misslyckat godissök. Jag hade gömt en godishög i skogen alldeles bredvid vår tomt innan vi gick på promenad, och sedan när vi kom tillbaka fick Ia leta efter den. Och hon satte igång, och hon skulle promt igenom ett ogenomträngligt snår. Jag försökte stoppa henne eftersom godiset inte alls låg där utan på ett annat ställe. Till slut lyckades jag backa ut henne ur snåret och så fortsatte hon att leta. På andra sidan snåret. För det visade sig att det var där jag lagt godiset. Men jag kände inte igen mig. Man ska lita på sin hund med andra ord. Det läste jag också i en nyinköpt hundbok. När man lär sin hund leta ska man inte hjälpa den genom att styra var den ska leta. För då tror den att jag är ännu bättre än vad den själv är, och nästa gång den känner sig osäker kommer den fråga mig i stället för att leta själv. Och hur bra blir det på en skala?

Nu tänkte jag skriva om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen konsten att laga mat. Ibland när jag ska skriva om något får jag en känsla av att jag redan skrivit om det i bloggen. Och mycket riktigt, den 29 september förra året skrev jag inlägget Kokböcker är ett jävulens påfund. Idag hade jag dock tänkt mig en liten annorlunda vinkling, och framför allt knyta an till TV-programmet Saras kök.Det finns väldigt många kokböcker, receptbroschyrer och matlagningsprogram som innehåller recept, men det är mycket sämre ställt med litteratur som lär ut grunder i matlagning. T ex hur man hackar en lök, styckar en kyckling, vilka kastuller som ska användas till olika ändamål, vilka knivar som lämpar sig för olika saker, etc. Och hittar man till äventyrs något är det ändå förenklat så att vilken idiot som helst ska kunna ta till sig kunskapen. Men att faktiskt lära sig grunderna i matlagning är väldigt svårt om man inte har någon som lär ut det. Dagens avsnitt av Saras kök var en katastof i detta sammanhang. Vi fick se Anna skala potatis, och med den tekniken är hon helt väck. Jag skalar 2 kilo normalstor potatis på 5 minuter, Anna skulle troligen fått hålla på i en kvart. Visa i stället i programmet hur man ska göra, visa bilder på Sara när hon hanterar kniven, visa hur man vänder ner chokladsmeten i äggvitan så att man behåller luften, och framför allt, påtala vikten därav. Berätta vad man ska titta efter och hur man bedömer kvaliteten på den laxsida som krävdes till dagens recept. Lär alltså ut grunderna i matlagning, annars kommer vi aldrig få stopp på trenden att äta mer och mer färdiglagad mat. Och framför allt, lär oss åter uppskatta och värdera råvarorna. Lär det svenska folket att det faktiskt kan vara värt att betala lite mer för att få kvalitet. Och sluta pumpa ut ännu fler recept. Det är inte det vi behöver, vi behöver kunskap!