När en nykter alkoholist tar ett återfall gör han det genom att dricka alkohol. Men om en nykterrist slutar vara nykterrist och börjar dricka "måttligt", hur gör han när han tar ett återfall av nykterhet?

Denna fråga ställde en ståuppkomiker i helgen på IOGT-NTO:s distriktsårsmöte. Bland åhörarna fanns ett flertal nyktra alkoholister, och det var säkert många som tyckte att "nä nu jävlar har han gått över gränsen. Så säger man inte på ett IOGT-NTO-möte där det sitter en massa nyktra alkoholister." Man kände den förtätade stämningen, och man kände hur snabbt den försvann när ståuppkomikern berättade att han var en nykter alkoholist.

Återigen, det går att skämta om allt, men alla kan inte göra det.  För att skämten ska fungera måste man i vissa fall veta var man har den som skämtar.

den vår de svaga kalla höst.

Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

(Torde väl vara rätt citerat. Jag har försökt kolla på internet, men eftersom jag inte har några akademiska studier bakom mig, har jag inte lärt mig kritisk källgranskning).

Men även här ger jag mig på en egen tolkning.

Nu är det stolta vår utsprungen,

den vår även de svaga kalla vår

Våren är för många en speciell årstid, så även för mig. Men jag har stora problem med våren. Det mest konkreta uttrycket för våren är ju lövsprickningen. Och jag vill att det ska vara varmt, runt 15 grader minst under hela lövsprickningen. Annars är det inge roligt.  Och sedan när löven slagit ut och den där underbart skira grönskan finns överallt, ska det också vara minst 15 grader varmt, annars kan man ju inte njuta av våren. Det är sällan det är så. Lövsprickningen och tiden med den skira grönskan brukar ofta bestå av flera dagar med 5 grader varmt och blåst och regn. Jamen, det är väl för fan ingen vår. Alltså kan man inte riktigt säga att våren kommit på allvar förrän en bit in i juni. Men då har man liksom missat hela våren. Men trots denna vetskap släpper jag inte fram vårkänslorna på allvar förrän i början av juni. Och blir varje år blåst på våren.

För att liksom komma runt detta problem har jag på senare år bestämt att vår är det just när löven slår ut, oavsett väder. Alltså bevakar jag lövsprickningen minutiöst för att inte missa våren. Då dyker nästa problem upp. Lövsprickningen sker inte samtidigt. Den beror på var träden står, vilken sorts träd det är samt faktiskt en liten definitionsfråga, när slår egentligen löven ut. Är det när det gröna börjar synas, eller är det när bladen är helt utvecklade? Så inte heller på det sättet lyckas jag uppleva våren. Det är fan inte lätt att vara vårromantiker när man aldrig lyckas fånga våren.

för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.

Eller kanske en lite modernare variant, som knappast kunde varit aktuell för Jeremias i Tröstlösa

Man borde inte sova när natten faller på,

för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag sitter vid min dator skriver i min egen blogg,

och bildskärmen den lyser mig, så sällskap har jag nog.

(Det rimmar nästan i alla fall)

Tyvärr har jag inte dator på rummet, utan får utnyttna kursgårdens dator son står i stora samlingssalen. Det är ganska mörkt och tyst, så när som på en av kursledarna och en alltför onykter kursdeltagare som diskuterar fackligt arbete i storklubbar och på koncernnivå.  Jag förstår inte att hon orkar med fyllskallen, för han klarar inte av att föra ett sammanhängande resonemnag. Kan bli spännande att se hur han mår i morgon bitti. Eller snarare idag bitti. Frukost om sex timmar. Utöver denna pseudofackliga diskussion ser och hör jag också hur securitasvakten, som tillika tjänstgör som städare går runt i kurslokalerna och städar.  Hur kul kan det jobbet vara? Men å andra sidan, hur kul är det att inte ha ett jobb alls? Då kan man ju inte jobba fackligt och åka på kurs och se hur en securitasvakt går omkring och städar. Och det vore ju tråkigt.

I stället för att få vara hemma hos familjen och kånka upp ny soffa och bära ner den gamla, sitta i nya soffan och lära hunden att det inte är en hundsoffa, sitter jag på en jävla kursgård mitt ute i ödemarken. I och för sig en intressant kurs, men detta är inte vad jag vill just nu. Dessutom var middagen en katastrof. Till förrätt var det kokt kronärtskocka och huvudrätt fisk. Ingen hit för en som inte gillar grönsaker och fisk. Jag hoppas det blir bättre i morgon.

Till denna kursgård åkte vi abonnerad buss. En sån där buss med två våningar. Dum som jag var satte jag mig längst fram med full utsikt. Det var inge bra. Det var oerhört stressande. Det ser ju hela tiden ut som om kan kommer att krocka, köra in i för låga broar och allt möjligt. Men vi kom fram helskinnade. På hemvägen ska jag sitta längst bak på nedervåningen.

Ja vad fan ska man skriva när hunden åkte till dagis innan jag vaknade och jag inte varit hemma på hela dagen, och inte kommer hem förrän i övermorgon. Det berättas att Ia letat godishögar i trädgården, och det är numer något som hon kan. Vad annat är att vänta av en hund som är avlad på sökegenskaper. Men något mer har jag inte att berätta, så nu var det slut.

Dagisdagarna blir bara mer och mer lika varandra, så om dem är det knappast något att skriva om numer.  Så det gör jag inte.

Idag var det så varmt så vi åt middag utomhus. Det verkar fungera bra med Ia utomhus på tomten. Hon springer inte lös, vi har lång lina på henne, men linan är sällan fastknuten. Efter middagen var det dags för en promenad. Den gick till ett ställe där man kan släppa Ia lös. Och hon (liksom förmodligen de flesta andra hundar) älskar att springa lös. Snacka om glad hund. Och snacka om att man blir glad själv också av att se henne skutta omkring med fladdrande öron. Och hon kommer när man ropar och följer när man går, vad mer kan man begära? (förutom en espresso och en Vespa).

Idag började dagen med en fin morgonpromenad. Vi lät oss inte luras av solen utan klädde på oss så att vi inte skulle frysa eftersom det vara ganska tidigt. GRUNDLURADE, var vad vi blev. Fan vad varmt det blev efter en liten stund. Ia fick i alla fall springa lös på ett ställe hon inte brukar vara lös på. Det gick hur bra som helst.

När vi varit och hämtat trädgårdsmöbler och ätit tidig middag, gick frun iväg och la två spår åt Ia. När de legat till sig gick gick vi och spårade, och det gick riktigt bra. Sedan en promenad, och på vägen hem mötte vi en Lagotto, som vi inte sett tidigare. Nu känner vi till 3 andra lagottisar i vår by, och det lär finnas fler. Vi kan nästan bilda en egen lagottoklubb här. På vägen hem märktes det att Ia var trött. Värmen har väl gjort sitt till, så nu är hon helt slut.

Idag träffade vi fruns kusiner som hastigast. Bägge kusinerna har hund (labrador respektive dansksvensk gårdshund). När en av kusinerna såg Ia blev hon alldeles betuttad (ja, vem blir inte det av Ia) och frågade när vi skulle ha valpar. Jag vet inte speciellt mycket om hundavel, men uppenbart är att jag vet oändligt mycket mer än kusinen. Jag vet till exempel att man måste veta vad man håller på med, om man ska ge sig på hundavel. Och jag vet att jag ALDRIG köpa en hund av en kusin om inte kusinen hade mångårig erfarenhet av hundavel. Men den insikten verkade kusinen helt sakna.

Och det mest skrämmande är väl att jag hört fler som resonerar som så att dom ”funderar på att ta valpar på sin tik, för hon är så himla fin”.  Men snälla, låt oss slippa sådana uppfödare som jag skulle bli om jag försökte mig på det.