Man kan ju fundera på varför man fastnar för en viss hundras. När vi skulle börja leta efter en passande hundras ställde vi upp vissa kriterier.Vi ville inte ha en för stor hund. Det är bra om man rent styrkemässigt rår på hunden om den skulle få för sig något. Vi ville inte ha en för liten hund. Eftersom vi är många i familjen som vill klappa den är det viktigt att den är så pass stor att flera kan klappa den samtidigt. Dessutom ville vi ha en hund, inte en accessoar (glöm chihuahua, kinesisk nakenhund, etc). En hund med utpräglade vaktegenskaper är inte att tänka på. Inte heller en utpräglad jakt- eller vallhund. Och framför allt inte en terrier! (Fråga mig inte varför. Det finns andra i familjen som har bestämda åsikter.) Och när man sorterat fram de hundraser som uppfyller ovanstående krav finns det inte många kvar. En av de kvarvarande, och kanske den sötaste är just Lagotto Romangolo. Det brukar ibland påstås att det finns samband mellan en hundägares personlighet och den hundras de väljer. Och efter att ha besökt några hundutsällningar där man har chans att se vilka människor som har vilka hundar måste jag erkänna att vi känner oss mer besläktade med lagottoägarna än de som äger en pudel, en rottweiler/bulldog,/dogo argentino, en bichon frisé eller en drever. Kring pudelringen skrattas det inte. Utsällning av pudel är blodigaste allvar. Rottweiler/bulldog/dogo argentino-ägarna ser ut som man inte skulle vilja möta dem en mörk natt. Bichon frisé-ägarna är lika allvarliga som pudel-ägarna och om möjligt ännu mer fixerade vid pälsvård. Och drever-ägarna går i stort sett omkring i jaktstövlar och verkar sakna sin bössa. Någon som tycker att jag generaliserar. Okey då, lite. Jag har sett personer så skräckinjagande ut att jag inte ens skulle vilja möta dem i en folksamling, sitta och gosa med en Malteser också. Då inser man att allt inte är svart och vitt. Inte ens i hundvärlden. Men som sagt en Lagotto känns helt rätt. Och i slutet av augusti får vi åka och hämta hem en sådan.

Har så smått börjat bearbeta gårdagens otroliga nederlag. Jag börjar känna att det nog inte sitter helt fel med lite mer körlektioner så att jag får öva lite mer på krypkörning, undanmanöver och bromsningar i 70 och 90 km/h. Men samtidigt känns det ganska bittert, eftersom det fungerade i tisdags men inte igår. Som tur är har livet fler glädjeämnen än att köra Vespa. Det ska jag skriva om i nästa inlägg. Senare idag.