Satt och läste andras bloggar igår. Så småningom hittade jag en intressant blogg, och den ledde vidare till nästa blogg, och så till ytterligare en. Och vips var jag mitt uppe i några andra människors liv. Jag kunde bara inte låta bli att skriva en kommentar på en av sidorna. Idag läser jag på Lindas sida om min kommentar. Det står så här ”En annan mamma....” Jag skrev aldrig att jag var en mamma. Eller ens en blivande? Men jag förstår. Om man tar sig tid till att kommentera andra människors liv som jag gjorde, uppmana dem att älska varandra och bry sig om varandra, brukar man ju inte vara en man? Men jag kan inte hjälpa det. Jag är det. En helt vanlig familjefar. (Och jag är inte homosexuell, om någon fördomsfull läsare skulle tro det)Linda efterlyste också adressen till min blogg. (den hade jag glömt skriva in i kommentaren). Nu har hon fått den, och kanske hittat hit. I så fall: Välkommen Linda. Och vad var det jag sa; här står inget speciellt intressant. Här finns bara en massa trams om olika prylar (om vi för enkelhetens skull kallar en hund och italiensk mat för prylar. Det är ju i alla fall saker som går att köpa för pengar.). Man kan ju lätt tro att jag deltar i tävlingen ”Den som har flest prylar när han dör, den vinner”. Men jag vill vara den förste att erkänna att prylar är ingenting om man inte kan fylla sitt liv med meningsfulla relationer med andra människor. Lindas nyfikenhet på att läsa i min blogg har fått mig att fundera lite. La Dolce Vita, som denna blogg heter, kan ju aldrig uppstå utan andra människor. Naturligtvis måste det också vara en del av denna blogg.

Jag känner mig lite sugen på att se hur man gör en omröstning i sin blogg. Så jag provar att göra en. Självklart med anknytning till denna bloggs innehåll.