Äntligen har Ia fått leka på allvar med en artfrände. I förmiddags träffade vi lagotton Gino med familj. Dom bor ganska nära oss, så det är märkligt att vi inte stött på varandra tidigare. Idag var det en arrangerad träff efter det att vår gemensamme valpkursledare parat ihop oss. Återigen är det ju väldigt svårt att läsa hundar som umågs, men vad jag kunde se i början var Gino, liksom alla andra hundar (4 stycken) Ia försökt leka med, lite väl mycket "på". Ia var inte fullt så road av en ångvält som kom sättandes i full fart. Men så småningom tyckte jag att Ia började säga ifrån, och ytterligare en stund senare tyckte jag mig kunna skymta vissa dominerande handlingar från Ias sida också. Men sekunden efteråt blev hon jagad igen, så egentligen vet jag inte vad jag såg. Men vi gick i alla fall en liten promenad i vår lilla skogsdunge, och det verkade mer och mer som om dom kom sams. Efter promenaden med Gino var Ia både smutsig och trött, och sov därför större delen av eftermiddagen. Till middagsgäster hade vi svärmor och svägerska, och efter middagen vidtog sällskapsspelande kring köksbordet. Ia har i stort sett hela kvällen legat i gungstolen eller på golvet vid matplasen. Jag vet inte om det berodde på att hon var trött, eller om hon helt enkelt trivdes bättre än hon någonsin gjort tidigare, där mitt i sällskapsspelandet. En massa människor som skrattar och har roligt kanske är en sådan miljö som en lagotto trivs allra bäst i. På grund av detta sällskapsspelande blev det ingen kvällspromenad i vanlig tid, utan först vid halv-elvatiden ikväll fick Ia komma ut. Jag har tidigare klagat på att man aldrig möter några hundar när man är ute och går, men nu vet jag varför. Vi är inte ute och går runt halv elva i vanliga fall, men det är uppenbarligen alla hundar. Ia och matte hade inte gått långt förrän dom fick syn på Gino. Och om vi tidigare var lite tveksamma till vad Ia tyckte om att leka med ångvälten Gino, förbyttes denna tveksamhet raskt i vetskap. Ia blev jätteglad att se Gino igen. Sedan de hade skiljts som vänner, dröjde det inte många steg förrän de mötte en springer spaniel. Vi har sett den tidigare (långt innan vi hade hund) och varje gång förundrats över hur väl den hunden går utan koppel. Ia och springer spanieln umgicks en stund medan deras respektive stod och pratade skit.Och väl hemkomna tänkte jag mig lite te och nybakat bröd, men si det gick inte. För med sig hem hade frun världens mest uppjagade hund. Och det har varit ett elände att lugna ner henne så vi kunnat inmundiga kvällsmaten, men nu är det gjort och Ia sover gott på sin (b)ia-bädd.

Jag kom att tänka på det idag när vi var ute på promenad med Ia. Vartenda hunddagboksinlägg jag skriver, och allt annat jag skriver om hur hunderbart det är att ha hund, är egentligen ingenting annat än hyllningar till vår kära uppfödare, och ett stort tack för att vi fått förmånen att ansvara för uppväxten av en av hennes valpar. För en uppfödare som verkligen bryr sig om sina valpar kan det inte alltid vara lätt att lämna dem ifrån sig, i synnerhet till folk som man egentligen inte känner så bra. Även om det ibland känns jobbigt med en hund som knaprar på allt och alla, och även om det inte alltid syns i bloggen, går det ju inte en dag utan att vi blir positivt överraskade av vilken fin hund vi fått. Och ibland när man talar med andra hundägare förstår man hur tryggt det är att ha en engagerad uppfödare bakom ryggen. Vad mer kan man egentligen begära? (Skulle väl vara en hund till då, men kanske inte nu.)

Idag fick vi tillbaka ett julkort vi skickade för 10-12 år sedan. Läskigt, tyckte äldsta dottern. Att få tillbaka något man skickade för så länge sedan. Men det är inte så konstigt. Vi skickade kortet till fruns mormor och morfar, och som meddelats tidigare på denna blogg dog morfar nyligen. Svärmor har varit där idag och röjt och delat upp ägodelar med sin bror. Då tog hon vårt gamla julkort med sig och vi fick det just när hon kom hit på middag. Så det är ju inte så konstigt. Men läskigt tyckte äldsta dottern att det var i alla fall. Jag tycker det är roligt att det kortet sparats så länge.

Härom dagen var jag ute och gick (utan hund) en kvällspromenad. Man möter inte mycket folk, varken med eller utan hund. Men en och annan katt ser man faktiskt ibland. Och när jag passerade en lyktstolpe nära cetrum såg jag en uppklistrad lapp om en bortsprungen katt. Då tänkte jag vad skönt man inte har katt. Jag skulle inte kunna ha katt, i alla fall inte en utekatt. En fin raskatt som ligger på soffan, kan kanske funka men aldrig en utekatt. Jag skulle inte stå ut med oron att inte veta var katten var, om den blivit överkörd, uppäten eller helt enkelt sprungit bort. Risken att något av det skulle inträffa är ju inte försumbar. Jag vill på intet sätt säga att det är fel att ha utekatt, men personligen förstår jag inte hur man tänkter. Bedömer man riskerna som mycket lägre än vad jag gör, eller betyder inte en katt lika mycket som en hund för ägarna? Någon som vill får gärna förklara för mig.