Idag har jag varit hemma, kanske sista måndagen med Ia. Det har inte varit någon märkvärdig måndag på något sätt. Klockan kvart över sex kördes jag upp för att ta hand om hund när frun skulle gå till jobbet. Ta hand om hunden tyckte jag man gjorde bäst genom att lägga sig på soffan och sova. Och lämpligen soffa som in inhägnad av kompostgaller, så ingen hund kan komma och störa en. Men det hjälpte inte. Klockan sju stod hon och skällde på mig. När jag masade mig upp och fram till Ia sprang hon och ställde sig utanför duschrummet och skällde. Det är där inne vi förvarar hundmaten. Och klockan 7 är det dags för frukost. Sen gick vi och la oss igen, jag i soffan bakom gallret och Ia i gungstolen. Framemot 9 vaknade jag och åt frukost, och började därefter arbeta. Det gick bra, och vid lunchtid tog vi en liten lunchpromenad. Eftermiddagen förlöpte också ungefär på samma sätt. Framemot halv fyra åkte jag iväg till jobbet, och överlät åt yngsta dottern att passa hund. När jag kom hem drygt två timmar senare får jag höra om en monsterhund som biter i allt och alla, och är helt hopplös. Jag förstår ingenting. Hon verkar rastlös, och det första man tror är ju att man aktiverat henne för lite. Men jag vet inte det. Enligt vår valpägarkursledare är risken snarare att man överaktiverar valpar än underaktiverar dem.Turligt nog verkar det som om hon hellre biter de andra än mig, om hon kan välja. När jag är ensam hemma kan hon ju inte välja.I kväll har vi förberett trappan så att hunden ska kunna gå i den. Det ser för jävligt ut hemma, men det är väl förhoppningsvis bara under en övergångsperiod. Hur som helst har hon redan provat att springa upp för trappan och det är väldigt roligt. Nerför är betydligt svårare, men hon får väl öva lite på det också. En annan dag. Nu har hon lagt sig och verkar komma till ro.

(..men det kan ju finnas undantag. Till exempel vet jag inte alls hur vi uppfattas av andra hundägare)Som tidigare berättats var vi i lördags ute och träffade en annan lagotto och hela dess familj. Det första intrycket vi fick av dem var att det var en väldigt trevlig familj, helt klart värd att lära känna mer. Och då kan man ju undra lite hur man kan tycka så. Att hundar har en socialiserande effekt på sina ägare är ju känt sen tidigare (även om jag tänker skriva om det senare), men vad kommer sig detta av? Att folk med liknande intressen slagit sig samman i föreningar, både av praktiska och rent nöjesmässiga skäl är ju inte heller något nytt. Men hundägare verkar tro att dom har oerhört mycket gemensamt, och så är det bara intresse för ett husdjur man delar. Går det att bygga vänskap på? Eller är det så att intresset för ett husdjur inte är så "bara"? Om man skaffar hund så upptar hunden en stor del av ens liv, och vips så har man mycket i livet gemensamt med andra hundägare som också låter hunden ta en stor del av deras liv i anspråk. Eller kan det vara så att det är en viss typ av människor som skaffar hund? Om man går omkring på en hundutställning får man intrycket att det inte är så. Där finns dom som älskar att kamma sin pudel i 7 timmar om dagen, där finns han som köpt en Stafordshire bullterrier för att förläng sin pe... förlåt, förstärka sitt dåliga självförtroende (gäller naturligtvis inte alla ägare av denna ras, N.B.), där finns schäferägaren som tror att brukshundsklubben är hans/hennes hem och de "vanliga familjerna" som har en retriever eller en spaniel eller nåt sånt. Men kan det vara så att alla dessa i alla fall har något gemensamt? Kanske förmågan att sätta sig in i andra människors/hundars situation, dvs empati? Men framför allt, varför blir känslan av samhörighet så oändligt mycket starkare när man har samma ras? Tror man att man har ännu mer gemensamt då? Kan det vara så att alla vi som köpt lagotto har gjort det av ungefär samma orsak; vi vill ha en hund som inte är för stor, vi vill ha en hund som vill vara med och ligga i soffan och gosa (även om inte vi fått en sådan hund än), vi vill ha en hund som är social och trevlig mot andra människor och hundar och vi tror att allt gott kommer från Italien? (Det där sista var nog inte sant, ens för oss.) Kan det vara så att man har väldigt mycket gemensamt med dem som äger samma hundras som en själv? Ja, det verkar ju inte omöjligt. (En intressant tanke: Om man har så mycket gemensamt så man väljer samma typ av familjemedlem, skulle man då också kunna byta fruar/män med varandra utan att det skulle göra så stor skillnad? Är rasklubbar kanske ett hot mot äktenskapet? I så fall måste det också vara världens bästa raggställe för singlar.)

Nu har jag äntligen fått ihop det studiecirkelmaterial jag skrev om den 1 november . Det blev ämnena dragspel, salongs- och restaurangmusik och Blues. Om Blues kan jag en hel del, och studiematerial kring dragspel hag jag gjort förut så det var bara att kopiera, men salongs- och restaurangmusik visste jag ingenting om, så det har jag varit tvungen att läsa in mig på. Och inte bara läsa in förresten. Jag har varit tvungen att på det stora vida internet försöka hitta något vettigt om denna musikstill också. Men nu är det gjort.