Äntligen har Ia fått träffa en annan hund.I eftermiddags åkte vi och hälsade på golden-valpen från valpägarkursen, och så gick vi en promenad tillsammans. Vi promenerade genom ett skogsparti där hundarna kunde springa fritt. Och dom skydde i alla fall inte varandras sällskap, men inte lekte de så mycket tillsammans. De jagade mest varandra. Och Rixie (goldenvalpen) tyckte jag var lite våldsam. Hon kom i full fart mot Ia och nästan sprang omkull henne flera gånger. Ia gnällde till. Jag hoppas det var hennes sätt att säga ifrån och inte att hon gjorde sig illa på något sätt. Promenande blev dessvärre längre än jag hade önskat, så nu har vi en hund här hemma som är som en utskiten ulltott. Men Ia var mycket bättre på inkallning är Rixie, det gjorde oss stolta.På förmiddagen var Ia lös och sprang ute i trädgården. När hon sprang i full fart tyckte jag det såg lite konstigt ut. Möjligen hade hon sträckt sig lite. Hon gick ju från stillastående inomhus till full fart utomhus. Kanske inte speciellt smart av oss, men det tänkte vi inte på förrän det var försent.Nu går det lite bättre att ha henne i allrummet på övervåningen. Hon går inte bärsäkrargång längre. Hon kan flera stunder ligga och mysa i soffan. Inte så länge åt gången visserligen, men ändå. Dessutom säger hon till när hon vill komma ner för att gå ut och kissa. Det börjar kännas som om rumsrenheten faktiskt kommer så småningom. I fredags kändes det hopplöst. Jag läste på Ackes hemsida (Acke är också en lagotto) att när han var 14 veckor var han redan rumsren och ensamhetstränad. Ia är 18 veckor, hon är inte rumsren och inte ensamhetstränad. Men å andra sidan är det skillnad på oss och och en som föder upp hundar och haft hur många som helst att träna på. Tids nog blir Ia också rumsren. Men som sagt, inte förrän vi varit hemma och pinkat på Puckos matta (När Pucko var en valp var han hemma hos oss och kissade på vår matta.)

Denna helg har i viss mån gått i bakandets tecken. I går bakade jag både vitt och grovt bröd. Vitt bröd med vallmofrön, vansinnigt gott, men inte speciellt nyttigt. Grovt bröd, betydligt nyttigare om man inte hade hällt en massa sirap i, vilket man gjorde. Annars blir det inge gott (jodå, det kan det bli, men denna gång blev det med sirap). Idag har jag bakat biscotti, vilket är bland det bästa som finns till en riktigt god espresso. Men det är fullständigt livsfarligt att ha en burk biscotti stående. De är uppätna i ett nafs.

Jag har upptäckt att i och med hundägandet har familjen fått ett gemensamt intresse. Och det tror jag är värdefullt. Det finns alltid något att prata om. Vi kan prata och hur vi tränar, hur bra det går, vad olika signaler kan betyda, vad man borde göra annorlunda och vilka upplevelser man haft under dagen tillsammans med hunden. Det är riktigt roligt att ha något gemensamt förutom familjen och familjelivet. Dessutom tror jag att det är bra för relationen. Man kommer närmre varandra i det gemensamma. Tänkt på det alla ni som funderar på att skilja er. Skaffa hund i stället. Eller helst något tidigare borde ni kanske gjort det. Men jag tror det är viktigt att inte förväxla detta med golf som familjesport. Mannen i huset har sedan länge spelat golf, och för att frun över huvud taget ska få träffa honom väljer hon att ta grönt kort så hon kan följa med ut på banan varenda jävla helg. Men egentligen är det inte golf hon är intresserad av, utan bara att umgås med sin man. Då är det inte frågan om ett gemensamt intresse. Golf kan för övrigt aldrig funka. Till nånting. Annat än socialisering mellan män i ledande ställning inom svenskt näringsliv.

Jag har provat många olika hobbies under mitt liv. Min senaste, att ha en fru som har hund, är bland de mest lämpade för mig. Bland annat får man vara med om allt det positiva, men kan välja bort det negativa med hundägande. Men framför allt kräver denna hobby inga tekniska kunskaper. Jag har tidigare haft båtar, men det störta bekymret med båtägande är att man måste vara så himla tekniska och händig. Och det är inte jag. Och då blir det egentligen inge bra med båtliv, eftersom båtar är som mopeder. Men hund däremot, är mer som hästar (för att knyta an till ett av mina tidigare inlägg.Hundar är känslovarelser, och det passar mig lite bättre än mopeder och båtar. "Men kalla mig inte feminin, för då slår jag dig med handväskan."

Filifjonkan har en poäng i kommentaren till mitt förra inlägg om hundar. Även om pitbull inte finns som ras så äter den folk. Så i någon mån finns den. Och framför allt är den ett problem. Dessutom är det ingen sund ras. Jag tror att sådana hundar mår väldigt dåligt, framför allt av stress. Att förbjuda den i Sverige, är helt Ok för mig. Vi har redan förbud mot hundraser som är korsningar mellan hund och varg.Sen har Filifjonkan en poäng till. Hundägandet har gått för långt, hundar är idag statusprylar. Men jag tror att statushundarna är dom löjliga små råttorna som kyndologerna envist kallar hundar; tjivavva, pekineser och allt vad de heter. Men förutom statuspryl kan hundar också fungera som en bil (dvs förlängning av mannens ja-ni-vet-vad); den används för att försöka stärka en mans dåliga självförtroende. Och då blir det farligt. Och den tredje poängen går också till Filifjonkan; att skaffa en hund som man inte kan ge ett värdigt liv är direkt olämpligt, och det kan mycket väl ge upphov till beteenden likt det hos den rottis som skalperade grannfrun. Men den sista poängen går till La Familia. Att ha hund i lägenhet är svårt men inte omöjligt. Och bara för att ytterligare belysa att världen inte är varken svart eller vit, låt mig säga att det i vissa fall kan vara bättre för hunden att bo i lägenhet än på en gård ute på landet. Om hunden bor i lägenhet hos en hundägare som verkligen älskar sin hund, aktiverar hon den så som den rasen ska aktiveras. Och en rätt aktiverad hund mår alltid bra. En hund som bor på en gård på landet kanske visserligen får springa lös, men om den aldrig blir aktiverad får den ett mycket tråkigare liv. Men generellt sätt har Filifjonkan naturligtvis rätt. En rottis som bor i lägenhet, får vara ensam hela dagarna, den enda aktivering den utsätts för på helgerna är brottning och dragkamp med husse och apportering med lillhusse, är en katastrof, både för sig själv och omgivningen. Nog om detta (fan vad det är lätt att fara ut i långa inlägg om någont som jag faktiskt egentligen inte vet speciellt mycket om. Innan vi skaffade hund och framför allt innnan jag hade läst en massa hundböcker hade jag utan kommentar viftat med den berömda hålla-med-flaggan till Filifjonkans inlägg, men det senaste halvåret har jag återigen insett att allt inte är svart eller vitt. Och just hundägandet verkar vara oerhört grått.)MEN aggresiva hundar är ett allvarligt problem; frågan är bara hur man kommer till rätta med det.

Traditionsenligt var vi tidigare ikväll och tände ljus på svärfars grav. Och det verkade som om vi kom mitt i någon fruluftsgudstjänst. Med nattvard. Alldeles utanför grindarna till kyrkogården stod det några och tog nattvarden. Men i stället för vin och oblater hade de öl. Och av, troligen hygieniska skäl, hade de varisn burk också. I stället för oblater hade de cigaretter. Jag tycker det är så fint med ungdomar som tar de religösa ritualerna till sitt hjärta och gör nödvändiga anpassningar för att de ska fungera i deras egen vardag.För er som inte förstår ironi kommer här historien rakt av.När vi besökte svärfars grav tidigare på kvällen stod det en massa ungdomar utanför grindrna till kyrkogården och rökte och drack öl. Det var bland det mest smaklösa jag sett på den här sidan nyår. Fy f..n!

Jag är en stor vän av semestersverige, men bara de södra delarna. Norrland vill jag inte fira semester i. Min uppfattning har varit att norrland börjar någonstans i höjd med Uppsala. Vår förra bil hade vi i 9 år, och den gick runt 15.000 mil, men den var aldrig längre norrut än just Uppsala. Förra året tog vi mod till oss och styrde kosan mot Dalarna för en liten kort semestertripp. (Man måste ju vidga sina vyer, annars blir man så insnöad.) I augusti förra året begav vi oss således iväg mot Leksand. Jag vill minnas att vi kom på vägen från Sala mot Avesta, hade just passerat gränsen till Dalarna då kaffetörsten slog till med sådan styrka att vi var tvungna att uppsöka närmsta kafé. Vi såg en skylt från stora vägen, svängde av och körde en liten bit. Då kom vi fram till en liten kaffestuga (eller vad det nu heter i Dalarna. I Skåne heter det i alla fall kaffestuga). Vi gick in, blev mötta av några snälla tanter i folkdräkt som serverade kaffe och världens underbaraste kaffebröd. Det var mitt första intryck av Dalarna. Gissa om jag tog det landskapet till mitt hjärta. (Tänk vad enkelt det är att snärja mig: Lite kaffe och gott kaffebröd, och jag är totalsåld). Problemet är bara att jag var så omtöcknad av kaffetörst, så jag är inte säker på att jag hittar tillbaka. Snälla ni läsare av denna blogg som är från Avesta, kan ni tala om för mig var jag var och fikade? Om man kör från Sala mot Avesta, svängde man av åt vänster, strax före Avesta. Man körde mindre än en kilometer, och fick då ett gårdstun på höger sida där man kunde parkera bilen, och så låg kaffestugan på vänster sida. Eventuellt låg det en sjö nedanför kaffestugan, eller också är det bara något jag diktat ihop efteråt. Känner någon igen stället? Jag skulle nämligen behöva åka dit igen. Och nu vet jag att Dalarna inte ligger i Norrland. Nu tror jag att gränsen mot Norrland går någonstans i höjd med Orsa.

Med anledning av ett inlägg hos filifjonkan tänker jag följande:Jag ska naturligtvis inte försvara galna hundar eller idioter till hundägare, men några saker bör man ändå känna till. På vår valpkurs deltar en tjej med en rottis (som de kallas av de som vill verka initierade), och hunden är den fegaste av alla på kursen och tjejen den mest tysta och försynta hundägaren. Hennes plan är att så småningom att börja tävla i bruks, eftersom rottisen är en väldigt populär brukshund. Den är lättlärd och lätt att samarbeta med. Men i fel händer kan det gå så illa som i artikeln ovan. Men rottisen har aldrig varit en kamphund, till skillnad från Pitbull. Pitbull är för övrigt egentligen ingen ras, (ni som har en pitbull och hävdar att det är en egen ras, jo jag vet att den ena av USA:s kennelorganisationer registerar american Pitbullterrier, men den andra kennelorganisationen, som samarbetar med FCI (som även Svenksa Kennelklubben samarbetar med) gör det inte. Men de registerar däremot american staffordshire terrier (som för övrigt alltså är den ena halvan av mördarhunden på valpkursen) utan man brukar använda namnet i Sverige för diverse olika korsningar mellan bulldog och terrier. Dessa hundar avlades fram i USA med syfte att delta i hundslagsmål. I avelsarbetet strävade man efter att få bort alla naturliga beteenden så att den oprovocerat skulle kunna anfalla och bita. Denna ras (som alltså egentligen inte finns) finns det ingen anledning att tillåta i Sverige, men när det gäller rottisen är jag lite mer tveksam. Jag är inte säker på att rasen som sådan är mer olämplig än till exempel schäfer eller dogo argentino eller mastino napoletano. Men å andra sidan skulle jag inte vilja möta någon av dom rasera heller en mörk natt. Dessa raser (och flera andra också) har egenskaper som mod, nervfasthet, vaksamhet och naturlig skärpa, och det kräver fast hand vid uppfostran. Men rätt uppfostrade är dessa hundar lika väl fungerande i samhället som vilken annan hund som helst. Om alla dessa raser förbjöds i Sverige skulle hela brukshundsverksamheten upphöra. Så hur man kommer till rätta med detta problem är ingen lätt fråga. Jag vet definitivt inte svaret. Och som hundrädd har jag all förståelse för Filifjonkans krav på förbund.